Det är 38 grader och allt dallrar. Tre afrikanska killar kommer gatan fram i den vita stadsdelen och iakttas av alla under siestan. De är inte rädda, men uppenbart obekväma eftersom de trotsar en oskriven lag.
– Vi vill inte se dem här. De har sitt utanför. Här kan de inte bo, då sjunker priserna på våra lägenheter, säger en rökande man som sitter och vickar på stolen utanför ett av gatans kaféer.
Ändå är nästan halva Castel Volturnos befolkning afrikaner. Kommunen har officiellt 24.000 invånare och 2.000 regelrätt inskrivna afrikanska invandrare. I själva verket är afrikanerna mellan 15.000 och 17.000. Inget vet exakt. De som haft tur bor i kasserade villor och rivningsfärdiga hus i områden utanför centrum som blivit slum. Många bor i läger ordnade av volontärer och katolska hjälporganisationer som Centro Fernandes. Men platserna är otillräckliga och många afrikaner sover direkt på marken eller i bästa fall på en trasig madrass.
Kör försiktigt, uppmanar Gianluca Castaldi från den katolska hjälporganisationen Caritas. Vägen är bred och relativt bra. Jag förstår inte risken.
– Alla kör som galningar och vid minsta olycka uppstår problem. Nästan ingen här har sin bil trafikförsäkrad.
Castel Volturno är laglöst land. Detta är kustremsan av den kriminella provinsen Caserta som Roberto Saviano beskrivit ingående och skoningslöst i boken ”Gomorra”. Utmed havet ligger hotellen på rad. De liknar mest bepansrade bunkrar med höga metallstaket omkring.
På ett av de enklaste hotellen tittar en förvånad tjej upp i receptionen när vi frågar om ett dubbelrum för 25 euro. Hotellet är fullständigt tomt. Det är inget annat än en legal fasad bakom vilken camorran kan gömma sig och fakturera stora svarta belopp. Badgästerna är ytterst få även nu i augusti.
Vem vill bada i ett brunt kloakliknande Medelhav, som i själva verket är en giftlagun? Bourbonernas gamla kanaler ”regi lagni” som dränerar denna en gång bördiga jordbruksbygd fungerar i dag som soptippar, där giftavfall dumpas. Ofta är kanalerna fyllda av kadaver från kreatur som stannat till för att dricka en dödlig dos vatten och som nu ligger kvar och ruttnar på plats till asfåglarnas glädje. Detta är det ljuva Kampanien som framställer Italiens finaste buffelmozzarella.
I den tidiga gryningen, då diset för en kort stund ännu reducerar solen till en blek och vattnig skiva, ställer sig afrikanerna i korsningar och utmed vägens rondeller. Det fungerar som en arbetsförmedling. I bästa fall stannar någon av lokalbefolkningen till, och en afrikan kliver in i bilen. För ett dagsverke kan han få 30 euro, men det är inte ovanligt med 15–20 euro för att plocka frukt, hugga ved, städa, arbeta på ett bygge eller vara försäljare hela dagen.
En del afrikaner kliver på bussen och åker in till Neapel.
– Krisen har gjort det allt svårare att få ett dagsjobb. Afrikaner tigger normalt inte, men det var förr. Nu tar många av ren desperation bussen in till stan för att tigga på gatorna. Det är bättre än ingenting, förklarar Cristopher Schule från Liberia. Han jobbar också för Caritas och är vår tolk och guide, vår Vergilius i detta afrikanska Limbo.
Vid torget i grannbyn Qualiano sitter många och väntar uppgivet på arbete. Få bilar stannar. En förare väljer och vinkar åt en ung muskulös grabb som utan att växla så mycket som ett ord kliver in i bilen. Bland de äldre som sitter kvar på bänken finns Daw Boateng från Ghana som har varit i Italien i tio år. Han ser sliten och trött ut. Blicken är flackande uppgiven. Den vita skäggstubben gör att han ser ut att vara i femtioårsåldern. I själva verket är han 35. I många år jobbade han på fabrik med återanvändning av papper och hade regelrätt uppehållstillstånd. Med den ekonomiska krisen försvann jobbet. Nu har han ingenting.
– De sista pengarna gick till advokaten som skulle försöka ordna nytt uppehållstillstånd.
Det gick inte. Regeringens nya säkerhetspaket innebär att invandrare som de senaste sex månaderna inte haft fast arbete inte heller kan förnya sitt uppehållstillstånd. Nu måste han vara försiktig så att han inte blir förflyttad till ett avvisningsläger. Men de flesta inom den lokala polisen är snälla. De förstår situationen, säger han.
Stephane, 26, från Ghana är rädd. Dels för att han i mars blivit gripen av polisen. När han släpptes beordrades han lämna Italien inom fem dagar. Han är också rädd för att bli av med jobbet. Han jobbar alltid för samme italienske man med vilken han säljer skor på marknader. Mannen lovar honom fem dagars arbete à 20 euro, men när veckan har gått får Stephane oftast bara betalt för en dag. Ändå vågar han inte arbeta för någon annan. När vi frågar om mannen arbetar för camorran säger han att det är mycket troligt.
