Nyheter

Den uträknade polackens revansch

Medlemmar i nätverket Kommittén för demokratins försvar i en demonstration mot den nya regeringen i Warszawa, februari 2016.
Medlemmar i nätverket Kommittén för demokratins försvar i en demonstration mot den nya regeringen i Warszawa, februari 2016. Foto: IBL/TT

Få européer har fått det så mycket bättre på kort tid som polackerna. Just därför undrar många varför de röstat fram en bakåtsträvande regering. Maciej Zaremba söker en förklaring och finner ett kulturkrig mellan stad och land.

Den svarte mannen i kupén som svarar på fem språk i sina tre mobiler är från Kongo. Han är en ”underlättare”, berättar han. Vilket visar sig gå ut på att hjälpa polska affärsmän till gruvlicenser i Afrika.

”De vita fattar inte att de inte bara kan be om möte med ministern. Först måste de ge presenter till hans kusiner. Det är där jag kommer in. Jag känner alla.”

Mutor alltså?

”Så säger ni i Europa. Men jag jobbar i Afrika. Ministern skulle skämma ut sig om han inte försörjde sin klan.”

Vi är ensamma i kupén så jag passar på att fråga om mutläget i Polen.

”Å nej, det är slut med det. Alla har blivit rädda.”

För finanspolisen?

”Dem också. Men mest för tidningarna.”

Foto: Tåget som tar oss från Wroclaw till Warszawa är både snyggare och bekvämare än X 2000. Det visar sig att toaletter städas under gång. Konduktören som annonserar en försening på två minuter låter som han beklagade ett dödsfall. Det är i sin ordning. Polska fjärrtåg är numera punktligare än de svenska. Det säger kanske inte mycket. Men de är också punktligare än Deutsche Bahn.

Om ett folks nivå av trivsel berodde på sådant som statistik kan mäta borde Polen vara Europas friske man. Landet har i åtta år haft den högsta tillväxten i Europa, mer än fördubblat sin export, halverat andelen fattiga liksom arbetslösheten. Också Herr Underlättares intryck visar sig vara korrekt. Brottsligheten (inbegripet korruptionen) sjunker snabbare än i andra länder. Och frågar man efter livskänslan har andelen nöjda med livet stigit från 60 procent 1991 till 80 procent i fjol. Samma sak med hälsan. Tre av fyra säger sig tillfreds med sin kropp och själ, mot bara tre av fem för två decennier sedan.

Låt oss lägga till sådant som inte gör sig i tabeller. För första gången på århundraden har Polen militära garantier för sin suveränitet. Troligen har inget annat land haft så påtaglig nytta av EU-medlemskapet. Polen inkasserar det högsta EU-stödet av alla länder, mellan 2014 och 2020 kan man räkna med 820 miljarder kronor i diverse stödbidrag. Också den nationella självkänslan fick häromåret en efterlängtad subvention, när en polack (Donald Tusk) blev ordförande för Europeiska rådet.

Man kunde tycka att en regering som kan ta åt sig äran för en stor del av detta kunde räkna med fortsatt förtroende. Men väljarna tyckte annorlunda. I oktober slog de världen med häpnad. De röstade fram Lag och Rättvisa (PiS), ett parti som hävdar att EU är ett hot mot polsk moral, att landets ekonomi är på fallrepet, medborgarna plundrade och bedragna av lömska ”eliter” och staten genomrutten. Allting måste rivas ned och byggas upp från grunden, var det vinnande budskapet.

Tre månader senare var det PiS-regeringen som i sin tur slog en del av sina egna anhängare med häpnad. Ingenstans i PiS program står det att Polen skulle må bra av att förvandlas till en polisstat. Men i februari 2016 är den redan på plats, om än så länge på pappret.

