Man kan välja att se soldaterna i Gaga-klippets proffsiga höftrörelser, koordinerade handklapp och snabba fotarbete som ett typiskt uttryck för tristess och längtan efter ”någonting annat”. Vem som helst som marscherat i månader känner väl för att dansa?
Versionen av Lady Gagas ”Telephone” gjordes för att väcka skratt. Ett gäng soldater utposterade i Afghanistan ville skicka en kul och lite larvigt porrig hälsning till sina nära vänner och familjer. Det var knappast meningen att nå de tusentals människor världen över som på en dryg vecka har sett videon på Youtube över 3,5 miljoner gånger.
Medieuppståndelsen har varit enorm. Flera amerikanska tv-kanaler har visat klippet och bloggosfären har gått i spinn. Mysiga pratshow-drottningen Ellen Degeneres har twittrat och tipsat. Men soldaterna som är med i videon vägrar att prata om sin skapelse.
– Det här har blivit mycket större än vi ville, ingen av oss vill ha mer uppmärksamhet i medierna, skrev den 24-årige soldaten och amatörvideoregissören Aaron Melcher på sin Facebook-sida dagen efter att intresset för filmen exploderat och journalisterna jagade honom.
Motviljan kan visserligen bero på Pentagonregler om medverkan i massmedier, men lika gärna på att de medverkande soldaterna tycker att det är pinsamt att tusentals människor gjort en affär av att de klär sig i drag och skakar rumpa när de får lite tid över mellan livsfarliga uppdrag. För rullande höfter till trots, man kanske inte ska ignorera maskingeväret som står lutat mot väggen i bakgrunden.
Det må handla om hårda killar, men just här beter de sig väldigt gay, menar Gawker-skribenten Maureen O’Connor och påminner om att militärhumor allt som oftast osar mer eller mindre ironisk homoerotik.
Hon ger ett annat aktuellt exempel: ett Youtube-klipp från ett amerikanskt militärläger någonstans i Mellanöstern där soldater fnissande pekar mor varandras skrev och juckar iförda uniform samtidigt som de mimar ”Oooh, you touch my tra-la-la” i en remake på svenska skämttysken Günters osannolikt men omåttligt populära låt ”Ding dong song”.
Militärhumor är ett uråldrigt fenomen, och förmodligen nödvändig för knappt vuxna människor som ska klara av vardagen i en krigszon långt hemifrån. Men när det blir lättare att sprida ut sina soldatskämt via sociala medier som Facebook, Youtube och Flickr väcks ofta frågan om soldaterna gjorde bäst att hålla militärhumorn innanför logementsdörrarna. Tillbringar man lite tid på Youtube blir det nämligen tydligt att Lady Gaga och Günter-imitationerna är ytterst rumsrena i sammanhanget. Den putslustiga homoerotiken i videorna vidrör knappt den homofobi som dränker humorn i andra klipp.
Pentagon har vacklat fram och tillbaka om de utsända soldaternas användning av sociala medier. Att sprida skämtsamma musikvideor och dela med sig av sina bilder på Facebook och Flickr är tillåtet, men var går gränsen mellan det pojkaktigt oskyldiga och det hotfulla och kränkande?
– När min familj frågar hur det är i armén, säger jag att det är som ett 24-timmars bögskämt, berättar en soldat stationerad i Afghanistan i en intervju med journalisten Michael Hastings från förra året.
– Den sorts humor vi har inom armén går inte alltid hem hos de civila, särskilt inte liberaler, ursäktar sig en annan.
Och det finns exempel på när soldaternas skämtsamma hälsningar med homoerotiska undertoner har tagits emot med allt annat än hejarop från talkshow-värdar. Företeelser som Gaga-videon är långt oskyldigare än till exempel de bilder som publicerades på sajten Gawker i september förra året där amerikanska soldater i Afghanistan dokumenterat ”practical jokes” som att simulera analsex och äta chips ur varandras stjärtar. (”Vi ska vara medvetna om att vår ambassad i krigszonen Afghanistan vaktas av ett sexuellt förvirrat grabbgäng”, skrev Gawkers-bloggaren John Cook då).
Eventuellt, menar journalisten Neal Ungerleider på Slate, var även de ökända och djupt kränkande bilderna på tortyrscener från fängelset Abu Graib från början menade som skämt.
Sociala medier som Youtube, Twitter och Flickr gör det omöjligt att ignorera soldaternas tillvaro, de gör sig ständigt påminda, på gott och ont. Mest gott, tillägger Neal Ungerleider och påminner om att det mesta som cirkulerar på nätet är oförargligt och knappast olagligt. Och varför inte; snuskiga skämt och larviga musikvideos kanske berättar lika effektivt om krigets smutsiga och sjuka verklighet som något annat.