Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Anna Odell: "Jag tror att jag på bron hittade tillbaka"

Konsteleven Anna Odell berättar med egna ord om den spelade psykosen på Liljeholmsbron och sitt omstridda konstprojekt.
Konsteleven Anna Odell berättar med egna ord om den spelade psykosen på Liljeholmsbron och sitt omstridda konstprojekt. Foto: Anette Nantell
Konstfackseleven Anna Odell har under det senaste halvåret stått i mediernas fokus och givit upphov till en av de mest hätska konstdebatterna i modern tid. I dag skriver hon själv om januarikvällen på Liljeholmsbron.

Hur kommer man som konstelev på att iscensätta en spelad psykos?

Det kanske kan verka långsökt eller spekulativt om man inte känner till bakgrunden. Hösten 2006, när jag just börjat på Konstfack, cyklade jag en kväll hem i skymningen. På Liljeholmsbron mötte jag en ung kvinna i samma situation, på samma bro, som jag tio år tidigare själv befunnit mig på. En man hade stannat sin cykel och vandrade sakta vid hennes sida, han berättade för mig att han ringt polisen och tänkte stanna med henne tills de kom. Det var som om jag mötte mig själv där den kvällen på Liljeholmsbron. Jag klarade inte av att stanna utan cyklade därifrån.

Det mötet satte i gång mycket tankar. Jag skrev en del om händelsen det första året och funderade på att göra en subjektiv spelfilm, men lät genomförandet bero.

Det andra året på Konstfack gick vi en kurs i politik och etik. Vera Sjunnesson och jag valde att göra ett sam­arbetsprojekt där vi ville undersöka och belysa krockarna som ofta uppstår mellan personer med en egen verklighetsuppfattning och personer som företräder samhällets olika institutioner.Vi träffade psykiater, poliser och andra myndighetspersoner. Verket fick titeln ”Den Gode, den Onde och Polisen”.

Under det arbetet dök idén om en spelad psykos upp för första gången.Vi skulle ta oss till psykakuten där mötet med läkaren troligtvis skulle leda till en tvångsintagning. Efter ungefär en timme hade vi tänkt avslöja vårt spel. Med tanke på att jag har en historia inom psykvården bestämde vi att Vera skulle spela sjuk och jag skulle följa med som orolig vän. Vi ville inte riskera att mina gamla journaler skulle plockas fram. Av olika anledningar genomförde vi aldrig den delen av projektet.

Mötet på Liljeholmsbron och erfarenheterna från projektet fick mig att börja jobba med det verk som nu i stort sett alla människor i landet har en åsikt om, även om förhållandevis få har sett det. Min egen erfarenhet av psykiatrin och mötet med den unga kvinnan på bron gjorde att jag bestämde mig för att själv spela psykotisk. Det var en personlig upplevelse, jag kunde inte skicka i väg någon annan att göra det. Jag skulle göra det på Liljeholmsbron där jag hade upplevt att jag mött en spegling av mig själv, från mitt tidigare liv.

Jag började jobba med idén genom att kontakta polis, psykiatri och jurist för att höra mig för om risker och diskutera möjliga invändningar mot det jag planerade att genomföra. Men därifrån var steget långt till att bestämma en dag. Det var många vakna nätter innan jag beslutade mig för att det inte fanns någon återvändo. Mina anhöriga var oroliga över att jag skulle komma till skada, eftersom de av erfarenhet vet hur våldsamt ett omhändertagande kan gå till. Det gjorde det ännu angelägnare för mig att genomföra iscensättningen. Om det är så farligt att vara i behov av vård blev det desto viktigare för mig att försöka belysa det.

Två av dem jag pratade med, psykologerna Maria Levander och Ernst Salamon som jag tidigare gått hos, nämnde möjliga scenarier som senare visade sig inträffa. När jag frågade Ernst om han trodde att sjukhuset skulle polisanmäla mig eller resa skadeståndsanspråk sa han att han inte trodde det, men efter en stund tillade han: ”Ja, det skulle vara om någon sjukhusdirektör blir skitförbannad och vill statuera exempel så att inte andra får för sig att göra likadant, men inte för att han egentligen skulle tycka att det skett någon skada.”
Maria Levander var nog den enda som på något vis förutspådde att det skulle kunna bli uppmärksammat i medierna. Men om någon hade sagt att det skulle få sådana proportioner hade jag aldrig trott den personen.