Lagen om åklagarna ger en politiker (justitieministern) rätt att ingripa i varje enskilt rättsfall. Han kan beordra en åklagare att gripa en medborgare, inleda förundersökning, avlyssna telefonen, anställa brottsprovokation och väcka åtal. Ministern är också fri att under tiden upplysa media om vad som enligt hans åsikt belastar den misstänkte. Och skulle den skandaliserade frias i domstol, kan inte ministern klandras för förtal. I nästa steg lovar regeringen att ge ministern rätt att begära resning i de fall han funnit att domstolar inte dömt rättvist.

Redan samma dag som lagen går genom får Polen en försmak av den rättskultur som väntar. Från parlamentets talarstol antyder vice justitieministern Patryk Jaki att en namngiven oppositionspolitiker driver en bordell i sin våning. Det hade han nämligen hört. Kunde det vara sant?

Nej, det är inte sant och det vet Patryk Jaki. Talmannen beordrar honom att lämna talarstolen, oppositionen kräver att ministern skall avsättas. Men premiärministern Szydlo vägrar: ”Han är ett starkt kort.”

Foto: Witold Waszczykowski och Jaroslaw Kaczynski. Foto: Tibor Illyes/AP, Czarek Sokolowski/AP

Onekligen. Ett annat starkt kort heter Witold Waszczykowski. Polens nya utrikesminister hann knappt tillträda då han upplyste världen (via Bild-Zeitung) att varken cyklister, vegetarianer eller ens ”rasblandning” är förenligt med polska traditioner. I en annan intervju kallade han Europaparlamentets ordförande, socialdemokraten Martin Schulz för både ”obildad” och ”extremvänster”.

Det tog en rad polska och tyska regeringar 25 år, en del mod och mycket möda att bygga upp vänskapliga relationer. Nu har Beata Szydlos regering på två månader lyckats förstöra en stor del av den tilliten. Hennes ministrar försitter sällan chansen att få det tyska att förknippas med nazismen, alternativt storkapitalet, som Szydlo lovar att freda Polen från. Nyligen tog hennes partichef Kaczynski stolt emot titeln ”Årets man” från tidskriften ”Wprost” som veckan innan hade Merkel på omslaget – utklädd till Adolf Hitler. Medan justitieministern Ziobro läxade upp EU-kommissionären Gunther Oettinger. Denne borde hålla inne med oförståndigt tal om polska medielagar eftersom han är tysk. För den händelse han inte blev förstådd tillade Ziobro att hans egen farfar ”kämpade under kriget mot tysk kontroll.”

Detta är inte något olycksfall i arbetet. Tonen angavs av PiS enväldige ledare Jaroslaw Kaczynski redan i december, då han yttrade att de polacker som kritiserar hans regering utomlands tillhör en ”genetiskt sämre sort”, med landsförräderi i anlagen. Varpå en riksdagsledamot fyllde på med att det är ”judiska bankirer” som bekostar gatuprotesterna mot regeringen.

Foto: Beata Szydlo. Foto: Czarek Sokolowski/AP

”Det är som om någon kastat ned en handgranat i latrinen”, säger en hög regeringstjänsteman på UD i Warszawa. ”Vi är alla nedstänkta med träck.”

Vad har polacker gjort för att förtjäna detta öde? En hel del, vill jag mena. Men låt mig först bemöta en farhåga. Nej, Polen har inte drabbats av längtan efter en Putin eller en Orban. Inte ens den minoritet som fört fram PiS till makten önskade göra stats-tv till partiets megafon och åklagarna till dess polis. De lockades av löften om högre pensioner, barnbidrag och gratis läkemedel åt alla 60 plus. Samt av något annat, mera svårbestämt – en bättre självkänsla?

Det som nu pågår kan därför beskrivas som kidnappning – först av väljarnas vilja och därefter av staten. PiS demokratiska underlag består nämligen av blott 19 procent av de röstberättigade. Att detta räckt för att få obegränsad makt över staten borde bli en tankeställare långt utanför Polen.

Det finns fler skäl till varför Polens affärer borde angå oss alla. En del av de politiska missgreppen som kantat PiS väg till makten är förvisso mycket polska. Men det större mönstret har en del gemensamt med SD:s framgångar i Sverige.

