På onsdag väntas riksdagen rösta igenom den så kallade Ipred-lagen. Men, hur gör egentligen lagstiftarna för att komma åt den olagliga fildelningen?
Den 25 februari debatterades regeringens proposition 2008/09:67 och därefter röstades den igenom. Förslaget det handlar om är den så kallade Ipred-lagen.
Ipred är en förkortning för Intellecutal Property Rights Enforcement Directive. Dess syfte är att göra det lättare att ingripa mot olaglig fildelning på internet.
Lagen träder i kraft den 1 april i år. Därefter blir det möjligt för rättighetsinnehavare att från internetleverantörer kräva ut personutgifter om människor som misstänks ladda ned upphovsrättsskyddade verk.
Propositionen stöder sig på Europaparlamentets och rådets direktiv från 2004 om ”säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter”. Svensk rätt uppfyller till stor del redan det så kallade ”civilrättsliga sanktionsdirektivet”, men genom kommande lag utökas bestämmelserna.
Här är huvuddragen i Ipred-lagen:
- Svensk domstol kommer att kunna besluta att en internetleverantör ska ge rättighetsinnehavaren information om vilken abonnent som har ett visst IP-nummer. Ett utlämnande av informationen får bara ske när en domstol har beslutat om detta.
- Domstolen ska göra en proportionalitetsbedömning vilket innebär att rättighetsinnehavarens behov av information vägs mot andra intressen, däribland den enskildes integritet. För att rättighetsinnehavaren ska få ut uppgifterna krävs intrång i form av fildelning eller omfattande nedladdning. Få nedladdade verk räcker inte, men vad som är få avgör domstolen inte lagstiftaren.
- Operatören måste följa domstolens beslut. Den som vägrar riskerar böter. Enligt lagen om elektronisk kommunikation måste internetleverantörerna utplåna eller avidentifiera trafikuppgifter som avser fysiska personer när uppgifterna inte längre behövs för överförandet av det elektroniska meddelandet. Detta förändras dock om datalagringsdirektivet införs.
- Rättighetsinnehavaren kan ställa sina krav direkt till den misstänkte, till exempel att aktiviteterna ska upphöra, i form av ett varningsbrev.
- Om rättighetshavaren vill få ut skadestånd går frågan vidare till domstol. Där måste bevis läggas fram för att det är personen bakom abonnemanget som också ligger bakom den olagliga nedladdningen eller uppladdningen.
- Den som döms kan tvingas att bekosta ett sätt att offentligt meddela domen, till exempel genom en tidningsannons. Enligt förslaget ”torde det mycket sällan finnas skäl att namnge intrångsgöraren om denne är privatperson”.
- Lagen gäller inte retroaktivt.
- Regeringen planerar att följa utvecklingen och utvärdera hur lagen används.