Dagarna innan jag gick ut på Liljeholmsbron kämpade jag med att å ena sidan sköta förberedelserna med alla inblandade och å andra sidan försöka gå in i mig själv och hitta det tillstånd jag hade befunnit mig i när jag var sjuk. Dagen innan försökte jag, så långt som möjligt, se till att de personer som skulle filma var förberedda, att kameror var hämtade, att de hade videoband och fulladdade batterier. Kamerorna, som skulle vara dolda, byggde jag in i väskor. Väskan som min bror skulle ha med sig till S:t Göran dagen efter med dold ljudutrustning måste var iordningställd. Jag gick igenom alla upptänkliga scenarier som skulle kunna inträffa. Jag skrev instruktionslappar och för att bli så lite störd som möjligt när det var dags att åka till bron hade jag en person som fungerade som mellanhand med de andra inblandade.

Dagen som iscensättningen skulle ske hade jag varit ensam hemma. Det är svårt att beskriva det tillstånd jag befann mig i. Jag var fylld av motstridiga känslor. Tiden stod stilla och försvann i rasande takt, på samma gång upplevde jag skräck och någon sorts euforiskt lugn.

Jag valde att äta väldigt lite, kroppen behövde vara lätt, förberedd på flykt. Håret hade jag låtit bli att tvätta på länge, jag hade sett till att kläderna skulle se solkiga ut. Allt för att stärka bilden av att det inte stod rätt till med mig. För att klara av att spela psykotisk var jag tvungen att bygga upp en inre film av en psykotisk värld, med skenande associationer, som jag skulle förhålla mig till under det dygn iscensättningen varade. Även om det var ett stort och välplanerat projekt från början till slut, var det också tillfälligheter som förde projektet i önskad riktning. Som dagen innan, när jag går över en väg och ser en liten fågel ligga på gatan. Jag går fram till fågeln och ser att den lever men jag förstår av den onormala ställningen att den måste ha blivit påkörd. Först blir jag ställd och vet inte vad jag ska göra, men så tar jag upp den varma lilla fågelkroppen i mina händer och jag känner hur det lilla hjärtat slår i rasande fart. Sen tar den två andetag och dör i mina händer.

I ”min” psykotiska värld offrade sig fågeln för mig. Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig, flyttade in i mig. Fågeln och jag blev samma kropp. Fågeln var död, alltså var jag död. I mina händer var döden planterad. Döden var ett gift som startade förruttnelsen inifrån. Förruttnelsen var en sörja som jag fångade upp med fågelns vingar. Jag bar hem den varma kroppen, den fick bo på balkongen. Balkongens räcke såg ut som räcket på Liljeholmsbron.

Jag åkte till Konstfack och hämtade kamerorna. Dagen efter skulle ”vi” till bron.
Jag tror att jag kvällen där på bron hittade tillbaka till det skygga, lättskrämda tillstånd jag sökte.

Så här i efterhand tycker jag att det på sätt och vis var bra att det blev rättegång. Där kom det fram att det som jag hela tiden hävdat, faktiskt visade sig vara sant. Jag hade inte, som det först sagts, slagit och spottat vårdarna i ansiktet. Anmälan om misshandel var nedlagd. Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Jag var medveten om att min iscensättning var problematisk etiskt sett. Jag tänkte i förväg på de privatpersoner som skulle möta mig på bron, och på de patienter som kanske skulle få vänta längre på att få hjälp den där kvällen. På bron var det många som passerade utan att stanna, men de tre personer som stannade hos mig tills polisen kom agerade så som jag önskar att alla skulle göra i en liknande situation. På Newsmill fick jag kontakt med två av dem och de har talat om för mig att de inte känner sig kränkta, knappt ens lurade. De upplevde det heller inte som att jag var på väg att hoppa. Anledningen till att de ringde polisen var att jag hade så lite kläder på mig och verkade må för dåligt för att lämnas ensam. Med tanke på vissa mediepersoners prat om ”Pojken och vargen” säger de tvärtom att de skulle ha ännu lättare att ta hand om en person i en utsatt situation efter det som hände på bron. Om man har gjort det en gång så kan man göra det igen.

Är det konst att fejka en psykos? har folk undrat. Jag skulle säga att det beror på vad man gör av det, hur man dokumenterar iscensättningen, hur man väljer att presentera verket. Jag är medveten om att jag rör mig i närheten av journalistiken, men som konstnär har man en större frihet i tolkningen av materialet. Man behöver inte förhålla sig tydligt redovisande, utan kan lämna öppet för männi­skors egna upplevelser och tolkningar. Under projektets gång blev det tydligt för mig att verket rör sig mellan ytterligheter som frisk/sjuk, verklighet/fiktion, kontroll/kaos och sanning/lögn. Samtidigt samspelar de ytterligheterna hela tiden med varandra.

Lögnen behövdes för att visa sanningen.