Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Nu kommer anti-arbetslinjen

Foto: Team Hawaii

Ace Wilders arbetsvägrande hit, ”Busy doin’ nothin”, kan ses som en slumpmässig schlager som råkade bli tvåa i Melodifestivalen. Men den kan också ses som en signaturmelodi till den arbetskritiska rörelse som börjat höja sina röster. Varför ska vi jobba så mycket, när andra går arbetslösa? Måste vi verkligen arbeta 40 timmar i veckan? Eller är det mest för att hålla uppe en fasad?

På 00-talet hade jag en chef som önskade att vi satt kvar på jobbet till klockan tio på kvällen – trots att det inte fanns några arbetsuppgifter kvar att göra. Hans förebild var IT-bubblans ikoner, det vill säga unga män som bodde på jobbet och drack mängder av coca cola.

Det var då den där känslan dök upp första gången. En kryp­ande misstanke om att vi ­faktiskt inte arbetade för att det fanns ett jobb att göra, utan för att det skulle se ut som att det fanns ett jobb att göra. Det var en uppvisning. Misstanken dröjde sig kvar.

Tio år senare arbetar vi mer än någonsin. Det vill säga de som har ett jobb. Samtidigt går 445 000 svenskar arbetslösa. För många är tanken på ett fast jobb bara en ouppnåelig dröm.

”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd”. Så löd den bibliska domen över den första mannen när han drevs ur paradiset. Det vill säga – i fortsättningen skulle människan arbeta och slita hårt, ”i sitt anletes svett”, för att få äta. Det är lätt att dra paralleller mellan citatet i Bibelns första Mosebok och regeringens arbetslinje. Den social­politiska idén från 20-talet som förordar sysselsättning framför understöd till arbetslösa, har återanvänts flera gånger, men framför allt av alliansen inför valet 2006. Men slitet för brödfödan – som från början beskrevs som ett gudomligt straff – har i Sverige blivit ett folkligt ideal ifrågasatt av få. Framför allt inte av någon av de etablerade partierna. Men 2014 har det ändå börjat mullra i leden, inte minst i den unga generationen.

28-åriga Clara Lidström eller ”Underbara Clara”, är kristen feminist, skribent, författare och en av Sveriges mest populära bloggare. Hon är en av dem som kritiserat arbetslinjen öppet, bland annat i inlägget ”Jag hatar arbetslinjen!” på sin Amelia-blogg:

”Det här systemet har vi ju nu provat i en himla massa år och sett att det inte fungerar alls! Det som händer är att hela ekosystemet håller på att braka ihop. Men det vill ingen politiker prata om. Inte på riktigt. De vill bara prata skatt och hur människor ska kunna tjäna mer pengar och fortsätta konsumera.”

En kritik som hon också utvecklat i UR-serien ”De obekväma”. Hon förordar sextimmarsdag och tror att förnöjsamhet – att vara nöjd med det lilla – skulle kunna revolutionera samhället.

Det mer lättsamma, men tveklöst arbets­kritiska, budskapet i Ace Wilders populära och andraplatsplacerade melodifestivallåt ”Busy doin nothing” är svårt att misstolka:

”Don’t wanna work, work, work, I wanna make money while I sleep”.

Ace Wilder själv menar att låten handlar om dagens unga:

”Popmusik är lite som en polaroid av vad som händer just nu. Jag ville nog bara beskriva den nya generationen”, förklarade hon nyligen i Dagens Nyheter.

Valet till EU-parlamentet – där oppositionspartiet miljöpartiet blev större än regeringspartiet moderaterna – skulle kunna vara en finger­visning om hur valvindarna blåser även vad gäller inrikespolitiken. Miljöpartiet är också det riksdagsparti som drivit frågan om arbetstidsförkortning längst.

Sociologen Roland Paulsen, 32 år, Lunds universitet, som nyligen doktorerade med avhandlingen ”Empty Labor” och innan dess skrev ”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin”, (förevigad i Liv Strömquists seriealbum ”Ja till Liv!”) vill gå så långt som att säga att ”arbetslinjen bygger på en lögn”.

– Vi behöver inte arbeta så mycket! 4–5 timmars arbetsdag per anställd skulle räcka för att Sverige skulle behålla sitt välstånd, säger Roland Paulsen.

Som systemet ser ut i dag arbetar vi inte längre för att skapa tillväxt utan tvärtom, skapar arbete genom tillväxt, anser han:

– Arbetet har blivit ett självändamål.

