En efter en faller de för frestelsen. Tidningsjättarna. The Wall Street Journal, Financial Times, The Economist och fyrfaldigt Pulitzerbelönade The Washington Post är några som har börjat ta betalt för sina artiklar på nätet.

I veckan chockade dessutom den tyska tidningen Der Spiegel många genom att lansera en applikation till iPhone som är dyrare än själva papperstidningen.

Trenden tog fart i somras när mediemogulen Rubert Murdoch sade att han i år kommer att ta betalt för alla nättidningar som ägs av hans företag News Corp. Först ut blir The Times och The Sunday Times, som i juni kommer att ta betalt en pund per dag för sina nätartiklar.

I måndags fortsatte debatten när Googles vd Eric Schmidt diskuterade nättidningarnas framtid i Washington med redaktörerna från ett antal stora amerikanska tidningar.

Lösningarna handlade om en kombination av annonsintäkter och prenumerationstjänster. Men taktiken att ta betalt för artiklarna innebär inte någon lösning på nättidningarnas problem. Der Spiegels intäkter kommer fortfarande till 90 procent från papperstidningen. Att de överhuvudtaget får intäkter via Internet beror dessutom på att de är Tysklands största nyhetsmagasin.

Parallellen kan dras till Aftonbladet och deras betaltjänst Plus.

– Aftonbladet har tre procent som betalar för deras plus-artiklar och det lönar sig för dem. Men om en tidning av Sydsvenskans storlek skulle göra samma sak skulle de tjäna omkring 70.000 kronor i månaden. Det är för lite, säger internetkonsulten Joakim Jardenberg.

Han var en av de tidiga pionjärerna på Internet och startade bland annat Aftonbladets hemsida år 1994. I dag arbetar han som rådgivare åt företag i internetfrågor och är en av dem som är skeptiska till att låta läsarna betala för sig.

– Jag tror att tidningarna kan ta betalt om materialet är så unikt att det inte går att få tag på någon annanstans. Men det är svårt på nätet där allt sprids väldigt snabbt. Annars måste någon annan än läsarna betala. Wall Street Journal tar betalt för sina artiklar, men 95 procent av intäkterna kommer från företagsabonnemang, säger Jardenberg.

En annan möjlighet att öka intäkterna för nättidningarna hänger samman med utvecklingen hos sociala medier. I takt med att tekniken för riktad reklam har utvecklats har sociala medier hittat nya annonsörer.

I tisdags lanserade Twitter en affärsmodell där annonsörer får möjlighet att länka annonsmeddelanden till specifika sökord. Det är utvecklingen av den riktade reklamen som kan rädda nätjournalistiken i framtiden, tror Jardenberg

– Vi ska inte ta betalt av vår publik utan för vår publik och tidningarna kommer att få mer pengar från annonsörerna om reklamen går att rikta bättre, säger han.

På Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet forskar Karolina Windell om nättidningarnas utveckling i relation till andra medier. Tillsammans med sin kollega Maria Grafström har hon intervjuat ett tjugotal personer som är verksamma vid olika webb- och papperstidningsredaktioner. Enligt henne råder det delade meningar bland redaktionerna om nättidningarna ska ta betalt eller inte.

– Det finns två skolor, en som vill att webben ska vara fri och öppen, den andra som betonar vikten av kvalité och att man då måste börja ta betalt för journalistiken, säger Karolina Windell.

Joakim Jardenberg tror inte på att journalistikens kvalité blir lidande bara för att artiklarna är gratis.

– Jag tror verkligen inte att det blir sämre journalistik i framtiden. Tvärtom, i den nya världen finns ingen plats för misstag. Så på nätet är trovärdigheten viktigare att vårda, säger han.

Men om nättidningarna lyckas, vad händer då med papperstidningarna?

– Det som slog oss under intervjuerna var att ingen trodde på papperstidningens död, säger Karolina Windell.

Även Joakim Jardenberg ser en framtid för papperstidningen. Men i den visionen är det utsidan snarare än insidan som kommer att räknas.

– Tänk dig en dag när alla glider in på kaféerna med en iPad under armen. Då kommer den som sätter sig med en papperstidning att sticka ut. På så sätt kan pappret kanske överleva som en identitetsgrej, säger han.