Äntligen är det klart. Konsthallschef Johan Börjesson säger att det känns som att ha fått ett nytt arbete: efter alla års slit är det nu det börjar på riktigt. Efter år av projektering och tillfällig verksamhet i annex på olika adresser i Sundbyberg öppnar nu Marabouparkens nya, egna konsthall.
– Ibland har det burit ett löjets skimmer att gång på gång säga ”om två år, då!” eller ”nu blir det snart av!” – men nu har jag fått världens mest spännande jobb, säger han och ser nöjd ned över den vitmålade salen där konstverk hängs som bäst.
Den nya konsthallen ligger under det gamla laboratoriet och omfattar 500 kvadratmeter utställningsyta (men är mer än dubbelt så stor). Utställningen når man genom en ny reception med butik och en bred gradäng. Där ska man, när man inte kliver ned till utställningen, också kunna sitta på dynor och se på film eller framträdanden.
Först ut är grupputställningen ”Parkliv”, där fjorton konstnärer deltar med verk kring det vitt tolkade teMat ”park”.
– Det var naturligt att börja så. En park kan vara på hundra sätt, börjar Bettina Pehrsson, som har kurerat utställningen.
– …och Marabouparkens egen historia är intressant, fortsätter Helena Selder som har kurerat tillsammans med henne.
– Det är en privat skulpturpark som har blivit offentlig och som ger konsthallen mycket. Det här är ett sätt att uppgradera parken och tillföra staden något mer än ett nytt köpcentrum.
Nere i salen hänger Margaret Mortons fotografier av hemlösas i New York små, varmt värnade utrymmen, sinnrikt och omsorgsfullt organiserade; japanske Kohei Yoshiyukis bilder från 1970-talets Tokyo av unga människor som i skydd av mörkret lever ut sina erotiska begär (eller kikar på dem som gör det). Här finns ljudinstallationer av Christine Ödlund och Martin Karlssons tolkningar av parkens skulpturer – som fått liv i animationer och filmer där nakna män, kvinnor och brunbjörnar plötsligt syns se sig omkring och strosa runt.
I parken utanför finns den gamla skulptursamlingen förstås kvar; tillsammans med parken tillkom den för chokladfabrikens anställda och har kommit att bli en unikt välbevarad funkismiljö.
Nu får skulpturerna sällskap av bland andra den skotske konstnären Nathan Coley, vars mångtydiga, uppfordrande neonskylt ”We must cultivate our garden” har placerats på gräsmattan. Där finns också italienska Paola Pivis extragräsmatta: en slänt eller ”rullkulle” med noga utprovad och perfekt lutning för alla som vill gräsa ned sig.
Ombyggnaden har tagit ett år och kostat 60 miljoner kronor. Arkitekten Martin Hansson, som är en av Sundbybergs upphandlade arkitekter, har haft en rätt otacksam uppgift, påpekar Johan Börjesson: inget av hans arbete syns ovan jord, och hänsyn har behövt tas till såväl den gamla byggnaden som till logistiska fulheter som el-, larm- och anpassningssystem. Gradängen och de smäckra pelarna i salen bär dock Hanssons signatur.
Också restaurangen med fik är helt ny och drivs av Douglas Nystrand (som även står bakom Allmänna Galleriet på Kungsholmen).
Lokalerna i den gamla laboratoriebyggnaden kommer att användas för konferensverksamhet, men också rymma den pedagogiska verksamheten. Marabouparken har ett uppdrag av kommunens skapande skola, och Johan Börjesson vill att även barnprogrammet ska innehålla något mer än att ”titta på konsten, måla en vattenfärgsteckning och åka hem”. Tre pedagoger har anställts och ett samarbete med en gymnasieklass har redan inletts.
I en av labbsalarna visas målningar av konstnären Hilding Linnqvist (1891–1984), som också signerat en fresk i den gamla fabriksmatsalen. Hans egen samling av hundratals målningar och skisser förvaltas av Marabouparken och kommer att visas i urval.
Hur många Sundbybergsbor och hur många som ids hoppa på tunnelbanan och lockas hit är emellertid inte helt lätt att förutsäga. Johan Börjesson ler över frågan och säger:
– Det är den svåraste frågan att svara på och den kan jag få äta upp, men jag hoppas på 20 000 besökare per år.