Hur konstruktivt och "nyttigt" är det att luta sig tillbaka och försvinna in i en dimma av bitterljuva minnen? Varför är det viktigt att alls minnas, att gång på gång återvända till flydda scener från barnrummet, köksbordet, födelsedagspartyt eller hångelnästet?
Karin Johannisson har begrundat känslan nostalgi mer än de flesta. För sju år sedan kom hennes bok "Nostalgia - en känslas historia". Då hade Johannisson, som den historiker hon är, bland annat tittat på amerikasvenskars längtan hem till moderlandet. Från andra sidan Atlanten tog sig längtan ibland stora proportioner.
- Nostalgin är selektiv, den väljer ut de goda bitarna. Känslan kan vara förrädisk. Vi vill återvända till något, men upptäcker då ibland att den plats som finns i minnet inte längre finns i verkligheten, säger Karin Johannisson.
Svenskar som åter korsade havet, denna gång i österled, kunde upptäcka att Sverige inte var alls så vackert och perfekt som i minnets värld. Nostalgin hade spelat dem ett spratt. Men nostalgi är annars mest till vårt gagn, eftersom den berättar vem vi är och hur vi blev denna person.
- Att nostalgi är en så bitterljuv känsla beror på att den för mig tillbaka till historien om mig själv.
Nostalgi har alltid varit en viktig känsla, säger Uppsalaprofessorn, tillika medicine hedersdoktorn, Johannisson. Men idag är känslan mer accepterad än på 50- och 60-talen. Då rådde en stark tro på framsteg. På ett Sverige som växte och frodades och där realtid var bättre än kvalmiga minnen.
På 80-talet hade pendeln svängt, och nostalgin blev på tapeten igen.
- Medvetenheten om vår identitet, i kombination med att vi inte längre är inneslutna i en stor berättelse, lyder Karin Johannissons förklaring.
Bakom oss hade vi då lämnat den religiösa tron. Sprickan mellan öst och väst. Folkhemmet. Och befann oss i stället levandes i "en enda gigantisk global berättelse", som idéhistorikern uttrycker det. Hon säger att detta är tydligt sedan 80-talet.
- Vi längtar efter hemhörighet. Tillhörighet med ett synligt sammanhang.
Att hänge sig åt nostalgi är inte någon livsnödvändig mental funktion. Men viktigt i självreflekterande syfte. En fråga som Karin Johannisson inte har svaret på är huruvida man kan känna nostalgi över något man själv aldrig upplevt.
Folk har kommit fram till henne efter föreläsningar och sagt sig ha velat uppleva 60- och 70-talen. Men de är för unga för att på egen hand minnas den tiden. Är det nostalgi då?
- Jag ser det inte så. Nostalgi är kopplad till mina egna minnen och erfarenheter, de ögonblick då jag känt mig hel och innesluten.
Att gå tillbaka till sig själv och de egna minnena kan kanske te sig självcentrerat. Men så tycker inte Karin Johannisson att känslan ska betraktas. Den är inte narcissistisk. Och avsaknaden av mörkare minnen är inte av ondo.
- Man behöver inte moralisera över att nostalgin inte inrymmer de mörka sidorna av våra liv. Nostalgi skapar tillhörighet, gemenskap och lust. Till och med mellan människor som aldrig tidigare träffats.