Foto: Erich Stering

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Översatt till trettio språk

John Ajvide Lindqvist, född 1968, är uppvuxen i Stockholmsförorten Blackeberg. Bosatt på Rådmansö i Roslagens skärgård. Gift med Mia Ajvide, också hon författare.

Böckerna: Debut med romanen ”Låt den rätte komma in” (2004). ”Hanteringen av odöda” (2005). Novellsamlingen ”Pappersväggar” (2006) följdes av romanen ”Männi­skohamn” (2008).

Den nya romanen ”Lilla stjärna” rör sig i trakterna kring Norrtälje och söderförorten Svedmyra. ”Först tänkte jag att det skulle bli Blackeberg igen, men vad fan … Det fick bli Svedmyra, där en av mina styvsöner bor.” Samtliga böcker Ordfront förlag. Översatt till trettio språk.

Filmerna: ”Låt den rätte komma in” (2008), regi: Tomas Alfredson, manus: John Ajvide Lindqvist. Fick fem Guldbaggar och flera internationella priser. I höst kommer en amerikansk version. Svensk filmatisering av ”Hanteringen av odöda” är planerad. Även förra romanen ska bli film: ”Tomas Alfredson och jag har just börjat prata om att rulla i gång med ’Människohamn’.”

John Ajvide Lindqvist om bästa skrivtricket: ”Jag läser allting högt för min fru vartefter jag skriver. Jag hör rytmen mycket bättre då och när vi är klara händer det att hon räddar mig från trista sidospår. När hon sitter blickstilla och lyssnar vet jag att det verkligen funkar.”

Egna musikaliteten, apropå temat i den nya romanen: ”Jag kan inte spela något instrument och inte hålla tonen när jag sjunger. Men jag är skaplig på tevespelet Singstar.”

Soundtrack till ”Lilla stjärna”: En lista över låtar som nämns i romanen finns på sajten www.johnajvide.se. Där finns också en länk till en Spotify­lista för den som vill lyssna. Klicka på rubriken Lilla stjärna.

Läs recensionen

Läs DN:s Jonas Thentes recension av John Ajvide Lindqvists "Lilla stjärna".

Himmelska toner och ond bråd död

John Ajvide Lindqvist kom med en ny bok i veckan. I den finns en blodig scen som utspelar sig under ”Allsång på Skansen”. DN:s Pontus Dahlman möter skräckförfattaren som gått på lyckad export. Och frågar varför musiken fått en så dominerande roll i ”Lilla stjärna”.

John Ajvide Lindqvist kom med en ny bok i veckan. I den finns en blodig scen som utspelar sig under ”Allsång på Skansen”. DN:s Pontus Dahlman möter skräckförfattaren som gått på lyckad export. Och frågar varför musiken fått en så dominerande roll i ”Lilla stjärna”.

Klockan klämtar i Maria Magdalena. Kyrkogårdsvaktmästaren låser upp ett förråd märkt med ett kors och låter mörkret välla ut bland soldränkta barnvagnar och björktrastar.

”Gast” har någon spöklikt skrivit med stora bokstäver på en container en bit bort.
John Ajvide Lindqvist kollar att han har tändaren och sina Camel till hands. Han är skräckförfattaren som med debuten ”Låt den rätte komma in” slungade in vampyrvåldet i folkhemmet och fick se sin berättelse såld till trettio länder. ”Kungen av skräck” som Sommar­pratat. Hyllats av Horace Engdahl. Och efter framgångarna med sina böcker och filmatiseringen av debuten får öva upp fotoleendet också abroad.

Annons:

– När jag var i Italien kom det plötsligt fram femton fotografer som smattrade på och skrek: ”Mister Jan, mister Jan look here!” Då var jag Zlatan för ett ögonblick.

Duvskit på träbänkarna men vi slår oss ned ändå. En gigantisk gräsklippare cirklar allt närmare med sina sylvassa knivar. Döden, skräcken, blodet som väntar på att stänka fram … Det är elementen också i hans nya roman ”Lilla stjärna”. En bok som på sina ställen är så våldsam att man kan undra om han vill skrämma bort publiken han samlat på sig.

Fast egentligen är det något annat som är grundtemat i den nya romanen. Något mer ljust klingande.

John Ajvide Lindkvist har skrivit om musik tidigare. I skärgårdsskildringen ”Människohamn” finns bland annat svårmodiga The Smiths-fans. Men i ”Lilla stjärna” – för övrigt en melodi som Alice Babs framförde i Leksands folkdräkt på Melodifestivalen 1958 – är musiktemat själva basen för berättelsen.