Foto: Zbigniew Ziobro, justitieminister i den nya regeringen. Foto: Krystian Dobuszynski/NurPhoto/RE

Det finns en ”italiensk” förklaring till kalabaliken i Polen. I reportageboken ”Ack Europa!” (1987) noterar Hans Magnus Enzensberger att det inte verkar spela någon roll hur mycket regeringen än vanstyr landet, Italien tuffar på ändå, till synes oberörd av politiken.

Enligt denna tolkning var det av pur leda som polacker bytte ut en liberal regering mot en auktoritär. För deras livhank skulle det ändå inte göra någon skillnad.

Och det kan faktiskt stämma för somliga. För femton år sedan ansåg var fjärde polack att hen hade staten att tacka för att hen fått det bättre. I dag har folk det betydligt fetare, men bara fem procent tillskriver politiken någon del i detta. De flesta menar att de har sig själva, ödet eller andra människor att tacka.

Det är dramatiska resultat, i synnerhet när de ställs samman med frågor om tilliten. Där ligger landet i botten av tabellen. Nästan varannan svensk utgår från att andra vill hen väl, men det gör bara var tionde polack. Ganska märkligt, eftersom de flesta (78 procent) samtidigt uppger att de känner sig trygga på nattliga promenader. Så tydligen är det inte gatuvåldet som får dem att misstro sin nästa.

Det räcker att slå upp en tidning eller slå på tv för att inse vad det är. Här och var förekommer ännu en smula politisk debatt. Men i övrigt handlar politiken nästan bara om hotbilder, förräderi, förtal och oegentligheter. Om med vilka könsord ledamoten A smädat B, om C är landsförrädare och D antisemit, huruvida E tänker hämnas på F, om G lyckas manövrera ut H, eller vad K påstås fått från M för att vittna falskt mot N. Och så vidare, hela alfabetet.

Alla länder drabbas emellanåt av skandaler. Men de polska tillåts aldrig att gå över. Femton år gamla affärer är som nya, småsaker blir till följetonger. Inget rykte tycks för svagt för att väcka krav på rannsakan och räfst.

Det har sagts att polacker lever i två världar. I den verkliga tycks det mesta på väg åt rätt håll. Tågen avgår i tid, välståndet stiger, ungdom gör plats för äldre, rörmokaren saltar inte räkningen. I den politiska världen, den som syns i media, råder girighet, nepotism, dubbelspel och svek. I en enkät 2013 svarade alarmerande 65 procent av de tillfrågade att det inte fanns något parti de ville rösta på.

Mediernas fel, som vulgariserat politiken till såpopera? Ja, men bara till en del. Det är faktiskt den politiska klassen som havererat. Inte så att den skulle vara så korrupt som den framställs, långt därifrån. Men den har ofrivilligt skapat denna bild genom att ersätta politisk debatt med att måla upp skräckbilder av motståndarlägret. Man får förstå de polacker som vänder sig bort. Svårare att förstå hur det kunnat hända i ett land vars politiker bara en generation tidigare uppvisat enastående klokhet, när de lirkade Polen ut ur Sovjets grepp. Minnet av denna storhetstid gör det förstås ännu svårare att uthärda nuet.

Inget är lättare än att ex posteriori klandra politiker för att de inte förstod vad de gjorde. Dock vill jag mena at den liberala polska Medborgarplatformen, som nu efter åtta år besegrats av nationalisterna i PiS, begick ett stort misstag. Liksom socialdemokratin i Sverige trodde man sig kunna mota mörksens krafter genom att påpeka hur mörka de är.

När det heter att ett land ”dras isär” tänker folk på ekonomin. Men det är inte livsvillkoren som i första hand gjort Polen till Europas mest söndrade land. Det är kulturen. Eller, mera exakt: känsla av mindre värde omtolkad till kulturkrig. De polska liberalernas (liksom vänsterns) misstag bestod i att de lät sig lockas till att spela med i ett riggat ödesdrama.

Jag ber om ursäkt om någon tycker att denna text krånglar sig fram. Så blir det när man försöker beskriva ett skeende som inte passar i något känt schema.

