Varje dag utsätts någon, vanligen en kvinna, för sexuella närmanden, tafsanden, hot och påträngande uppmärksamhet, i sitt arbete på operan, konsertscenen eller teatern av en chef, lärare, regissör eller kollega. Det gör ont att höra intervjuerna i radio i Ekots och Jesper Lindaus undersökning om sexuella trakasserier inom scenkonsterna.
De vittnar om en utsatthet och en maktlöshet som liknar den i ett totalitärt politiskt system. Här finns ingen utomstående instans dit man kan vända sig och kräva upprättelse. Teatercheferna blundar (i bästa fall). Vänner skyddar vänner. Förövaren har sin hustru i samma ensemble, eller i rummet intill. De har kanske barn. Den utsatta skäms och tar ansvar för helhetssituationen: en premiär, en föreställning, hennes hela utbildning kan spricka om hon klagar.
Allt detta utgör ett demokratiskt problem, en fråga om ljusskygga maktförhållanden, underförstådda hot och nedärvd strukturell ojämlikhet, samt, generellt sett, ett ständigt manligt suddande på gränserna och en manlig gemenskap som förutsätter och uppmuntrar denna attityd mot kvinnorna.
Det är också ett konstnärligt problem som alla teaterkritiker är medvetna om, men som ändå är svårt att sätta på pappret. För vad är det vi får se, när en naken tonårs-Medea krälar i lera och eldsken på en förortsteaters arenascen mindre än fem meter från publikraderna? Är det en konstnärlig vision, eller är det bara den äldre manlige regissörens sexuella önskedröm? Att detta är en fråga vi överhuvudtaget behöver ställa oss är kränkande och undergrävande för hela teaterkonsten.
Det sexuella maktutövandet på teatern är ett både estetiskt och etiskt problem. Teatern handlar om mänskliga relationer: klass, ålder, kön; över- och underordning, makt och maktlöshet. Var går gränsen mellan att konstnärligt gestalta våldet och förnedringen i spelet mellan Jean och Fröken Julie – och att hänge sig åt det, och försöka få publiken att också göra det?
Dramatens föreställning, med Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie i rollerna, i regi av Thommy Berggren, hör till de föreställningar där kvinnoförnedringen i pjäsen kom mycket nära (eller överskred?) den gränsen, och blev förnedrande i verkligheten, för bägge skådespelarna och för publiken. Den gången gjorde kändisfaktorn att det faktiskt blev en diskussion om detta.
För det mesta händer absolut ingenting. Man frågar sig kanske om Lo Kauppis Ofelia måste vara nästan naken en stor del av Lars Noréns ”Hamlet” (Romateatern, Gotland), om Lena Endres Lady Macbeth på Dramaten nödvändigtvis måste vara avklädd i en i övrigt påklädd, helt manlig ensemble, men debatten går inte vidare om regissörerna hävdar konstnärliga val.
Teatern ska ju spränga gränser, utvidga vårt medvetande, ifrågasätta vår moral. Påfallande ofta handlar det då om sexualmoralen. Och nästan alltid är det kvinnan som står för utlevelsen, nakenheten, blir föremål för våldtäkten etc.
Det har funnits gästspelade performanceföreställningar där kvinnokroppen har utgjort hela ämnet för föreställningen. Inte ens inom avantgardeteatern, som vill slå all konventionell estetik sönder och samman, går hon säker. Jag har sett djupt ironiska föreställningar som i sin drift med synen på kvinnan som sexobjekt har gått lika långt i klichétänkande och sexuell exploatering som den teaterstil de försöker krossa. Ibland, som i Killinggängets ”Herrön” finns inga kvinnor överhuvudtaget på scenen. De representeras i stället av enbart sitt kön, i form av en ”Fittsönderslitningsmaskin”, en bild för manlig sexualångest som man kanske borde fundera en eller annan minut över.
Ett problem är att själva kritiken ofta drabbar den redan utsatta allra värst. Frågan är oerhört känslig. Att ifrågasätta det berättigade i någons nakenhet, eller att påstå att skådespelare förnedras på scenen kan vara en kränkning i sig. Ofta är det därför de värsta exemplen som man har svårast att vilja hänga ut. Där måste kritiken kanske bli tuffare.
Skeenden och rolltolkningar som ser ut som kränkningar ska inte enkelt kunna gömma sig bakom att de ”föreställer” eller ”gestaltar” kränkningar. Dilemmat: vad är förtryck och vad är gestaltat, framvisat förtryck, är kritikens. Det försvinner aldrig, det måste prövas varje gång. Men man ska också vara medveten om att valet också utspelar sig i betraktarens öga.
För sist och slutligen är det inte hos kritiken som lösningarna finns, utan på scenskolorna, ute på teatrarna och i frigrupperna, i skådespelarnas fackförbund, på personalmöten och i repetitionsarbetet.