Den 2 april 1989 skjuts en raket upp från Kourou i Franska Guayana. I lasten finns satelliten Tele-X, det slutliga resultatet av vad som från början var tänkt som historiens största nordiska kultursatsning, satellit-tv-systemet Nordsat.
Femton år tidigare hade idén om tv via satellit mellan de nordiska länderna väckts. Här fanns en gyllene möjlighet till folklig förbrödring (ett kultur- och mediepolitiskt argument) och högteknologisk industriutveckling (det näringspolitiska argumentet).
Parallellt med att idén utreddes startade det sena 70- och tidiga 80-talets debatt om videovåld och tv-tittandets allmänna farlighet. Det gynnade knappast Nordsat - projektet möttes inte av applådåskor och förväntan, kritiken var tvärtom hård och framfördes i ett påtagligt gällt tonläge.
"Genom lätt underhållning, västerländska seriefilmer och andra liknande programformer strömmar till våra länder en övernationell s k lögnkultur - som kanske närmast är fientlig mot en nationell kultur", ansåg den finska vänsterpolitikern Mirjam Tuominen vid Nordiska rådets session i Helsingfors våren 1977. Ord besläktade med hennes bildade en konstant fond till planerna på Nordsat. Kulturarbetare protesterade. Kultur-, ledarskribenter och politiker på (framför allt) vänsterkanten mobiliserade. Tv via satellit var "elektronnazistisk diktatur", "ett mångmiljardprojekt som beställts av Saab-Scania och LM och som kommer att innebära att vi prackar på våra grannländer en storsvensk dröm med amerikansk show i sju kanaler" (Macke Nilsson, Aftonbladet). Man borde "dra byxorna av detta skamliga projekt" (Karl-Ola Nilsson, Film & TV). Tv var "elektroniskt knark", och ett sätt att föra "kulturkamp" var att gå ut och demonstrera mot Nordsat (Margareta Ingelstam, DN).
I dag ter sig de indignerade falsettrösterna en smula komiska. Avsikten med det nordiska satellitsamarbetet var inte att visa dokusåpor på bästa sändningstid och porr efter midnatt. Det som föranledde alarmisterna att höja pekfingrarna var planer på att vidaresända Sveriges, Norges, Danmarks, Finlands och Islands public service-tv och public service-radio till hela Norden, alternativt att paketera ett urval program i en gemensam repriskanal.
Det var inte bara i kulturdebatten som Nordsat mötte motstånd. De nordiska televerken, med historiskt djupt rotat ansvar för markbundna sändningar av radio och tv (samt förstås för telefonitjänster, som Nordsat också skulle förmedla) kände sig trängda och tvungna att markera sina revir. De underkände kostnadsberäkningar som projektets främsta tekniska tillskyndare, svenska Rymdbolaget, hade gjort. (Televerket månade också om det svenska fastighetsbeståndet genom att ifrågasätta om takens bärighet skulle tåla tyngden av parabolantenner.)
Konflikter och ett ständigt utredande gjorde att Nordsat gick i stå. 1988 förpassades projektet slutligen till papperskorgen. Det fanns inte tillräckligt stöd för idén om nordisk tv per satellit, varken ekonomiskt, ideologiskt eller tekniskt, konstaterar Nina Wormbs i sin avhandling "Vem älskade Tele-X? Konflikter om satelliter i Norden 1974-1989".
Hon ger en dyster bild av orsakssamband, som inte grundas på rationella beslut utan som snarare präglas av historiska, sociala och personliga bindningar (och för den delen, aversioner).Televerkets framgångsrika förhalningstaktik blev en bidragande orsak till att Nordsat stoppades. Den gamla teknologin vann, radio och tv fortsatte att sändas i det statliga verkets gamla markbundna system. Samma system håller i dag på att digitaliseras, vilket inte alls är ett självklart och icke ifrågasatt tekniskt val. Var det återigen irrationella orsaker som gjorde att det var Televerket-avläggaren Teracom, och inte en mindre historiskt förankrad aktör, som gick segrande ur striden?
Frågan pockar på sitt svar när jag läser Wormbs bok - så välskriven att den framstår som ren underhållning för den som är intresserad av sin samtid i allmänhet och i synnerhet av frågor som rör massmedier. Men samtidigt dyster läsning.
Skildringen av kulturdebatten om Nordsat synliggör en programmatisk reflex att alltid säga nej.
Det är oundvikligt att göra en parallell till ett annat satellitsänt tv-projekt med folklig förbrödring på agendan: Arte. Den tysk-franska kulturkanalen, som firade tioårsjubileum förra året, är ett kvalificerat - smalt om man så vill - alternativ till konsensus-tv (public service) och de kommersiella kanalerna. Satellitdistributionen innebär att kanalen sprids över ett stort geografiskt område och därmed når en acceptabelt stor publik.
Skulle Nordsatsamarbetet, trots sin ursprungligen milt sagt torftiga idé om innehåll, ha kunnat utvecklas till ett nordiskt Arte? Tja, kanske, om bara nejsägarna hade varit mer alerta och sett möjligheter i stället för faror. Helt säkert är i alla fall att ett nordiskt Arte skulle ha motiverat sin plats i dagens tv-utbud. Men nejsägarna vann och den enda nordiska satellit-tv-visionen förverkligades av Jan Stenbeck som gav oss TV 3 och så småningom TV 1000, ZTV med mera.
Medan satellit-tv som mediepolitisk satsning var dömd att misslyckas, gick det utmärkt som industripolitisk dito. I Tele-X-projektet, som drogs i gång parallellt med Nordsatplanerna, fick Rymdbolaget agera mer fritt, Televerket krånglade inte till det och debattörernas synfält sträckte sig sällan ända hit. Resultatet blev etermedial hotellverksamhet. Den första hyresgästen i satelliten som egentligen skulle ha burit Nordsats kanaler var Aftonbladet som genom att skicka sina tidningssidor via rymden kunde börja trycka lokalt i Göteborg. Sedan checkade TV 4 in, och så småningom Filmnet, Kanal 5 och norska NRK.
När Tele-X sköts upp i rymden ovanför Kourou 1989 var det också möjligheten att skapa ett värdefullt tv-alternativ som försvann ur sikte. I stället för visioner blev det slumpmässighet och ren business som kom att prägla den nordiska drömmen om tv via satellit.