De kallas för ”burkar”. Om burken inte skäms över sin status (vilket hen i regel gör) kommer studentkamraterna hjälpa hen på traven: anmärka på ordvalet, flina åt uttalet, klädsmaken och bordsskicket. Eller bara inte låtsas att hen finns. Burkarna kallas så efter de glaskärl med inläggningar som de antas ha fått med sig från byn.

Jag minns min häpnad en gång i tiden vid upptäckten av studentnationer. Kunde man i Uppsala ståta med att vara från Mora? En polsk student från landet döljer sin härkomst, ty ”landet” står i Polen nästan entydigt för obildning, trångsyn och råa seder. Vill man förnedra en polack kallar man honom cham. Bondtölp. Polskans vanligaste smädeord dryper av klassförakt. Det var så lantadeln talade om sina trälar.

Språkbruket speglar en dyster realitet. Till följd av livegenskapen (som upphörde först 1815) och förintelsen av Polens judar är kulturavståndet mellan storstadades medelklass och landsbygd långt större än i de flesta andra länder. Klassresan från åkern till högskolan, som så många svenskar gjort under början av 1900-talet, var tills ganska nyligen nästan otänkbar i Polen.

Jag drar upp detta eftersom denna kulturklyfta har kommit att förgifta politiken. Tjugofem år efter kommunismens fall har det ekonomiska gapet mellan stad och land krympt väsentligt. Samtidigt har det mentala blivit större.

Kulturförändringar tar tid. En extatisk Prideparad är numera nästan lika cool i Warszawa som den är i Stockholm, fast den var otänkbar för tio år sedan. Men tjugo mil därifrån, i Bialystok, är den fortfarande nästan lika otänkbar som den var i Sverige året jag kom hit, 1969.

Polens lycka och olycka är att från året 1989 började tiden rusa fram. Samma mentala resa in i moderniteten som tog sjuttio år i Sverige avverkade polacker på tjugo. Det vill säga – halva Polen: det urbana, det utbildade, det självsäkra. Den andra halvan, i småstäder och i byarna där människor behöver varandra och inte har råd att utmana sederna – kände inte igen sig längre. Får man tala så vanvördigt om Gud, familjen och våra polska hjältar? Smutskasta kyrkan och nationen? Propagera för homosexualitet? Och vem betalar dessa filmer där fromma bönder framställs som hatiska råskinn?

Det är denna känsla av ringaktning som Jaroslaw Kaczynski blåser under och exploaterar. Nyckelordet i hans valkampanj var ”förakt”. Det heter att ”det vänsterliberala etablissemanget” föraktar sitt folk: framställer polacker som värnar familjen, tron och traditionen som efterblivna, primitiva och en fara för demokratin. Men vi skall inte skämmas för att vi varken tål bögar, muslimer eller feminister och säger detta på ett rakt och enkelt språk. Det är ju vi som är folket, de riktiga polackerna, i motsats till de där – och här brukar det komma ett otäckt nyord. Wyksztalciuch är en person som på grund av sitt diplom anser sig veta allting bättre än det äkta folket. Oöversättligt. Plugghora? Seminariebög? Något i den stilen.

Denna retorik hade inte gått hem om den inte rörde vid verkliga känslor av förödmjukelse. Med en aningslöshet som nog bara kan förklaras med högmod valde polska liberaler att bekämpa osunda åsikter genom utskämning och stigmatisering. Alltså samma skampedagogik som man i Sverige försökt använda mot SD-väljare: vi behöver inte tala med dem, det räcker att brännmärka. Det är bara det att en taktik som i Sverige är bara felslagen blir direkt söndrande i Polen, där språket nästan per automatik uttrycker skillnaden mellan det passande och det skändliga i klasstermer.

”Rädda demokratin! Göm valsedeln för mormor!” hette det under valkampanjen 2007. Maningen åtföljdes av bilder på tanter i ulliga baskrar av mohair. Det speciella med Polen är att ingen feminist invände mot att kvinnor framställdes som för dumma för att anförtros rösträtten. Eftersom kvinnorna var äldre, kyrksamma och från landet.