I Varcaturo i grannkommunen Giuliano har Ahmed Imrana, 28, stått och väntat förgäves hela morgonen. Det är normalt. Han får jobb ungefär en gång i veckan om han har tur. Ahmed är från Niger och kom som båtflykting till Italien 2009 via Lampedusa, ön som är Italiens sydligaste utpost till Afrika. På sin flyktväg arbetade han som murare i Libyen i nästan ett år.
– Det är inget bra land. De är muslimer precis som vi, men behandlar dig illa. Bara ibland fick jag betalt för mitt arbete. Jag aktade mig noga för att ha med polisen att göra. Det räcker med minsta misstag för att de skall misshandla dig. Vänner har hamnat i isoleringscell. De slår dig under fötterna och på könsorganen.
Någon asyl har han inte fått här, trots den svåra situation som råder i Niger och de många som dött i hans hemby. Nu har han ett provisoriskt uppehållstillstånd som måste förnyas varje halvår. Ahmed bor i ett stort hus som fungerar som afrikanskt logement. I huset bor det 150 personer som delar på några få toaletter. Ahmed har en madrass i ett rum som han delar med fem andra personer. För detta betalar han 20 euro i månaden, vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av vad han lyckas tjäna ihop.
I september för två år sedan skedde här i Varcaturo en massaker på sex afrikaner. En regelrätt avrättning av camorran. En grupp tillhörande mafioson Giuseppe Setola stormade in i ett litet skrädderi och sköt med pistoler och kulsprutor. Polisen hittade 130 patronhylsor på golvet inne i butiken. Dagen därpå urartade en demonstration i Castel Volturno, där hundratals afrikaner gick bärsärkagång och slog sönder bilar, skyltfönster och brände upp soptunnor. Den italienska statens svar lät inte vänta på sig. Utöver de 400 poliser som kommit omedelbart skickades ytterligare 1 500 soldater för att återställa lugnet i Casertaprovinsen.
Sanningen bakom massakern har inte kommit fram. Officiellt har det beskrivits som att camorran ville ge afrikanerna en läxa, då de inte betalar någonting till maffian för att få driva sina små eländiga butiker. Men det mesta tyder på att ett av camorrans stora drogpartier hamnat i orätta händer.
Borgmästaren i Castel Volturno, Antonio Scalzone, ser alla afrikaner som kriminella och menar att länder som Niger håller på att ta över narkotikahandeln i området från camorran. Cristopher Schule är besvärad och tycker inte om frågan. Jag insisterar.
– De flesta svarta vill inte sälja knark, säger han. Ett fåtal säljer för att de inte hittar något annat arbete. På sin höjd är det kanske ett 100-tal personer från Niger som säljer. De är definitivt ingen maffia, bara ett mindre brottskonsortium.
Antonio Scalzone blev vald till borgmästare i Castel Volturno i våras på en lista tillhörande Berlusconis regeringskoalition PDL. Min inledningsfråga till honom handlar om ”Operation Normandie”, det stora tillslag som polisen gjort dagen innan mot camorran och där kommunens största turistanläggning Hyppo Kampos konfiskerats. Av svaret förstår jag att det kommer att bli en svår intervju.
– Jag har ännu inte hunnit läsa tidningen, ursäktar sig borgmästaren – klockan 19.30 på kvällen.
Antonio Scalzones viktigaste vallöfte var att drastiskt reducera antalet invandrare i kommunen. I annat fall riskerar Castel Volturno att bli ett nytt Rosarno; staden i Kalabrien där invånarna i vintras gjorde uppror mot de afrikanska gästarbetarna och tände eld på deras provisoriska hem. Borgmästaren protesterar häftigt mot varje beskyllning om rasism. Sanningen är att vår kommun har förvandlats till ett getto, där afrikanerna aldrig kan integreras, förklarar han.
– Som italienare frågar jag mig om lagen gäller för alla. Afrikanerna betalar aldrig på bussen, de kör oförsäkrade bilar, utnyttjar gratis vår sjukvård, hamnar i fängelse och betalar ingenting och tilldelas en advokat som de inte heller betalar.
Marknadskrafterna styr. I samma stund som afrikanerna skulle garanteras fast arbete och en korrekt minimilön så skulle de bli arbetslösa. Ekonomin här bygger på svartarbete, som är grunden för billig produktion och export av en rad jordbruksprodukter.
Cristopher Schule har rest mycket och även jobbat i Österrike. Tack vare jobbet på Caritas och en del extrajobb som tolk (han talar både franska och engelska) så kan han bo med sin flickvän i en liten trasig, men egen lägenhet i Castel Volturno. Gatan domineras av en sötaktig lukt av sot, avföring och ruttnande sopor. Renhållningen fungerar inte. Ingen betalar kommunens sopskatt och problemet löses på vanligt sätt av kvarterets invånare som nattetid sätter eld på de fulla sopcontainrarna.
– I Österrike, Finland eller Sverige kan vi bo tillsammans med de vita. Men inte i Italien. Här i Castel Volturno råder apartheid. Italienarna låtsas älska oss, men samtidigt hatar och föraktar de oss.
Ändå säger Cristopher sig älska Italien. Då jämför han säkert med sin uppväxt i inbördeskrigets Liberia. Som 13-åring var han en barnsoldat i Charles Taylors rebellarmé NPFL och kunde perfekt hantera en AK-47:a. Men det är en annan historia.