Åk hem vindöga! Folkhemmet brinner! Ut med blattarna! I början av Lena Sundströms nya TV 4-dokumentär ”Dom kallas rasister” bläddrar hon bland de tidningsklipp hon fått skickade till sig med posten sedan hon skrivit boken och gjort dokumentären ”Världens lyckligaste folk” om framväxten av det främlingsfientliga Dansk folkeparti. När hon kom hem efter sin tid i Danmark fick hon mängder av hot och påhopp. Både i form av tidningsklipp om henne där hon har en snara om halsen och massor av anonymt hat på nätet och i mejl.
– Alla som petar i integrationsfrågan råkar ut för det här. Som journalist får man lära sig att vi inte ska prata om det, då ökar hoten. Jag var trött på det. Jag ville möta dem som skickade arga och ibland hotfulla mail.
I debatten om Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons debattartikel i höstas sa Lena Sundström att medierna pratade oproportionerligt mycket om Sverigedemokraterna. Därför handlar hennes dokumentär inte om partiet, utan om dess väljare, säger hon. Hon var nyfiken på dem och ville höra deras argument.
– Jag ville veta vad de var rädda för, säger hon. Och om jag behövde vara rädd för dem.
Sundström började höra av sig till dem som hotat henne på olika sätt. Hon frågade om de ville prata med henne och träffa henne. Det visade sig att de flesta ville varken eller. Så småningom fick hon tag på några som kunde tänka sig att möta henne.
Hur var det?
– Folk är framför allt väldigt trevliga. Det ingår i vi- och dem-tänkandet. Sätter du en muslimsk tjej med slöja och låter henne samtala med någon som hatar islam så händer något. Det brukar sluta med ”Det är inte dig det är fel på, det är de andra”. Det är det som är främlingsrädsla. Det handlar inte om bekanträdsla. Det var både glädjande och frustrerande att ses. Glädjande att vi kunde samtala, frustrerande att vi ser så olika på saker.
Lena Sundström insåg också att det inte finns typiska SD-områden. De flesta som röstar på Sverigedemokraterna bor i lugna villaområden där det knappt finns invandrare.
I dokumentären får Sundström bland annat åka med när man ska bilda en Sverigedemokratisk lokalavdelning på Gotland. Det är en dråplig scen där det visar sig att de tappra få som kommer på mötet mest är intresserade av lokala frågor som broförbindelse till Fårö eller bygglov. En annan person som Sundström träffar är övertygad om att han ska rösta på Sverigedemokraterna, men säger att det enda han egentligen vet om partiet är att de har en blomma som symbol. Och är emot invandring.
Både när Aftonbladet publicerade debattartikeln och när tv-programmet ”Kaliber” granskade Sverigedemokraterna gick SD:s väljarsiffror upp, nu gör du en dokumentär om dem. Varför det?
– Det där är jättejobbigt. För mig har det varit viktigt att göra en dokumentär om väljarna och inte om partiet. Faran är inte att vi pratar med varandra, utan att vi börjar anpassa oss efter Sverigedemokraternas logik och taktik. Det är svårt att tänka strategiskt när det kommer till rapporteringen av SD, det är lätt att det blir fladdrigt och ängsligt. Det viktiga är att vi inte glider i rapporteringen och börjar använda deras retorik. Medierna har en enorm makt och vi som arbetar i medierna har en enorm övertro på oss själva – en fullständig hybris. Om hela samhällets värderingar kan glida är det klart att mediernas också gör det. I dag skulle det vara helt orimligt att klaga på förnedrings-tv i medierna. Så var det inte för tio år sedan.
Du har sagt att Sverigedemokraterna inte är som andra partier, vad menar du med det?
– De är odemokratiska och tror inte på människors lika värde. Det blir tydligt om man sätter sig in i vad de står för. Aftonbladets debattartikel chockade många, medan de journalister som följt SD inte var förvånade alls. Då har vi i medierna inte gjort ett bra jobb. De är sprungna ur rörelsen Bevara Sverige Svenskt, men i dag säger de i stället ”Låt Sverige förbli svenskt”. Det är samma sak.
Hur var det att göra den här dokumentären?
– Det är svårare när det handlar om mitt eget land. Ämnet är så känsligt, hur pratar man om det på ett smart och civiliserat sätt?
Ja, hur vet du att du inte bidrar till att SD får högre väljarsiffror?
– Det vet jag inte. Det kanske jag gör. Men jag är tydlig med var jag står och att jag tycker att de är främlingsfientliga. I längden tror jag att glidningen i diskussionen är farligare än korta tillfälliga ökningar.
Tror du att det kommer att ske samma glidning i Sverige som i Danmark?
– Förr såg jag sådana tendenser, men inte just nu. Det hände något under hösten. Då var det mycket Aftonbladet-bashing, men jag tror att vi blev påminda om vad SD är. Både medierna och våra politiker har varit ganska tydliga i sitt avståndstagande efter det.
Lena Sundström tilldelades det journalistiska grävpriset Guldspaden i våras för sin bok "Världens lyckligaste folk".