Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Nu börjar nätjakten på stulna skämt

Detta är ett exempel där Twitterkomikern The Fat Jew (t h) stulit ett skämt rakt av från en annan komiker. Exemplet är taget från Playboys sammanställning av aktuella humorstölder.
Detta är ett exempel där Twitterkomikern The Fat Jew (t h) stulit ett skämt rakt av från en annan komiker. Exemplet är taget från Playboys sammanställning av aktuella humorstölder. Foto: Skärmdump Twitter/Instagram

I takt med att skämtets ekonomiska värde har ökat på nätet har humortjuvarna blivit allt fler. Nu börjar komikerna gå till motattack när de blir bestulna.

Plagiatören har straffats hårt genom kulturhistorien.

Fråga bara Pharrell Williams och Robin Thicke. Tidigare i år dömdes de båda artisterna att betala motsvarande 62 miljoner kronor i skadestånd sedan en jury konstaterat att deras hit ”Blurred lines” har uppenbara likheter med Marvin Gayes låt ”Got to give it up”.

Men medan stämningsansökningarna visslat som rikoschetter inom områden som litteratur, konst och musik har komik varit det laglösa undantaget. Humorstjärnor som Milton Berle och Robin Williams ertappades vid flera tillfällen med att knycka skämt. Något som möttes med axelryckningar. Enligt en artikel i tidningen Radar hanterade Robin Williams situationen genom att hala upp plånboken och betala när han stötte ihop med någon som han stulit en skojighet av.

Men på senare tid har det inträffat ett skifte. Skämtstöld har seglat upp som ett av de hetaste samtalsämnena i Facebooks trendstatistik. Det som initierade debatten var en text i Playboy av Rob Fee, en amerikansk komiker som bland annat skriver manus till ”The Ellen DeGeneres show”.

Läs mer: Twitter raderar stulna skämt

I sin text visar han med hjälp av en rad exempel att nätets skämttjuvar blir alltmer systematiserade och skamlösa. Enligt Rob Fee är The Fat Jew, ett socialt mediefenomen med 5,7 miljoner följare på Instagram, en av de mer cyniska plundrarna. Josh Ostrovsky, 33-åringen som döljer sig bakom pseudonymen, har vid flera tillfällen redigerat bort upphovspersoners namn från skämt och sedan presenterat dem som sina egna. Ett humorns svar på urkundsförfalskning.

– Skämtstölder är ingenting nytt. Det har förekommit i alla tider, säger Rob Fee.

– Skillnaden nu är att folk bygger varumärken med hjälp av stulna skämt och de tjänar grova pengar, bland annat genom sponsring. Det har avancerat från snatteri till organiserad brottslighet. För komiker kan det innebära en katastrof eftersom sociala medier är ett viktigt redskap när vi söker jobb.

Rob Fee påpekar att texten innebar ett uppvaknande för flera av hans kolleger. De hade en aning om att den här typen av humorkonton översvämmar Instagram, Facebook, Tmblr och Twitter. Men så är inte detta heller en verksamhet som vänder sig till finsmakare. Ambitionen är att snabbt generera drivor med följare. Siffrorna används sedan för att locka företag att sponsra inlägg. Det förekommer även att hela konton säljs till högstbjudande när de blivit tillräckligt populära.

Att skämt blivit så pass stöldbegärliga har just med den kommersiella sprängkraften att göra. Humorsajten 9Gag som ägnar sig åt tjuveri på industriell nivå har 19,3 miljoner följare på Instagram. En siffra som ingen komiker kommer i närheten av. Lejonparten av de stulna skämten får också ett långt större publikt genomslag på tjuvsajterna än när de ursprungligen postades av upphovspersonerna.

– Det är logiskt att vanliga användare som struntar i de moraliska aspekterna väljer att följa fulkonton. Här får de dussintals skämt om dagen och slipper finkamma nätet när de vill skratta lite. En begåvad komiker kan i bästa fall prestera någon enstaka rolighet i veckan, säger Rob Fee uppgivet.

Författaren och humorskribenten Maura Quint, som bland annat skriver för mediehuset McSweeneys, har i ett antal skarpa inlägg på Facebook förklarat krig mot nätets skämttjuvar. Hon utsätts regelbundet för stölder och berättar att hon tagit för vana att konfrontera korpaktiga kontoinnehavare.

– Jag gör det så ofta att andra komiker börjat se mig som ett ombud för den här frågan. Responsen från tjuvarna varierar. Men oftast ber de mig att dra åt helvete. Sedan blir jag blockad och så fortsätter de att stjäla. Det har faktiskt bara hänt en gång att jag fått en ursäkt.

Var kommer då denna drälliga inställning till humorns upphovsrättsliga status ifrån? Varför har roligheter kommit att betraktas som en del av ett slags kulturell allemansrätt? Det svenska tv-programmet ”Har du hört den förut?”, som visades under många år i SVT, är något av ett typexempel på hur förhållandet till skämt ser ut. Här satt ett gäng fryntliga typer på en pub i Sundsvall och drog vitsar. Några hänvisningar till upphovspersoner förekom aldrig. Rob Fee säger också att många har ett folkloristiskt förhållande till skämt och anser att de är till för att delas. Vem orkar tänka på upphovsrätt när man bara vill flabba lite?

