Det blev många upprörda reaktioner när DN för en tid sedan visade att kulturen aldrig fått mer pengar än under den nuvarande borgerliga regeringen. Många invände och pekade på att den årliga höjningen av kulturbudgeten de sista åren i Göran Perssons regering kom av sig i och med regeringsskiftet. Mer pengar alltså, fast inte lika stor procentuell ökning som tidigare.
Socialdemokraterna vände sig till RUT, Riksdagens utredningstjänst, och bad dem göra en genomgång av de olika partiernas ”ambitioner” på kulturområdet. RUT gick igenom de så kallade skuggbudgetarna, partiernas förslag till budgetar när de inte själva sitter vid makten. Den visade inte oväntat att Socialdemokraterna i opposition överbjudit den sittande regeringen år efter år, så även inför 2010.
Den undersökningen möttes dock av många sneda leenden bland kulturforskare. Själva syftet med en skuggbudget är ju att den ska bli nedröstad. Det går att lova mycket om det inte förpliktigar.
Mer förvånande var det att de borgerliga – som i sina skuggbudgetar haft ambitionen att dra ner på kulturpengarna – när de själva sedan suttit vid makten inte skridit till verket.
Förrän nu, ska kanske sägas.
DN:s uppdaterade genomgång (nu korrigerat för räntebetalningar på statsskulden) visar att visserligen blir 2009 det år då störst andel av statsutgifterna hittills gått till rena kulturändamål (0,85 procent), men det tycks som om alliansregeringen börjat bromsa något (till 0,82 procent 2010). Vilket i och för sig är i linje med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths filosofi om att det är bättre att folk får mer pengar i plånboken, att spendera på kultur, än att staten ger pengarna direkt till kultur som ingen vill ha.
Varför de borgerliga regeringarna inte gått in mer för att skära på kulturområdet förklaras av tjänstemännen på departementet med att det finns en tröghet i systemet, avtal är ingångna, det går inte att förändra verksamheter i grunden från ett år till ett annat. Det sker också snabbt en ”socialisering”.
– När man får ansvar för ett område börjar man genast att försvara det, säger Keith Wijkander, ämnessakkunnig på kulturdepartementet och huvudsekreterare i Kulturutredningen.
Han tror att kulturministerns tal om valfrihet för kulturkonsumenten är hennes sätt att gardera sig, i fall hon skulle misslyckas med att försvara kulturbudgeten.
Vilket partiblock har då ömmat mest för kulturen?
Svaret är att det inte spelat särskilt stor roll vem som suttit vid makten.
Av Kulturutredningens tabellmaterial, som sträcker sig från början av 1970-talet till 2008 framgår det att kulturens andel av statsutgifterna varit obetydlig, men i stort sett konstant växande. En period i mitten av åttiotalet sjönk andelen, men på det hela taget har kulturbudgeten ökat från två miljarder till dagens dryga sex miljarder kronor. I procent av statsbudgeten från drygt 0,5 till dagens 0,85 procent.
När andra områden som rättsväsendet eller jordbrukspolitiken drabbats av stora kast i anslagen har kulturen varit hyfsat fredad.
– Men i förhållande till andra områden kanske man bäst kan beskriva kulturens andel som stagnerad. Fram till 1996 ökade budgeten reellt, men sedan dess har det inte varit någon lysande utveckling, om man inte menar att kulturarbetare ska ha samma löner som på 1970-talet, säger Keith Wijkander.
Trots att kulturens andel alltså ökat har man haft svårt att hålla jämna steg med pris- och löneökningarna i övriga samhället.
Det finns dock ett mer spännande svar på vilka regeringar som varit mest expansiva på kulturområdet. Det visar sig när man i Kulturutredningens kurvor prickar in de olika mandatperioderna.
Först några brasklappar: det finns inte särskilt många borgerliga regeringar att jämföra med, eller närmare bestämt tre borgerliga regeringsperioder under de senaste 40 åren. För det andra: kulturutredningens sifferuppgifter grundar sig på femårsperioder, som alltså inte sammanfaller med mandatperioderna. Tillfälliga kultursatsningar från en regering kan spilla över till nästa mandatperiod, eller permanentas, så att ribban höjts ett snäpp.
Anslagen kan dessutom flytta mellan olika departement och höja kulturanslaget vissa år eller sänka det andra.
En enskild satsning kan också slå hårt på totalen, eftersom budgeten är relativt sett liten. Ett exempel är Socialdemokraternas Access-pengar för att ge kulturarbetare jobb. Satsningen, på ett par hundra miljoner per år, inleddes under förra regeringen. Pengarna fasas ut nu under den borgerliga. Samtidigt gör de borgerliga en satsning på jobb i kulturbranschen – som ligger utanför kulturdepartementets budget.
Med allt detta sagt finns det, enligt Keith Wijkander – som är den som botaniserat bland anslagen i kulturbudgetarna från 1970 till 2008 och tagit fram allt siffermaterial – ändå två kulturministrar som utmärker sig genom att ha fått loss mer pengar till sitt område: Birgit Friggebo (i Carl Bildts borgerliga regering 1991–1994) och Jan-Erik Wikström (som strängt taget var utbildningsminister) i de borgerliga regeringarna mellan 1976–1982. Båda Folkpartister.
Sedan kan man också konstatera att Socialdemokraterna fått regera i nedgångstider efter dessa båda borgerliga regeringar, något som kanske kan förklara hacken i kurvorna.
– Man kan för att vara salomoniskt rättvis säga att Socialdemokraterna varit bra på att försvara kulturbudgeten under lågkonjunkturerna, konkluderar Wijkander.