Roten till att trakasserier överlever och sällan anmäls ligger i beroendeförhållandet mellan en ofta ung kvinnlig skådespelare och en arbetsledande man eller medskådespelare, i kombination med en passiv ledning. Ungefär så kan man sammanfatta de samtal DN har fört kring den enkätundersökning som Ekot gjort om sexuella trakasserier inom teatern.
På Stockholms stadsteater känner emellertid ensemblechef Ulla Lidholm inte igen sig.
– Jag tycker att jag har god kontakt med ensemblen här, och bortsett från några enstaka fall där vi har agerat omedelbart har jag inte känslan av att hälften av de kvinnliga skådespelarna upplever sig kränkta, säger hon, men tillägger att teaterns handlingsplan ska aktualiseras.
Men Stadsteaterskådespelaren och regissören Helena Bergström välkomnar en öppen diskussion kring ett ämne hon kallar både angeläget och laddat:
– Detta ligger djupare än vem som tafsade på vem. Det handlar om maktstrukturer och trakasserier som pågår konstant. Jag tänker ofta på ”kejsarens nya kläder”: något alla ser men ingen säger. Den som säger ifrån är töntig – och får definitivt inte vara med. Det finns så många som vill ha en roll, hela yrket handlar om att behaga. Men ämnet rör mer än så: för några år sedan var jag inbjuden till tv för ett inslag om curlingmammor. Ungefär samtidigt skulle Mikael Persbrandt och Thorsten Flinck dit i egenskap av Stora skådespelare. Jag spelade ”Hamlet” då, men satt i tv-soffan som mamma.
Själv upplevde Bergström en stor förändring när hon själv började regissera:
– Vilken makt! Jag var chockerad över att kunna knäppa med fingrarna och säga ”nu vill jag ha er nakna i duschen” – men det är också ett stort ansvar. Jag kände mig väldigt ödmjuk inför skådespelarna.
Teaterchefen och vd:n för Göteborgs stadsteater, Ronnie Hallgren, är inte heller överraskad över enkätsvaren:
– Inte ett dugg, det är förfärligt. Det är verkligen deppigt att år 2010 få de här siffrorna.
Inte minst som ledamot i regeringens jämställdhetsutredning ”Plats på scen” häromåret känner han igen berättelserna. Han tror inte heller att problemet har minskat.
– De senaste tio femton åren har frilansmarknaden ökat väldigt och konkurrensen förklarar nog delvis att så få fall har anmälts. Många är rädda att inte få nya kontrakt, vill inte bråka och negligerar problemet.
Ronnie Hallgren betonar vikten av aktiva interna samtal om etik och en tydlig ledning, i synnerhet som repetitionsarbetet är speciellt och kan kräva utlämnande och gränsöverskridande prestationer.
– Man jobbar väldigt tätt. Tar och håller i varandra, gör kärleksscener. Gränserna mellan yrkesrollen och det privata kan suddas ut.
Rektorn på Teaterhögskolan i Stockholm Olle Jansson är inne på samma sak:
– Vi sysslar med att gestalta även människans djupaste skrymslen, men det betyder inte att vi har rätt att bete oss gränslöst på arbetet.
Helena Bergström menar att rädslan finns hos många på en teater:
– Min morfar var Dramatenskådespelare. Till och med på dödsbädden, när han var 95 år och jag frågade vad det var som hände när han stack från teatern var han för rädd för att berätta. Varför då, för att missa en roll i himlen?