Detta trots att den tekniska utvecklingen har gjort att sådant som på 1800-talet krävde tjugo personers insats i dag kan göras av en enda människa.

– Tidigare försökte företag som Ford eller ­Volvo få människor att bli lojala mot företaget. Det är nästan omöjligt i dag, och företagen verkar inte ens själva tro på det. I stället är det staten som försöker stå för disciplinering, som till exempel när de vill lära arbetslösa att bli driftiga entreprenörer, säger Roland Paulsen.

Resultatet blir att människor fokuserar på sitt eget bästa. Det är många arbetstagare som upplever det som oproblematiskt att de lurar företag på arbetstid.

I sin avhandling ”Empty Labor” har Roland Paulsen intervjuat ett 40-tal arbetstagare, de flesta unga människor, som bara ägnar hälften av sin arbetstid åt att verkligen arbeta. Resten av tiden är ”tomt” arbete. Man surfar på Facebook, ringer privata samtal eller smiter till ett café i närheten.

Till och med på ett call center (telefonförsäljningsföretag), där de anställda övervakades så att de ringde sina samtal, fuskade de anställda genom att ringa människor och trycka på mute-knappen, så den som svarade bara hörde tystnad i andra änden. De intervjuade hade en mer eller mindre cynisk attityd till sin arbetsplats. Men det Roland Paulsen framför allt upptäckte hos de ”maskare” han talade med var att de upplevde att själva arbetet inte tjänade något till.

– Flera hade svårt att se meningen med sitt jobb, säger han.

Det gällde inom många olika branscher – de som arbetade med reklam, städare, webbdesigners eller de som stod i butik. Framför allt var det administrativa sysslor som kändes meningslösa. Att fylla pärmar eller enkäter med information de visste att ingen skulle läsa.

Moa Oskarsson, 22 år, har arbetat på två olika telefonförsäljningsföretag. Trots att hon var en duktig säljare tyckte hon inte att det var ett särskilt givande arbete.

– Det är nedbrytande – man sitter still och ringer konstant i åtta timmar med 30–60 minuters rast. De man talar med är otrevliga, vilket blir jobbigt psykiskt. Samtidigt som cheferna pushar en att ”sälja, sälja, sälja”, berättar hon.

Moa Oskarsson kan intyga att många av hennes arbetskompisar maskade på arbetstid.

– Chefer kollar de nyanställda, men så fort du fått in en fot så har de inte så bra koll längre. Då kan du sitta och ringa kompisar eller kolla Facebook i stället, säger hon.

Själv trivs hon betydligt bättre med sitt nuvarande jobb, hon arbetar med ungdomar på Fryshuset i Göteborg.

– Jag skulle önska vi hade ett samhälle där vi arbetade för varandra och hjälpte varandra mer, delade på arbetet, säger hon.

Kanske verkar det underligt att många inte arbetar på sina arbetsplatser, när det vi ständigt hör är att arbetsmarknaden är mer och mer pressad. Fast kan det vara något vi hör för att det måste sägas? För vad skulle hända om den anställde berättade att den inte hade något att göra?

I de fall som upptäcks, som till exempel de tjugo gruvarbetare som 2013 avslöjades med att i åratal ha stämplat in för varandra på LKAB, riskerar ju arbetstagarna att förlora jobbet. Kanske bättre då att låtsas att kalendern är späckad och att mejlkorgen full?

Roland Paulsen pekar på att det finns branscher där man verkligen arbetar mycket, till exempel de som ingår i New Public Management (arbeten i den offentliga sektorn som leds som i den privata sektorn).

– Men det finns många branscher där arbetet är betydligt svårare att kontrollera – som där de anställda har ett kunskapsövertag, till exempel inom it-branschen, säger han.

Författaren Katrine Kielos påminner i boken ”Det enda könet: varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin” om den brittiske ekonomen Johan Maynard Keynes. På 1930-talet var han övertygad om att tillväxten skulle göra att människor på 2030-talet i princip kunde sluta arbeta. Men Katrine Kielos riktar inte i första hand sin kritik mot åttatimmarsdagen, utan mot definitionen av arbete i vår tid.

– Jag tycker att vi har en alldeles för snäv definition av arbete och den uppdelning som görs. Det arbete som kvinnor traditionellt gör räknas inte in i ekonomin utan betraktas som tärande. Där tror jag att ett ifrågasättande börjat komma, där människor undrar: Ska verkligen en barnmorskas arbete betraktas som mindre viktigt än en bankman? säger hon på telefon från London, där hon sitter och arbetar med den engelska översättningen av sin bok, som ska heta ”Who cooked Adam Smiths dinner?”