Och låtarna det refereras till i boken är en helt sanslös mix. Från töntstämplade Lasse Lönndahl-dängor till de allra mest helrätta låtarna för tonåringarna av i dag.

– Jag brukar hävda att grunden för min musiksmak är att jag har dålig musiksmak. Jag har bara helt frankt utgått från det jag själv tycker om, i vanlig ordning, annars skulle det bara bli påklistrat.

– Jag kom själv ganska sent till musiken, hade liksom inte så mycket kompisar och ingen äldre bror som kunde ta mig dit. Det var mammas skiva med Vikingarna som jag tyckte om, plattan som pojken Oskar spelar i boken ”Låt den rätte komma in”. Först i gymnasiet när jag började få kompisar med musiksmak började jag lyssna på annat.

Musikkavalkaden i ”Lilla stjärna” börjar alltså med ”Kramgoa låtar volym 16”. Christer Sjögren som sjunger om tio tusen röda rosor ur en stereo i en Volvo som i början av 1990-talet kör ut i en skog i trakten runt Norrtälje. Med en avdankad, våldslatent Svensktoppsartist som heter Lennart bakom ratten. Som ska leta svamp men i stället hittar en nedgrävd plastpåse med ett nyfött barn som viftar med sin lilla hand.

En flicka som efter att hon hostat till avger ett skrik som inte liknar något som någon tidigare hört. Helt rena, himmelskt darrande toner.

– Det är osannolikt att en bebis skulle kunna göra något sådant, men det går att tänka sig en så kallad savant eller något annat som har den här speciella förmågan.

– Personligen kan jag ju avundas musik… Jag försöker så gott jag kan men det är väldigt svårt att med text skapa samma röksug och fysiska reaktion som en låt kan göra. I välsignade ögonblick tycker jag att skrivandet kan funka så. Även om jag läser en bra bok kan det hända. Som Nietzsche säger: Det finns böcker som gör att man vill ställa sig upp på tå och dansa …

Eftersom ”Lilla stjärna” är en John Ajvide Lindqvist-thriller är det klart att Lennart får för sig att bevara den rena tonkällan som inspiration i sin källare. Att flickan som får hålla till godo med ett fördraget gillestugerum och en cd-spelare med Mozart till sist ger sig av och att gruvlig blodshämnd utgår.

Med tiden lyckas hon nästla sig in i tävlingen ”Idol”, få en hit på internet och samla en grupp utstötta tonårstjejer omkring sig. Ett tema som också det går igen i Ajvide Lindqvists böcker: mobbningen, utanförskapet, krafterna som trycker ner allt som sticker ut om så bara en millimeter.

”Ensamvargen må vara en romantisk bild, men i praktiken handlar det om ett djur som är förutbestämt att dö”, skriver han nu. Och man minns mobbningscenerna i ”Låt den rätte komma in” där pojken Oskar nästan plågas till döds.

Varför uppehåller han sig så vid det här motivet?

– Oh … jag vet inte .., säger John Ajvide Lindqvist. Alltså jag tenderar ju att skriva om människor som på ett eller annat sätt närmar sig den andra sidan, som närmar sig monstren, eller själva är på väg att bli monster, som går väldigt nära den där avgrunden eller faller ner i den. Och det är framför allt människor i periferin som inte känner någon verklig samhörighet med den här solbelysta världen som kan tänkas ta det där klivet över till den andra sidan.

– Och just den här perioden i de ned­re tonåren är väldigt tacksam att skriva om eftersom identiteten inte hunnit bli fastspikad.

– Människor i den åldern är ganska hänsynslösa över huvud taget, det är som om några är förutbestämda att bli de som gruppen utesluter, för att vara en grupp. För att säga vi är inte som den där lilla äckliga typen. Det är en så otroligt tragisk mekanism. Och Teresa, som är en av flickorna i den nya boken, kommer till sist så långt ner att hon blir helt raderad.

Har du själv känt så?

–  Det är ju så att ”Låt den rätte komma in” på många plan är en förtäckt självbiografi, att den där pojken som dök upp som Oskar i den berättelsen fortfarande är där som ett slags kraftkälla. Jag är bekant med känslolägena.

– Det är fascinerande att elakheten aldrig upphör.

Kan det bli bättre?

– Ja, det tror jag.