Jag tror att det kvickhuvud som uppfann parollen har skäl att ångra det nu. ”Mohair” har blivit till en vattendelare i det polska kulturkriget. För de liberala står det för allt förkastligt: homofobin och den folkliga fromheten, rasismen och abortmotståndet, trångsynt nationalism och simpla seder, samt sovjetnostalgin, allt i samma paket.

 

”PiS värnar det ofödda livet och kolgruvorna, den sanna tron och minnet av Polens hjältar, – mot nihilister, ekologer, EU, liberaler, feminister och stormarknader.”

 

Som svar på detta blev samma basker (gärna röd-vit) för PiS symbolen för det äkta och folkliga Polen. Som värnar det ofödda livet och kolgruvorna, den sanna tron och minnet av Polens hjältar, traditionen, landets oberoende och lokalbutikens fortbestånd – mot nihilister, ekologer, EU, liberaler, feminister och stormarknader. Alla dessa onda och opolska fenomen som liberalerna hämtat från det dekadenta Väst.

Jag tror inte att PiS-partiet hade lyckats med konstycket att mobilisera det folkliga mot ”eliterna” om inte de välmenande liberalerna och vänstern hjälp dem på traven. Säger man i Sverige att homofobin är pöbelaktig är det ingen särskilt grupp som tar åt sig. Säger man det i Polen tar miljoner åt sig, däribland en del studenter med glasburkar i kylskåpet.

Det är som om Polens liberaler inte förstod att de tagit över ett klassamhälle, eller att bitterheten kunde gå i arv.

I ett relativt jämlikt land som Sverige går det an att lägga ned hela industrier (varv, gruvor, stålverk) utan att de friställda känner sig berövade all respekt. Annat i Polen, där fallhöjden från ortdrivare till nattvakt är oändligt mycket högre.

De polska gruvarbetarnas högtidsdräkt är så ståtlig (tuppfjäder i hatten, silverknappar) att utlänningar tar dem för livgardet. Under kommunismen hade folk i den tunga industrin eländiga arbetsvillkor, men jämförelsevis hyfsade löner, förtur till begärliga varor, egna semesterhem och framför allt – anseende. Det var ju de som byggde socialismen. Lovtal, medaljer, mottagningar, bilder i tidningen. Under demokratin blev de nästan över en natt ett ömkligt överskott i en smutsig och olönsam industri.

Ett par miljoner fick göra en omvänd klassresa, från jordens salt till knappt anställningsbara. Troligen var det ofrånkomligt. Men behövde det gå så brutalt till, så utan känsla för smärtan i fallhöjden? Nu kommer i vart fall notan. Det är de onödiggjorda i tung industri och deras barn som tycks beredda att rösta på vilken högerextremist som helst, bara den lovar att göra slut med ”liberalerna”.

Varför de inte röstar på vänstern i stället? En bra fråga. Efter oktobervalet är det polska parlamentet ensamt i Europa om att inte hysa något rött, rosa eller ens grönt i sina bänkar. Sejmens vänsterflygel börjar med politiker av Annie Lööfs åsikter. Sex vänsterpartier ställde upp i valet, inget kom in. Dessa nästan två miljoner bortkastade röster är huvudförklaringen till att nationalisterna PiS med sina 37 procent fick egen majoritet. Men det betyder inte att klassiska vänsterfrågor är borta från agendan.

Om PiS skall hålla vad man lovat blir det gratis daghem åt alla. De äldre får fri medicin och högre pensioner, lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor. Det skall bli slut på utförsäljning av vårdcentraler och på korttidsanställningar. Järnvägen skall åter bli statlig och stats-tv reklamfri. Och så en särskild bankskatt. Samt höga barnbidrag och mera pengar till kulturen.

