Det börjar med en. En bild på nyhetsankaret som med seriös blick rapporterar om en eftersökt våldtäktsman, som på fantombilden – vilken slump! – ser exakt likadan ut som nyhetsuppläsaren. Den dyker upp i mitt flöde på Facebook, och jag ler lite, trycker på ”like”-knappen. Rolig bild, ju! Lite senare samma dag ser jag den igen, upplagd av någon annan av mina vänner.
Sedan dröjer det inte länge; bilden poppar upp om och om igen, postad och vidarebefordrad. Sammantaget ser jag den kanske ett dussin gånger under samma dygn, och nästa dag också. Bilden har blivit ”viral”, den sprider sig som ett virus på nätet, eskalerande till en viss punkt och sedan avtagande. Flera veckor, månader, senare ser jag den bara sporadiskt. Men ett nytt utbrott kan komma när som helst. Alla har inte hunnit bli immuna än.
Varje dag laddas 250 miljoner bilder upp på Facebook. Många av dem är privata fotografier, sådana vi knäpper på fester och snabbt delar med oss av. Men det sprids också andra bilder: roliga, tankeväckande som små bildsatta aforismer, eller gulliga (ofta kattungar). De senaste veckorna har till exempel bilden på ett vårtsvin och en surikat, strosandes på en dammig väg i Afrika precis som i den tecknade filmen ”Lejonkungen”, fått en lavinartad spridning bland svenska Facebookanvändare. Och den lilla inskannade biten från en artikel i tidningen City, där kulturministern får öknamnet ”Blubby” av serietecknaren Liv Strömquist, har snurrat runt på nätet i ett par år nu.
Judith Wolst jobbar som digital strateg och föreläser bland annat om sociala medier. Hon förklarar den extrema mängden bilder på kanaler som Twitter och Facebook med att de här plattformarna faktiskt är byggda just för att få oss att dela med oss av bilder.
– Filmer och bilder är extremt lätt att skicka vidare. På Twitter ”retweetar” du enkelt någon annans länk, och på Facebook finns ”share”-knappen. Allt är uppbyggt för att vi ska skicka vidare information. Och bilder lämpar sig extra bra för digitala medier. Vi ger väldigt lite tid åt information på nätet innan vi dömer ut den, vi kastar en blick och bestämmer oss för om det är intressant eller inte. Och bilder är väldigt direkta, vi får en snabb uppfattning om huruvida den är rolig eller inte. Bilder passar in i det digitala tempot.
– Oftast är det humoristiska bilder som får stor spridning. Men också andra bilder som berör oss på olika sätt, som är visuellt tilltalande eller har ett enkelt och tydligt budskap. Och att posta bilder på nätet bygger upp vår identitet, säger Judith Wolst.
– Man vill bidra med något, man vill bli bekräftad, få uppmärksamhet och bli hyllad, det är grundläggande psykologiska behov. Bilder är ett lätt sätt att uppnå det, en rolig bild får lätt tjugo kommentarer och sprids vidare.
Men de virala bilderna på nätet är ofta ryckta ur sitt sammanhang, utan källhänvisningar och utan upphovsman. Och även om de allra flesta bilderna är harmlösa skämt, så sprids det också en hel del felaktig information genom dem. I exemplet med kulturministern och ”Blubby” tillskrivs ministern ett uttalande hon faktiskt aldrig gjort, och även om Adelsohn Liljeroth fick reda ut saken i en senare artikel i tidningen City så sprids den slagkraftiga, felaktiga bilden fortfarande.
Och – även om det kanske inte är lika allvarligt – även bilden på vårtsvinet och surikaten är fejk. Anna Clarén är fotograf och utbildningsledare på Nordens fotoskola, och hon säger att det är viktigt att vi som betraktare tänker på bilder precis som vi tänker på text. Bakom bilden finns en människa, som alltid gjort subjektiva val som leder fram till hur bilden ser ut.
– På Facebook ska man absolut inte lita på några bilder. Inte på trovärdigheten och inte på att det är fotografen själv som valt att lägga ut den. Och om man någonsin trott att bilder är objektiva sanningsvisare, så ska man omedelbart göra sig av med den naiva tron!
Anna Clarén poängterar att det inte alltid är viktigt att en bild är sann. Det beror helt på sammanhanget och på vilken uppgift bilden har.
– I exempelvis reklam och konst spelar det ingen roll. Där har bilden inte som syfte att vara ett vittnesmål. Men när bilden har som syfte att vara vittnesbärare är det oerhört viktigt att fotografen inte naggar på förtroendet. Är bilden publicerad i ett forum som är av journalistisk karaktär ska det göras av en bildjournalist som kan etik – och man får absolut inte plocka in eller ut föremål ur bilden, säger Anna Clarén.
Judith Wolst menar också att sammanhanget är viktigt. Och när bilder står för sig själva, helt lösryckta, kan det bli problem för oss som ser dem. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska bedöma dem.
– Går vi in på DN:s webbsida vet vi att en journalist ligger bakom det som står och har förmodligen granskat informationen. På en blogg har vi i bakhuvudet att vi kanske inte ska ta allt på lika stort allvar, vi är vana att källgranska. Men på Facebook får vi information tagen ur sitt sammanhang, och då är det svårt att veta om man ska vara kritisk eller inte. Det är omöjligt att avgöra om man kan lita på bilderna. Det kan vara väldigt frustrerande.
När det gäller faktainnehållet i bilderna får man som betraktare använda sig av de vanliga källkritiska metoderna och försöka hitta ursprunget till informationen om man vill få den bekräftad. Men när det gäller fotografier finns det knep för att avgöra om det är manipulerat eller inte. Man kan till exempel titta på skuggorna, berättar Anna Clarén.
– Om man tycker att en bild verkar vara för bra för att vara sann kan man alltid se på hur ljuset faller. Oftast kommer ljuset från en enda källa, och då ska skuggorna falla åt samma håll och ha samma färg och karaktär. Man kan också försöka se om det är några märkliga pixlade kanter runt föremålet man tror är inklippt.
Det är svårt att bevisa att en bild är manipulerad – men man kan alltid bevisa att ett fotografi är sant om man får tag i fotografen.
– Den som tagit bilden kan visa upp en fil från kameran i formatet ”raw”. Där finns information som visar om man har gjort något med bilden. Men vet du inte ens vem avsändaren är kan det vara svårt, säger Anna Clarén.