Hur då?

– Om alla lyssnar mer på schlagermusik, och tror på vad som sägs.

Vi kunde ha rest oss upp och slutat här. Tagit i hand och konstaterat att pojken blev en av Sveriges just nu mest framgångsrika författare. Men det går inte att gå förbi ”Lilla stjärnas” avslutande del och det som händer där (Sluta läsa nu om du inte vill veta.)

Flickorna som stötts ut ur gemenskapen bildar kort sagt en egen vargflock, gör en initiationsrit och blir beroende av att suga i sig ”blodrök”, en mystisk substans som ringlar ut ur skallarna vilka de spräcker i sin våldsamma revansch: först på en äcklig manager, sedan och urskillningslöst på den lyckliga publiken under ”Allsång på Skansen”. Verktyg: borrmaskin av portabel modell.

– Jag var där och antecknade en hel dag, för att se hur skuggorna föll och vart solen står och vart kameran är och så där, och så började jag gilla det som program och tänka: Fan om det hände något otäckt här, berättar John Ajvide Lindqvist.

– Och det är något fascinerande med hela den här ungdomsgruppen som står vid kravallstaketen, den fruktansvärda energin de har och som yttrar sig i att man sjunger med i Evert Taube, men som precis lika gärna skulle kunna vändas rakt in i mörkret och slå över i något annat. Det är nästan så att det bara skulle behövas att någon skulle klicka på en strömbrytare.

– Och jag ville att flickorna skulle vinna, att de får ge upp sitt gemensamma vargtjut innan de förs bort. Men jag är alltså rätt nervös över den här boken, på ett sätt som jag inte var med min förra bok, eftersom jag är medveten om att den är ganska… brutal. Men det kan inte hjälpas, det var dit berättelsen ledde mig.

Men nog finns där en samhällskritik. Alla de här supersvenska idyllerna som han drar fram mörkret ur.

– Ja, det är ju mitt jobb! Jag är inte intresserad av att skriva gotik som utspelar sig i slott eller kyrkor. Jag är intresserad av det som långsamt växer under ytan, inne i källarna, inne i huvudet på människorna i prunkande villaträdgårdar och förorter.

Gräsklipparljudet börjar klinga. John Ajvide Lindqvist berättar att han vill skriva en bok om Olof Palme. Vilket på ett sätt känns fullkomligt logiskt.

– Jag satt och såg på en film och fick en bild i huvudet: en människa sitter och tittar ut genom ett fönster mot Sveavägen, precis när Palme ska skjutas. Men just innan skottet ska fyras av kommer det en pianotråd vinande genom luften och skär bort en bit av ansiktet på den som betraktar alltsammans.

– Det vill jag undersöka. Vad den bilden kan betyda.

Läs mer:

John Ajvide Lindqvist: ”Lilla stjärna”

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

Göran Persson: Förvånad att inte talmannen ingrep

Göran Persson: Talmannen borde ingripit mot vänsterpartisten.  Webb-tv. 25  19 tweets  6 rekommendationer  0 rekommendationer

 Hjort fick huvudet avslitet. Passagerare översköljda med blod.

Lighwater Valley
Foto:Wikimedia
Kungen-riksdagen-500
Foto:Thomas Karlsson

 Kungen öppnade riksmötet. Talade om krig och våld i vår omvärld. 13  3 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

 Se utspelet. ”Säger hon dumma saker kan vad som helst hända.” 602  47 tweets  555 rekommendationer  0 rekommendationer

Jimmie-Akesson-144
Foto:Roger Turesson

 ”Finns rövarhänder i maktens korridorer.” Antje Jackelén i sitt tal. 296  36 tweets  260 rekommendationer  0 rekommendationer

Linus-Bylund-144
Foto:TT

 Linus Bylund inte imponerad. Tycker inte att ärkebiskopen lyckades med sina planer.

Annons:
Massage-bordell-500
Foto:Polisens förundersökning

 Inspektör på hemligt uppdrag. Polishund markerade senare i alla sängar. 24  7 tweets  17 rekommendationer  0 rekommendationer

Baby144
Foto:All over press

 Många tackade glatt ja. ”Så internettörstande att de ansluter sig till okänt nätverk.” 430  23 tweets  404 rekommendationer  3 rekommendationer

Om tipsen som sparar hundralappar på dyrt bredband.  DN:s Maria Crofts. 16  6 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

Läser du igenom användarvillkor på nätet?

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: