– Det finns olika uppfattningar om rättsläget, men personligen menar jag att medverkansansvaret när det gäller nättjänster måste begränsas till speciella fall. Annars kan det bli farligt, säger Daniel Westman, forskare i it-rätt på Stockholms universitet, till DN.se.
Han menar att det finns en principiell problematik kring att alla nättjänster som tillhandahåller eller förmedlar information på något sätt kan användas för att begå intrång. Mot bakgrund av det skulle man i tingsrättsdomen kunna ha önskat en mer utvecklad diskussion som visade att det finns omständigheter i TPB-fallet som gör att de dömda har haft ett kvalificerat syfte till att tjänsten ska användas för att begå intrång.
– Då finns det kanske ett utrymme för ett medverkansansvar, men annars måste man generellt kanske vara restriktiv att döma för tjänster som kan användas för både lagliga och olagliga ändamål, säger Daniel Westman.
I tingsrättsdomen påpekas att TPB på sin hemsida upplyser om att ”alla eventuella klagomål från upphovsrättspersoner och/eller lobbyorganisationer kommer göras till åtlöje och hängas ut på siten”. En upplysning som man åtminstone delvis levde upp till.
Är det att betrakta som ett kvalificerat syfte?
– Principiellt tror jag att omständigheter som visar att man antingen varit helt likgiltig till att en tjänst i stor omfattning används för att begå intrång eller till och med uttrycker att den kan användas till intrång skulle kunna leda till medverkansansvar. Jag kan inte säga något om utgången i hovrätten, men hade TPB vidtagit åtgärder när de fick varningsbrev skulle det ha varit ett helt annat läge, säger Daniel Westman.
Här kan man konstatera en skillnad mot flera andra tjänster som direkt eller indirekt tillgängliggör upphovsrättsskyddat material, så som Youtube exempelvis. Den Google-ägda webbplatsen för videoklipp tar som regel bort material när upphovsmän hör av sig. Ändå har Youtube stämts av bland andra Viacom i en uppmärksammad rättegång som dock hittills har gått i Youtubes favör.
Policymässigt är detta en av de stora diskussionsfrågorna i både USA och Europa. Ska det räcka med att agera på brev från upphovsmän, eller ska man kräva mer? De tekniska begränsningarna är fortfarande stora, men i princip skulle man kunna tänka sig att rättighetshavare vattenstämplade sitt material digitalt och att bara sådant skulle anses vara legitimt.
I praktiken är dock en sådan lösning inte inom räckhåll i dagsläget, eftersom det är svårt att se hur nya, mindre resursstarka aktörer skulle kunna slå sig in på marknaden. Samtidigt har en del rättighetshavare uppfattningen att dagens rättsläge lämnar för stor ansvarsfrihet för de som lagrar och tillhandahåller någon form av material, vilket debatterats i både fallet Youtube och The Pirate Bay-målet.
– Den långtgående friheten har diskuterats, liksom vilken kännedom tjänsteleverantören har om de intrång som eventuellt sker via tjänsten. Även om hur konkret kännedomen måste vara, det vill säga måste man känna till varje enskild fil eller ska det räcka med att leverantören känner till att det pågår en viss illegal verksamhet, säger Daniel Westman.
Många läsare har hört av sig till DN.se med frågor och påståenden om länkning och torrenter. En vanlig inställning är att det inte kan vara olagligt att tala om för någon annan var något går att hitta. Frågan är om den digitala världen låter sig beskrivas utifrån metaforer om den fysiska. Daniel Westman säger att han köper resonemanget, men en grundpremiss är att det inte alltid är det rent tekniska som avgör. Det handlar också om vilka konsekvenserna blir och hur det framstår för användarna.
– Jag tror att de flesta är överens om att det inte innebär ett upphovsrättsligt tillgängliggörande att bara tala om var ett skyddat verk finns. Det skulle få orimliga konsekvenser för yttrandefriheten bland annat. Vissa menar dock att länkar ”placerar materialet under användarens näsa” och den som länkar därför bör anses göra materialet tillgängligt på ett sådant sätt som omfattas av upphovsrätten, säger Daniel Westman.