Arbetskritiken är en del av en större trend, som även märks i Storbritannien, menar hon. Framför allt unga människor ifrågasätter den stora bilden: ”Finns det inte andra saker som är viktiga i livet, en djupare mening – måste vi verkligen skuldsätta oss för att konsumera mer?”

– Kritiken gäller inte arbetslinjen som sådan utan mer inställningen – att den betraktas nästan som en religion. Människor känner en frustration och saknar fokus på miljöfrågorna och jämställdheten, säger Katrine Kielos.

Författaren Nina Björk, som har skrivit boken “Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde”, har en liknande erfarenhet. Hon möter ofta människor som vill ifrågasätta konsumtionssamhället.

– När jag har varit ute och pratat om min senaste bok, märker jag att människor som kommer fram känner en längtan efter att få tala om större frågor, ”vad är meningen med samhället, vad är meningen med vårt ekonomiska system?”. Många frågar sig om tillväxten är så helig att vi måste arbeta mer – trots att vi har maskiner som kan sköta tunga sysslor, säger Nina Björk.

Hon tycker att den arbetskritiska rörelsen är viktig, eftersom den gör att andra frågor kommer upp på dagordningen. Att det är just unga som ifrågasätter jobba-köpa-livet är logiskt, menar hon:

– Ungdomen är en tid då man är hungrig och vågar tro på livet, de unga är inte anpassade i systemet ännu och har andra perspektiv.

Analysföretaget Kairos Future, som undersöker ungas attityder, ser i dag ett tydligt trendbrott vad gäller ungas inställning till arbete. De vill inte längre jobba för en bra lön eller för att klättra uppåt i karriären. Arbete ska ge personlig utveckling, göra livet rikare. Unga människor vill ha balans mellan det vanliga livet och arbetslivet, och då är de beredda att offra den vertikala karriärklättringen och kan tänka sig att klättra horisontellt, byta uppgifter. De är heller inte särskilt lojala mot arbetsgivaren utan kan byta jobb om det inte ger något i den personliga utvecklingen.

Att vara ”en god arbetare” är ett ganska nytt ideal. Förr var det finare att inte arbeta, menar Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria, Umeå universitet, och författare till bland annat ”Den skötsamme arbetaren”.

– Under antiken uppfattades det som positivt att inte behöva arbeta utan i stället göra det man ville göra. På den tiden gjorde slavarna mycket av arbetet – arbete var detsamma som slavgöra.

Den idén höll i sig. Även under medeltiden utfördes arbetet av livegna bönder – en form av slaveri, trots att kyrkan egentligen inte ville acceptera slaveri. I stället för att jobba ägnade aristokraterna sina dagar åt att vara sociala, att umgås med sina vänner. Bönderna brukade sin jord, men där fanns också en tredje grupp – hantverkarna. På 1700-talet dyker andra uppfattningar om arbete upp.

– Filosofen Jean-Jacques Rousseau menar att hantverkarna var de människor som stod högst, som var de friaste personerna. Aristokraten var beroende av sitt namn, sitt arv och goda förbindelser, jordbrukarna var bundna till jorden, men hantverkarnas skicklighet låg varken i jordbruk eller i namnet, utan i händerna, säger Ronny Ambjörnsson.

Det var ett helt nytt sätt att se på saken och ur den uppfattningen kom idén att arbete är ett sätt att förverkliga sig på.

I Sverige, som fram till industrialismen var ett agrarsamhälle, var arbete något man bara gjorde när man följde jordbrukscykeln. Det är först när fabrikerna kom som ”arbetet” som ett mer abstrakt begrepp växer fram. Men när Sverige industrialiserades i slutet av 1800-talet framstod arbetet som något grundläggande onaturligt – att varje dag göra samma sak.

I den tyske författaren, sociologen och marxismgrundaren Karl Marx tidiga skrifter fanns utopin att kunna förverkliga sig i sitt arbete utan att sälja sin tid till en arbets­givare. I stället skulle man vara verksam i det man ville göra.

– Lite som jag gör nu, när jag är i min sommarstuga på Gotland – på förmiddagen skriver jag på någon bok eller artikel, sedan ägnar jag dagen åt trädgårdsskötsel. På kvällen läser jag böcker. Att göra det man vill, ägna sig åt den verksamhet som föll en in, såg Karl Marx som ett idealtillstånd, säger Ronny Ambjörnsson.

