De hårda är karriärpolitiker som motvilligt åtagit sig jobbet. De hade hoppats på en betydligt tyngre post i regeringen. Som bäst läser de deckare och går på bio – och de hatas av kulturlivet för att de inget vet och inget begriper. Å andra sidan är de vana att mäta resultat i pengar, så när de till sist går till ett vassare jobb har de inte så sällan lyckats med det väsentliga: att skaffa nya resurser till kulturen.
De mjuka är de som älskar kultur. De önskar inget högre än att få fördjupa sig i konst och medier, men de är svaga politiker och räknat i kronor och ören får de sällan något uträttat. Ändå är det de som hyllas de aktiva kulturutövarna.
Till de mjuka hör den sittande kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth. Hon är en storkonsument av opera, dans och teater som brinner för museer och som i åratal suttit i riksdagens kulturutskott. Till allt annat är hon socialt engagerad och har varit ordförande i Fryshuset.
Inte konstigt att hon omges av ett gediget rykte om präktighet. Hon är en tvättäkta kulturkofta.
Men skenet kan bedra. Med viss sannolikhet är hon den enda i regeringen som både åkt fast för snatteri (i tonåren) och dömts för olaga vapeninnehav (tårgasspray). Hon är också erkänd för elegans – på senaste Nobelmiddagen fick hon högsta stilpoäng i medierna för sin djärvt skurna, rutiga långklänning.
Och hon har onekligen sinne för storslagna entréer. När den nya borgerliga regeringen tillträdde 2006 var det inte längre tal om systemskifte som under Bildts regering på 1990-talet. Utom på en punkt: 1974 års kulturpolitik. Den var en av få heliga sossekor som ännu inte släpats till slakt.
För det våta jobbet hade Fredrik Reinfeldt hyrt in en nyliberal torped från näringslivet: Cecilia Stegö Chiló. Knivarna var vässade och ett skri av fasa steg ur kulturleden. Men den nya kulturministern snubblade på tv-licensen och avgick redan efter två veckor. Och se – in från höger skred Lena Adelsohn Liljeroth värdigt in och Kultur-Sveriges jubel visste förstås inga gränser.
Problemet var att uppdraget kvarstod. Kulturpolitiken måste förändras och det sista av Olof Palmes irrande ande vara fördrivet före mandattidens slut.
Man anar att Lena Adelsohn Liljeroth stod inför vissa problem. Hon gillade ju själva resultatet av den gamla hederliga kulturpolitiken: Riksteatern, de fria grupperna, public service. Som äkta kulturkonservativ ville hon också slå vakt om kvalitet och tradition inom både media, bevarandesektorn och konstområdet.
Och till traditionen hör ju även socialdemokratiska värden.
Ändå måste hon göra något resolut, och möjligen var hon smartare än någon förstått. Hon valde den klassiska lösningen på politiska dilemman: utredningar. Få ministrar har hunnit med så många på en enda mandatperiod: filmen, kulturpolitiken, public service.
Och när dammet lagt sig, lär det visa sig, blir allt i stort sett vid det gamla. Förmodligen precis som hon ville. Public service bevaras, kulturpolitiken ligger fast, presstödet blir kvar.
Till och med Framtidens kultur som givit stöd åt nytänkande konstyttringar får en fortsättning.
Innehållet detsamma, etiketten ny: 00-talets borgerliga kulturpolitik!
Man anar att den konservativa ministern är rätt nöjd med sin insats när hon sätter sig till rätta i läsfåtöljen och sveper kulturkoftan om sig.