Den 12:e mars är det 120 år sedan Evert Taube föddes. Han är numera en nationalklenod och många har gjort hans sånger till sina egna. Evert tecknade och målade även under hela sitt liv. Det var självklart för honom att göra egna illustrationer till sin poesi, sina visor och tidningsartiklar eller ett nedskrivet meddelande till någon han tyckte om.
”Pepita dansar” från år 1950 är en av hans mest kända visor och är skriven till en ung indianflicka i Panama. Hans tecknade porträtt av henne visar att sången har fler bottnar än vad som ofta görs gällande.
Det började med en resa. När gränserna öppnades efter andra världskriget reser Evert med båt till Karibiska havet och Panama. Följeslagare på resan är Ellinor Taube, Everts 18-åriga dotter som dokumenterar resan med målningar, teckningar och fotografier. Evert skriver reseskildringar till olika svenska tidningar.
Han och Ellinor besöker en indianstam på San Blasöarna i norra Panamas skärgård och upprörs över förtrycket av landets ursprungsbefolkning. Stammen levde i matriarkat och tillhörde den del av ursprungsbefolkningen som lyckats undkomma spanjorernas skövlingar. De hade förbud mot att slå sina barn. Kvinnorna fick ha flera män men bara från den egna stammen. Hade de varit tillsammans med en man utanför stammen fick de lämna ön.
Evert möter Pepita på ett danshus i Panama, där hon försörjde sig på dans och prostitution. Hon kom just från San Blas, men hade blivit tvungen att ge sig därifrån. Familjen och stammen ville inte veta av henne då hon hade förälskat sig i en man som inte var indian.
Hennes förälskelse hette Fernando Fernandito, en man som odlade kaffe och tobak - och kärlek... När han överger henne blir hon tvungen att försörja sig själv. Evert blir gripen av hennes öde och skriver en visa till henne. Han lär känna Fernandes Fernandito och tar med honom till danshuset där Pepita arbetar. Pepita sjunger visan som Taube har diktat till henne. Fernandes Fernandito visste inte att Pepita arbetade där.
Evert tecknande porträtten av Pepita efter hemkomsten från Panama. Modell för studien var en väninna till hans dotter, Alicia Gauffin. Alicia var mycket lik indiankvinnorna. Evert hade tagit med sig en indiandräkt från San Blasöarna, men den kom bort i Paris. Troligtvis hade han bestämt sig redan i Panama för att teckna porträtten av Pepita.
I ett av porträtten ser vi en kvinna som håller huvudet rakt och som ser på oss. Hon utstrålar styrka och stolthet. I den andra teckningen ser vi Pepita dansandes på en mans axlar. Strecken på teckningen markerar rytmen och det svänger om teckningen. Hon dansar som i raseri. Pennstrecken är ditsatta med en sådan kraft att pappret nästan gått sönder. Det står i visan att hon dansar som i ett rus, för att härda ut.
Porträtten av Pepita bär drag av Evert själv. Är det i själva verket ett självporträtt? 1957 skriver han: ”Jag minns att jag som tribunartist tog farväl av något inom mig själv. Jag har aldrig velat sälja min naturliga glädje och ta betalt som vissångare kände jag mig prostituerad, en känsla som sedan avtrubbats och dränks i medvetet artisteri.”
Evert förefaller identifiera sig med prostitutionens utanförskap. Det går även att se visan om ”Flickan i Havanna” från 1921 på det sättet. Det är intressant att både Pepita och flickan i Havanna inte görs till några objekt. De är subjekt som agerar.
Han hade kunnat hjälpa Pepita med pengar. I stället gav han henne en visa och tecknade hennes porträtt så att hon är levande än i dag. Jag påstår att Evert Taube inte, som det ibland har gjorts gällande, glorifierade prostitutionen. Evert ser dem och ger dem ett mänskligt värde.