När det gäller zombier så finns det olika skolor. Personligen tillhör jag dem som anser att en korrekt zombie taktfast bör stöna: brains … braains … braaaiiins!! under tiden han eller hon släpar sig fram mot sitt offer.
Men man bör vara medveten om att denna bräss-fäbless är ett av många sentida karaktärsdrag som pådyvlats zombien.
Ursprungligen är zombien en ingrediens i den eklektiska praktiken voodoo, med lika tjocka rötter i afrikansk stamreligion och påtvingad kristendom. Voodoo är en slavreligion där döden följaktligen är vitsminkad, klädd i frack och går under det koloniala franska namnet Baron Samedi, söndagsbaronen.
Det finns antropologer som – företrädesvis i Haiti – har sökt sanningen om zombierna. Några påstår sig ha hittat äkta exemplar. I korthet går det hela ut på ett maktspel, där en voodoopräst med hjälp av diverse gifter framkallar skendödhet hos sitt offer, som småningom begravs och ännu en tid senare vaknar i kistan, vederbörligen skräckslagen. Uppgrävd av voodooprästen blir offret sin befriares slav: kuschad, trumpen, tystlåten och beredd att göra vad som helst för att inte hamna i kistan på nytt.
Så långt zombiens egentliga ursprung.
Men som så ofta när något utsocknes och pikant hamnar i den västerländska inboxen, så börjar underhållningsindustrins kvarnar mala. Den amerikanska, slaskiga zombien är något helt annat än den haitiska.
Nu blir det för det första fråga om inte enstaka zombier, utan horder av dem. Varifrån de kommer är mindre intressant – de liksom bara finns, segt släpandes efter skriande blondiner med armarna utsträckta som kompassnålar.
Den ansvarige för denna omtolkning av hederliga zombies kan pekas ut. Det var regissören George Romeros film ”Night of the Living Dead” (1968) som etablerade zombien som ett köttätande, korkat flockdjur. Den mer specifika menyn – braaaains – etablerades emellertid av Dan O´Bannon i ”The Return of the Living dead” (1985).
Under bara det senaste året har zombien klivit fram för att knipa åt sig det populärkulturella initiativet. På bekostnad av vampyren – som har suttit på piedestalen i minst ett decennium.
Detta är intressant. På många sätt är zombien och vampyren varandras motsatser. Vampyren är en elegant, absintdrickande ädling med anor som vet hur man skall föra sig. Zombien är en stinkande liksäck vars främsta partytrick är att bokstavligen tappa käken i hummersoppan.
Har vi med en klassfråga att göra? Har vår tids hotbild skiftat från sofistikerad överklassgestalt till myllrande, kompromisslöst trasproletariat?
I skrivande stund har vampyren blivit harmlös tonårshjälte med hjärta, medan zombien har rest sig till att bli den ingrediens som alla större datorspelmakare ser sig tvungna att bygga onlinespel kring. ”Left 4 Dead” är det för tillfället mest populära.
På senare år har dessutom något revolutionerande hänt med zombien: den har blivit snabb. Tidigare har den alltid varit slö och släpig: hotet har legat i den obevekliga mångfalden.
Men i och med senare filmer och datorspel som ”Resident Evil” har zombien genomgått en liknande transformation som monster överhuvudtaget gjorde med Ridley Scotts ”Alien” (1979): från klumpig och otaktisk till reptilsnabb.
Man kan fundera en hel del kring zombien, denna i grunden hädiska utmaning mot den mest heliga av kristna dogmer: uppståndelsen. Men om det tröstar så kan man också konstatera att en övervägande del av zombiekulturen är självironisk.
Som det anslag som sitter på en av DN:s personaltoaletter och varnar, inte för svininfluensan utan för zombiesmittan. ”Bit dig i armvecket, inte i handen”.
Sista punkten uppmanar i brösttoner: ”Om du har blivit en zombie. Stanna hemma.”