I måndags inleddes rättegången i Boston mellan fysikstuderande Joel Tenenbaum och skivindustrin. Första dagen var relativt odramatisk, bortsett från att Tenenbaum misslyckades med att övertyga rätten om att hans medgivna fildelning faller inom ramen för ”fair use” - en amerikansk, juridisk term som medger visst privat bruk av skyddat material utan rättighetshavarens tillstånd. På tisdagen var det vittnesförhör med skivbolagen.
Mycket har hänt sedan Joel Tenenbaum, för sex år sedan, fick ett brev på posten där de fem skivbolagen Sony BMG, Warner Bros, Atlantic, Arista och UMG meddelade att han utan lov fildelat sju låtar via nätverket Kazaa. Omkring trettiofemtusen andra amerikaner fick liknande kravbrev i samma veva. Kravet på den då 19-årige, fysikstuderande Joel Tenenbaum var 5.250 dollar.
Det var början på en juridisk evighetsföljetong. 2004 lät USA:s största antipiratbyrå Media Sentry - som säljer sina tjänster till den amerikanska skivbranschens intresseorganisation RIAA - granskade Joel Tenenbaum och 2004 lät man meddela att de avsåg stämma honom.
Nästan alla gick med på kravbeloppet i brevet, vanligtvis mellan 3.000 och 12.000 dollar. Det är hittills bara en som vägrat och gått genom en hel domstolsprocess. 32-åriga fyrabarnsmamman Jamie Thomas-Rasset dömdes den 18 juni i år att betala 1,92 miljoner dollar i böter för att ha fildelat 24 upphovsrättsskyddade låtar. Även i hennes fall var det Kazaa det handlade om. Ett annat fall lade RIAA ned och tvingades betala den anklagades juristkostnader.
Tonårige Joel Tenenbaum erbjöd omedelbart en check på 500 dollar när han fick kravet, men skivindustrin skickade tillbaka den. Sedan gick lång tid utan att något hände. Först 2007 lämnades den civilrättsliga stämningsansökan in. Skivbolagets jurister skrev: ”Den anklagade orsakar och, om inte den här domstolen föreskriver en inskränkning, kommer att fortsätta orsaka målsägarna irreparabla skador som inte helt kan kompenseras eller mätas i pengar”.
Därefter följde flera turer fram till sommaren 2008 då den både ansedde och kontroversielle Harvard-professorn Charles Nesson plötsligt intresserade sig för fallet och blev Tenenbaums advokat. Han ville göra mer än att bara försvara. Den sista oktober 2008 stämde han målsägarsidan och RIAA har sagt att man inte ska yrka på avslag i den frågan. Den 10 juli ökade antalet sånger formellt till 30, vilket med avskräckningslagens högsta belopp skulle kunna landa i totalt 4,5 miljoner dollars skadestånd.
Charles Nesson hävdar att RIAA:s processkampanj mot Joel Tenenbaum är ett författningsvidrigt missbruk av lagen. Han ifrågasätter rimligheten i att privata aktörer med egenintresse kan ägna sig åt polisiär myndighetsutövning, uppsöka och stämma vem som helst. Och att det tänkbara skadeståndet kan vara så högt som 150.000 dollar per låt. Kongressens avsikt med avskräckningslagen var inte denna, hävdar Nesson och hans team av juridikstuderande assistenter.
Det ekonomiska hotet gör att i princip alla har accepterat ett lägre förlikningsbelopp, oavsett hur bevisläget skulle se ut. Eftersom bara ett fall har gått hela vägen genom domstol vet man egentligen inte mycket om bevisens hållbarhet, resonerar försvaret som dock understryker att man stödjer artisters rätt till verksskydd men ”det nuvarande upphovsrättssystemet är daterat”.
Det största problemet som konflikten sätter ljus på, hävdar Nesson, är just klyftan mellan ”den föråldrade immaterialrättslagstiftningen” och den nya generationen människor som vuxit upp i ett social miljö fullt integrerad med digitala apparater som i sin form är fria och som har öppenhet som norm. Resonemanget känns igen, inte minst från den svenska upphovsrättsdebatten.
Samma frågor står också på spel i USA som här. Eftersom ytterst få immaterialrättsliga fall når domstolar skulle utslaget bli en triumf för endera sidan. En friande dom skull vara en enorm pr-förlust för skivindustrins kostsamma och kritiserade antipiratkampanj, men om Tenenbaum fälls skulle domen visa att RIAA gör juridiskt rätt i att jaga även enskilda privatpersoner som misstänks fildela illegalt.
Många av Charles Nessons likasinnade juristkolleger anser att rättsläget talar starkt emot honom. Andra menar att Nesson bara vill ha uppmärksamhet och att han har en okonventionell uppfattning om ”fair use”.
Men Nesson vill se fallet prövat för, som han själv skriver om det som många kallat David vs Goliat: ”David skulle aldrig slagit Goliat om han inte prövat med sin slunga medan hela Israels folk såg på”.
Det svenska fallet med The Pirate Bay har följts av en intensiv jävsdiskussion till målsägandesidans fördel. Möjligen kan det samma, fast omvänt, hända i fallet Joel Tenenbaum. Domaren i skivbolagen mot fysikdoktoranden är den Bill Clinton-utsedda liberalen Nancy Gertner. Hennes man är juristchef på Massachussetts medborgarrättsliga organisation, ACLU, och har varit inblandad på skivbolagens motståndarsida i flera liknande fall tidigare.
Nancy Gertner själv har också indirekt uttalat sig negativt inställd till skadeståndskraven mot Joel Tenenbaum. Så sent som förra sommaren - i ett möte där RIAA såväl som Joel Tenenbaum närvarade - sade hon bland annat att det är en ”enorm obalans i sådana här fall”, att de anklagade saknar advokater och att det är ”extremt viktigt” att skivbolagen slutar med verksamheten som i princip gör människor bankrutta. Samtidigt menade hon då att lagen talar överväldigande för rättighetshavarnas representanter.
Tio personer, fem män och fem kvinnor, sitter i juryn.
Enligt domare Nancy Gertner på rättegångens första dag ska förhandlingarna vara heldagar hela veckan, men på fredagen ska juryn kunna vara redo att överlägga för ett beslut.