Enligt komikern Henrik Schyffert är humorns låga anseende klassrelaterat.

– Komik uppfattas som en form av gatukultur som tillhör alla. En operett eller en dikt riktar sig mot en publik i en högre klass och då anses det som något viktigt. Något som måste värnas. Humor är det ingen som har brytt sig om att skydda. I nuläget betraktas komiker ungefär som mimare. Vi får inte komma in på Manilla, säger Henrik Schyffert.

Samtidigt påpekar han att den engagerade debatten kring The Fat Jew signalerar att komiken befinner sig i en brytningsfas.

– Det är på väg att hända något eftersom folk har börjat tjäna stora pengar på humor. På sikt kommer marknaden att se till att även humor skyddas.

Rob Fee instämmer. Han säger att den senaste tidens diskussioner har medfört en märkbar attitydförändring hos allmänheten.

– Tidigare hävdades det att du får skylla dig själv om du postar ett skämt på nätet. Det likställdes med att ge bort det. Nu är många genuint upprörda. Men det handlar inte om empati för komikernas utsatta situation. Folk provoceras av att The Fat Jew tjänar pengar. Pengar är ett globalt språk som alla förstår. Men jag tror ändå att debatten kan komma att höja humorns status eftersom den gett en insikt i hur komiker jobbar.

Maura Quint påpekar att det genomkommersiella förhållande som The Fat Jew har till humor innebär ett debattekniskt problem. Bland komiker är plagiat en dödssynd. Men The Fat Jew saknar konstnärlig integritet, det är själva förutsättningen för hans affärsidé. Han bryr sig enbart om att ragga följare. Därför går det inte heller att angripa honom med estetiska argument. Han bryr sig inte om att komiker föraktar honom.

Enligt Maura Quint är dessutom de stora nätföretagen, som Twitter och Instagram, medskyldiga till stölderna på grund av sin passivitet.

– Om de fortsätter att strunta i klagomålen från kreatörer kommer det att uppstå ett naturligt behov av en tjänst som värnar upphovsrätten. Många konstnärer skulle älska en sajt som faktiskt är på deras sida.

Henrik Schyffert tycker att det är en vacker tanke, men påpekar samtidigt att den är svår att realisera.

– Jag har dragit skämt som det visat sig att någon annan har dragit, fast jag inte har snott skämtet. Komiker funderar ofta i samma banor kring aktuella händelser. Då dyker det oundvikligen upp skämt som är väldigt lika varandra. Jag tror det är omöjligt att applicera immaterialrätt på skämt eftersom de är så kopplade till nuet. Ett musikstycke är låst i tiden. Ett skämt ändras hela tiden, säger Henrik Schyffert, som hävdar att skambeläggning är den enda lösningen.

– Företagen som sponsrar personer som The Fat Jew köper den cred som han har byggt upp. Om det visar sig att han inte har någon cred så går företagen någon annanstans med sina pengar. Om du klassas som tjuv så sjunker ditt marknadsvärde.

Men vad händer då om stölderna inte hejdas? Rob Fee skrattar när han får frågan om det finns en risk för att komiker slutar att författa skämt om de ändå bara blir stulna.

– Nej, komiker har ett så pass skriande behov av uppmärksamhet att de kommer att fortsätta att skriva skämt även om de inte får betalt för det.

På flera håll har det gjorts sammanställningar av originalskämt och deras plagiatörer. I somras publicerade Jack Werner en genomgång för Dagens Industri. Sajten Death and taxes har gjort en exempellista över Fat Jews stölder och Playboy skriver om stulna skämt här.

Fakta Skämttjuvar med storpublik

I april 2015 postar komikern Kevin Fredericks en bild på en nyfödd bebis som ser ut som en vd på ett börsnoterat företag. Inlägget retweetas 71 gånger. När The Fat Jew lägger upp samma bild på Instagram, utan att hänvisa till Fredericks, noterar han närmare 200.000 likes.

Ett skämt om ”Fast and the furious” av komikern Brian Altano genererar 6.950 retweets på Twitter i april. Roligheten kopieras sedan tusentals gånger av olika humorkonton, helt utan hänvisning till Altano. När 9Gag postar skämtet retweetas det 13.126 gånger.

Källa: Rob Fee

Komiker som anklagats för skämtstöld.

Carlos Mencia

Möjligen den komiker som anklagats flest gånger för tjuveri. Hans kleptomaniska drag har bland annat avhandlats i ett avsnitt av ”South Park”.

Denis Leary

Legendaren Bill Hicks ansåg att Leary lånade så många passager av honom att han avslutade deras nära vänskapsförhållande. Enligt Louis CK är texten till Learys hitlåt ”Asshole” från 1993 en karbonkopia på en av hans ståupprutiner.

Dane Cook

Humornördar har påpekat att den mycket framgångsrike Cook bland annat har knyckt material från Louis CK. I ett avsnitt av Louis CK:s tv-serie ”Louie”, som gästas av Cook, berörs ämnet utan att skuldfrågan reds ut.

Robin Williams

Eftersom Williams lät sina medvetandeströmmar forsa okontrollerat hände det att han drog skämt han hört på annat håll. Kollegan David Brenner har sagt att han hotat Williams med stryk för att få honom att sluta stjäla hans skämt.