En del av dessa krav fanns också på den splittrade vänsterns listor. Men de drunknade i larmet kring konstgjord befruktning, partnerskap, könskvotering, samt kyrkans intrång i politiken. Viktiga frågor allesammans, men kanske inte helt brännande från en friställd varvsarbetares perspektiv. I efterhand verkar det nästan som en taktik från PiS sida att genom grova utspel provocera vänstern till ständiga reaktioner i just dessa frågor.

Ibland behövdes ingen provokation. Här blir en teaterchef upprörd över att Bergoglio valts till påve. Hon har nämligen hört att Bergoglio på 70-talet skulle ha stött den argentiska juntan. Så på Facebook kallar hon påven ett könsord, det mest vulgära polskan äger. När saken blir offentlig säger hon inte att hon druckit, att det var privat, att hon beklagar ifall någon… Hon står för ordvalet. Aldrig att hon ger efter för skenheliga katoliker. På dem bara!

Nog skulle det bli reaktioner om en svensk teaterchef kallade en lika vördad person – säg Anna Lindh – något lika sexistiskt. Som väntat höjs det röster för att teaterchefen skall lämna sin post. Varpå tvåhundra kulturpersoner skriver ett långt försvarstal. De värnar teaterchefens yttradefrihet, vilket är nödvändigt. Men de har inga synpunkter på hennes ordval. Nu blir det fritt fram att sprida bilden av ”eliten” för vilken ingenting står högre är något annat – och av yttrandefriheten som elitens privilegium att för nöjes skull håna det enklare folket.

Sådan är den tragiska dynamiken i dagens Polen.

Det heter att historien är summan av händelser som hade kunnat förhindras. Det var Jaroslaw Kaczynski, den lille mannen med de plirande ögonen, som för snart tjugo år sedan startade detta kulturkrig. Folk som känner Kaczynski tvivlar på att han själv kan tro på allt han säger. (Som att det var polska liberaler som i maskopi med Putin arrangerade flygolyckan vid Smolensk 2010. Eller att femtio svenska orter styrs av sharialagar.) Men han är besatt av makten och en mästare på att så tvedräkt. Det är också hans metod: att åstadkomma maximal polarisering.

Jag tror dessvärre att det är en riktig diagnos. Själv kan jag lägga till att Kaczynski bättre än någon annan avläser polska nojor och komplex. Så bra att han faktiskt lyckats provocera en lång rad av hederliga politiker att delta i pajkastningen. Så här ser den ut, hans svarta saga:

Polen har aldrig kommit ut ur kommunismen. Genom en hemlig pakt med ”liberaler” (som de slöt redan 1989) fortsätter kommunister att styra i Polen, nu genom ombud. Deras agenda: att behålla makten, så att de kan leva gott och slipper stå till svars. Deras medel: intriger och ränker (vem vet, kanske också mord) samt att undergräva nationens självkänsla och kultur. Verktygen: nyliberal teori, Prideparader, feminism, ”gender-ideologi”, ateism samt förtal av polsk historia, kyrka och tradition.

Felet med liberalerna är alltså att de egentligen är mot Polen. Kanske är de i tjänst hos tysken. Det skulle förklara varför de lyfter fram Jedwabne, där polska bönder 1941 mördade sina judiska grannar. Eller gjorde de?

Enligt PiS program var det en skandal ”av världsmått” att polsk statsteve finansierade spelfilmen ”Poklosie” (Efterskörd) som skildrar den historien. Nu ska det bli slut på den sortens förtal. Tv:n skall i stället stödja uppbygglig kultur, som klassisk litteratur, teater och folkdans.

En kvinna som jag möter i Warszawa säger att det kostade på att ta med sig en polsk flagga till demonstrationen mot regeringen. Kunde det missförstås? Sist hon viftade med den var det 1989, för att fira friheten. Därefter var det bara nynazister och fotbollshuliganer som vajat med nationens färger. Och nu också Kaczynskis stödtrupper. Då fick det vara nog.