Han menar att det som gör materialet enkelt åtkomligt för användare är att är att internet fungerar som det gör. Har man tillgång till rätt adress är allt material på nätet enkelt åtkomligt. Om användaren får en länk eller bara en adress spelar inte så stor roll.
– Därför håller jag med om att det är farligt och konstigt att se all länkning som en del av ensamrätten. Man kan å andra sidan inte heller vända på det och säga att länkning per definition aldrig kan vara ett tillgängliggörande. Jag tänker till exempel på så kallade inbäddade länkar. Länkning till piratkopierat material kan i vissa fall innebära medverkan till andras intrång.
Daniel Westman tycker att det är frustrerande med länkning eftersom det är så vanligt förekommande och att det ändå inte finns något enkelt och säkert svar. Det är lite av ett misslyckande för upphovsrätten, menar han. Däremot tycker han att termer av länkande är lite ovidkommande om man ska förstå TPB-målet, även om torrent-filer har en liknande funktion.
– Det är ganska klart att intrång har begåtts av tjänstens användare, men frågan om de som stått bakom tjänsten skapat några länkar till intrången är inte aktuell. Det handlar om att huruvida de tillhandahållit en utrustning och en tjänst som kan användas för intrång, om de har haft den avsikten eller varit likgiltiga till det, säger Daniel Westman.
Huvudbrottet har alltså begåtts av TPB:s miljontals användare, även om ingen har åtalats för det. Fildelning är generellt vanligt bland stora delar av Sveriges befolkning, skärpta lagar har inte stävjat beteendet och många betraktar upphovsrättsintrång som ett ganska harmlöst brott. Frågan är hur mycket en domstol tar hänsyn till allmänhetens rättsuppfattning om och attityder.
– Jag tror att dessa faktorer har liten betydelse när det bedöms vad som utgör ett brott. Vid bedömningen av hur allvarligt ett eventuellt brott är kan man teoretiskt tänka sig att sådana faktorer beaktas, även om det inte handlar om sådana förmildrande omständigheter som räknas upp brottsbalken, säger Daniel Westman.
Andra har påpekat att torrents enkelt går att hitta via exempelvis Google och då kan man tänka sig att underhållningsindustrin skulle söka stämma även andra aktörer på nätet. Daniel Westman har två omedelbara reaktioner på hur juridiskt gångbart ett sådant resonemang är.
– Till att börja med är inte allt som Google gör per definition tillåtet. Deras Youtube är exempelvis stämda i en massa fall och över huvud taget pressar Google hela tiden rättsutvecklingen, men de har samtidigt en möjlighet att stå upp på ett annat sätt.
– Sedan finns den subjektiva sidan. Objektivt sett kanske Google medverkar till en massa brott, men de kan inte hållas ansvariga bland annat på grund av att de har en annan attityd när rättighetshavare hör av sig. Utrymmet för medverkansansvar är begränsat och i många fall ligger nog Google precis på rätt sida. Dessutom lagrar ju inte Google torrents på samma systematiska sätt som The Pirate Bay gjorde på den tiden som åtalet avser, säger Daniel Westman.
Vad kan leda till en friande dom?
– I en objektiv mening är det nog ganska klart att intrång har begåtts, men enskilda personer kan frias i fallet om de inte anses ha varit tillräckligt involverade i den intrångsgörande verksamheten. Den andra möjligheten skulle vara att hovrätten anser att för att fällas måste man ha känt till de enskilda intrång som ingår i åtalet. Vad jag känner till finns ingen bevisning för att de gjorde det, men tingsrätten ansåg att det räckte med att de åtalade generellt kände till att intrång pågick i stor omfattning. Det är mycket svåra bedömningsfrågor.
Vilka betydelser får domen?
– Det beror på hur domen skrivs, men jag tror hur som helst att en fällande dom kommer att kunna användas i fall mot mer renodlade pirattjänster där man kan hävda att omständigheterna är liknande. Där finns ett antal polisbeslag av hubbar och sådant där det kan bli aktuellt, även om det i sin tur inte innebär att alla hub-ägare är juridiskt ansvariga. Från ett samhällsperspektiv tycker jag att det är viktigt att domen skrivs på ett sådant sätt att viljan att tillhandahålla öppna nättjänster inte generellt begränsas av rädsla för att begå intrång.