Andreas Johansson är 31 år och protesterar mot systemet genom sitt sätt att leva. Han lämnade jobbet som elektronikingenjör på Kungliga Operan för att skapa scenografi och tekniska lösningar åt småteatrar.

Idag bor han bor på en gård i Landvetter som slukar mycket arbetstid – obetald sådan. Fyra timmar i veckan lönearbetar han, då jobbar han på scenkonstplattformen Skogen. Dessutom arbetar han i eget företag som han driver med två vänner; scenkonstkollektivet Bonthrop. De medverkade i Turteaterns uppsättning ”Den nya gudomliga komedin” förra året, som var en arbetslinje-kritisk föreställning.

Bonthrop försöker arbeta på ett annat sätt än det gängse.

– Vi har skapat nästan ett litet mikrosamhälle, som är organiserat på ett väldigt solidariskt och alternativt sätt. Vi tar hand om varandra och fördelar pengarna mellan varandra, och vill fungera som förebild: visa hur man kan leva, säger Andreas Johansson.

Genom att Bonthrop omfördelar pengar mellan de anställda, mellan projekt och över tid, skapas en lust att hjälpas åt och en ekonomisk trygghet, berättar han. Omfördelningen gör att de kan lägga sin arbetstid där de anser att det behövs, arbeten som kanske i sig inte ger någon inkomst; exempelvis i politiska projekt som ligger dem varmt om hjärtat. Ibland arbetar de mer än heltid, men det kan också uppstå perioder då de inte arbetar alls.

– Målet är att det ska vara lustfyllt.

Andreas Johansson beräknar sin belönade arbetstid till drygt fem timmar om dagen. När han arbetar på gården använder han gammeldags, tidskrävande metoder. Han låter hästen harva i jorden eller dra timmer till den ved han värmer upp gården med, och odlar själv höet som hästen äter. Allt för att använda minimalt med fossila bränslen.

Han lagar det som går sönder själv, köper lite kläder, konsumerar knappt någon alkohol och går sällan på restaurang. Hans utgifter är i stort sett bara mat, ränta och avbetalning på lånet han tog för att köpa gården. Den delar han med sin mormor och syster och hennes familj.

– Jag tycker att det råder en arbetshysteri i dag när politiker talar om att skapa jobb. Jag tycker att vi borde fokusera på annat. Egentligen är det ju fantastiskt att maskiner tar över de tråkiga, monotona jobben. I stället för att låta det leda till att människor blir arbetslösa och mår dåligt, borde effektiviseringen leda till att fler arbetar mindre, säger Andreas Johansson.

Han tänker att om vi skulle arbeta mindre, så skulle vissa branscher kanske försvinna helt. Något han ser som positivt.

– Jag hoppas att vapenindustrin försvinner, och reklam­branschen. Den senare skapar onödig konsumtion och begär efter saker vi inte behöver, dessutom får den människor att känna sig sämre för att de inte ser ut som på bild­erna, säger han.

Han ser tecken på att åttatimmarsnormen börjar luckras upp. I Göteborgs kommun har den rödgröna majoriteten beslutat införa sex timmars arbetsdag för kommun­anställda på prov i ett år. När SSAB 2012 hade en ekonomisk nedgång erbjöd de stålarbetarna att arbeta 80 procent och få behålla 90 procent av lönen.

– Vi borde inte ha skapat ett system med självändamålet att skapa tillväxt, med tanke på vilka konsekvenser det blir för miljön. Vi kan inte konsumera oss ur miljöproblemen, det är en stor lögn att påstå det, säger han.

Sociologen Roland Paulsen tycker inte att livsstilsaktivism är fel, men han frågar sig om det verkligen löser de större samhällsproblemen.

– När vi tänker på klimatfrågan eller arbetslösheten är det mycket större strukturer det handlar om, framför allt maktstrukturer.

Han påpekar att de enda arbetstagare som har rätt att gå ner i arbetstid är de som är småbarnsföräldrar. Övriga har inte en sådan rätt.

– Dessutom kan en arbetstidsförkortning med förlorad inkomst få enorma konsekvenser för människor personligen, i form av sänkt a-kassa, sjukersättning och pensioner, säger han.

Att vara livsstilsaktivist eller jobbsmitare är inte det enda sättet att bete sig ”olydigt” i arbetssamhället.

– Känner du att du saknar mänsklig värdighet i ditt arbete, tenderar du att försöka göra motstånd mot de villkoren – genom att bryta mot reglerna på arbetsplatsen, säger Jan Ch. Karlsson, professor i arbetsvetenskap på Karlstad universitet som forskat i organisatorisk olydnad.