Det visade sig att många andra tänkte som hon. ”Vi får inta låta dem ta fanan”. Så nu är kampen om symboler i full gång. (Tänk på det, när ni ser bilder på flaggviftande polacker. De kan demonstrera MOT nationalismen.) Premiärministern Szydlo markerar sin patriotism genom att ta bort EU-flaggan från kontoret. Demonstranterna visar upp sin med att vifta med den – tillsammans med den nationella, som i Ukraina häromåret. När Szydlo börjat tala om att det skall heta ”nationell tv” och inte ”public service”, deklarerar skådespelerskan Krystyna Janda att hon är en polsk artist, inte ”nationell”.

Illavarslande, ty det antyder att ”nationell”, som länge varit neutralt i Polen (som i ”nationalmuseum”) håller på att fyllas med religiöst-etniskt innehåll.

Vart Polen är på väg? Just nu verkar det faktiskt ändå gå åt rätt håll. Massmötena mot de repressiva lagarna är inte bara demonstrativt fredliga. De är närmast uppslupna. Avväpnande plakat (”Jaroslaw, ta en Japp”), inga smädelser, mer humor än brösttoner. Som om folk samtidigt ville distansera sig från hela kulturkriget. Just detta måste vara en stor missräkning för Jaroslaw Kaczynski. Vem vet, kanske blir hans öde att skrattas ut från makten. Polen är ett av de få länder där något sådant är möjligt.

Illustration i text: Johan Andersson

Foto i text: TT, IBL

Fem förändringar som undergräver den polska demokratin

 Författningsdomstolen satt ur spel. Här avgörs om en lag är förenlig med grundlagen. Till följd av lagändringar som PiS-majoriteten antog under julhelgen förlamas i praktiken domstolens arbete. Domarna får inte längre avgöra ärenden efter deras angelägenhet utan i den ordning som de kommit in. Dessutom måste det gå minst sex månader mellan kallelse och förhandling. Det innebär att det lär dröja ett par år innan domstolen kan avgöra om detta ingrepp i dess arbetsordning (eller någon annan ny lag) är förenlig med grundlagen.

 Politisering av statliga medier. Två dagar senare, på nyårsafton, antogs en ny medielag, som sades syfta till att få statliga etermedier (16 teve- och 4 radiokanaler) att bli mer objektiva samt befordra ”nationell enighet”. För att uppnå detta mål skulle chefen utnämnas direkt av finansministern.

Det blev Jacek Kurski, högerpolitikern som vid två tillfällen dömts att betala skadestånd för förtal och som 2005 höll på att avgöra valet med den falska nyheten att Donald Tusks farfar skulle ha varit frivillig i Hitlers armé. ”Det är fejk, men det dumma folket går nog på det” skulle han ha sagt, enligt tre namnkunniga vittnen.

Dagen efter sitt tillträde började Kurski avskeda programchefer. Till sommaren utlovar regeringen en korrigerad medielag.


 Hemlig övervakning och kontroll.
Efter ändringar i polislagen får polisen (men också skatteverket och tullen) tillgång till uppgifter om telefon- och datatrafik: vem medborgaren ringer eller mejlar, vilka webbsidor hen besöker och vilka sökord hen knappar in. För detta krävs inte tillstånd av domstol.

Tillstånd krävs först när polisen vill avlyssna telefonen, läsa mail eller bugga en lokal. Det skall beviljas även vid misstanke om ett ringa brott. Det finns inget oberoende organ som kan granska om ingreppen är motiverade.

Samtliga remissinstanser (däribland ordföranden i överdomstolarna) har motsatt sig lagen.

 Politiserad förvaltning. I mars förlorar cirka 1600 höga chefer inom staten sina jobb. Deras efterträdare skall utses på fri hand av en minister och inte som tidigare efter ansökan och meritvärdering. Den nya lagen tar bort kravet på tidigare erfarenhet av statliga chefsjobb liksom kravet på partilöshet. Dock måste den utnämnde lämna sitt parti senast dagen innan hen tillträder.

 Ministern kan åtala. Se artikeln. Justitieministern får rätt att ingripa i varje åklagares ärenden. Beordra denne att inleda förundersökning, tillgripa tvångsmedel, väcka åtal eller att lägga ned det.