Det lustiga är att många av dem som bryter mot reglerna gör det för att jobbet ska bli gjort, för att det ska flyta. Det beror på att de som bestämmer hur arbetet ska göras oftast inte har en aning om hur jobbet egentligen fungerar.

– Det finns ett konfliktvapen som heter ”Arbeta efter reglerna”, som är mer vanligt i Frankrike, England och USA. Vapnet består i att följa varje regel som ledningen utfärdat. Då bryter arbetsprocessen ihop på en halvtimme, så det är ett effektivt vapen.

Utbildningsnivån är så hög i Sverige i dag att de flesta är överkvalificerade för sina jobb – kunskapsnivån ligger högre än jobbkraven. Samtidigt är arbetslösheten så stor att arbetsgivaren kan ställa krav, till exempel på heltidsarbete, på intensitet.

Många påverkas förstås negativt av att vara arbetslösa. Men studier visar att det ibland kan vara värre för självkänslan att ha ett riktigt dåligt jobb än att inte ha något jobb alls.

Som till exempel delade turer inom vården: att arbeta fyra timmar, vara ledig i tre timmar och sedan arbeta fyra timmar till. Sådana arbetsvillkor är direkt hälsovådliga, anser Jan Ch. Karlsson.

– Det finns en gräns för jobbskapandets villkor. En del jobb borde inte skapas.

Han tycker inte att det är särskilt konstigt om människor vänder arbetet ryggen, med tanke på de otrygga arbetsvillkor som råder.

– Jag vet inte ens om arbetsgivarna vill ha det så här? Jag tror inte att det är ett vinnande koncept, säger Jan Ch. Karlsson.

På IT-företaget där jag jobbade på 00-talet, där chefen önskade att de anställda satt kvar till tio på kvällarna, var konceptet inte alls särskilt vinnande. Eftersom fokus låg på fel sak – att saker skulle se bra ut – och ingen i ledningen skötte de tråkiga men nödvändiga uppgifterna, gick före­taget omkull. Arbetsplatsen blev ytterligare en liten bubbla som sprack.

Fotnot: Ana Udovic är journalist och författare. Hon har skrivit boken ”Generation Ego: Att fostras i en narcissistisk kultur” som utkom våren 2014.

Arbetskritik i kulturen

Film & tv

• ”Brazil”, film

• ”Office Space”, film

•”9 till 5”, film

• ”The Office”, tv-serie

•”Enlightened”, tv-serie

•”Call centre”, dokumentärserie SVT Flow

Låtar

•”Work”, Broder Daniel

•”9 to 5”, Dolly Parton

•”Piss Factory”, Patti Smith.

•”Vad ska du bli?”, Ebba Grön

•”Djävligt lugnt”, Stefan Sundström & Apache

•”Career opportunities”, The Clash

•”It’s not my place (in the 9 to 5 world)”, The Ramones

Böcker:

• ”Kallskänkan”, Jenny Wrangborg

• ”Efter arbets­schema”, Johan Jönson

• ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin”, Roland Paulsen

• ” Det enda könet : varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin”,Katrine Kielos

Två röster om att jobba mindre:

Lena Hjalmarsson, 28 år, socionom, arbetar på ett skyddat boende för kvinnor. Har gått ner till 80 procent och har en dag ledig i veckan då hon dansar, engagerar sig i kyrkan och politiskt eller besöker sin mormor:

”Många tror att de behöver mer pengar än de faktiskt behöver. Om fler gick ner i arbetstid, tror jag att de skulle prestera bättre i jobbet – samhället skulle gynnas.

Jag har inte oroat mig för att det skulle påverka min egen karriär. Jag tänker att jag tar ansvar för min egen känsla, hur mycket jag orkar. Det gör ju att jag presterar bra när jag väl är på plats. Kanske kan det också vara en slags försäkring, jag slipper bli utbränd”.

Erik Radix, 25 år, jobbar deltid som scenograf och på café. Har som mål att jobba halvtid med ”brödjobb” och halvtid med kreativa projekt.

”Det är konstigt att vi har ett samhälle där en del arbetar för mycket och andra inte alls.

Unga utnyttjas på arbetsplatser i dag. Många av mina kompisar är arbetslösa, eller så arbetar de väldigt temporärt och otryggt. Det är en helt annan sak att välja att jobba lite och ha en arbetsinkomst. Jag känner mig privilegierad, jag är uppvuxen i en medelklassmiljö och även om mina föräldrar inte är rika så kan de hjälpa mig ifall det skulle hända något drastiskt.”