Roger Lundgren. Norrlandspojken som grundade magasinet Queen.
Att växa upp som kille i Västerbotten betydde att man skulle gilla att köra skoter, dricka hembränt och jaga. Den machokostymen passade Roger Lundgren illa. Hos farmor hittade han sin verklighetsflykt i de vackra årsböckerna om kungafamiljen och efter ett tag upptäckte han det bästa av allt: sagan fanns på riktigt. Roger slukade allt kungligt han kunde komma över. Han började skriva brev och skicka teckningar med önskemål om autografer till hovet. Prins Bertil, Lilian och Marianne Bernadotte tog den norrländska gossen till sitt hjärta. När han var i Stockholm bjöd Lilian på te på slottet.
Med tiden började Roger skicka brev till flera europeiska kungahus. Han började ofta med att fråga efter autografer, sedan kunde han gratulera på födelsedagar. Eller skicka lite svensk choklad till någon som hade det tufft, som den dumpade Camilla Parker Bowles.
Resultatet blev med tiden både en oerhört imponerande autografsamling – vad sägs om hälsningen ”with love from Diana”? – och ett unikt kontaktnät med många av Europas kungahus. (Att Roger även fått, och sålt, Saddam Husseins signatur är en annan historia).
Nästa steg blev att bjuda upp kronprinsessan Victoria till Norrland. Hennes första officiella kommunbesök kom att gå till lilla Norsjö och innebar att Roger Lundgrens relation med hovet fördjupades ytterligare.
– Vi var väl lika nervösa båda två. Vi brukar prata om det ibland, säger Roger Lundgren.
Sedan lossnade det på allvar. Statsminister Göran Persson ville ha med Roger Lundgren i Demokratiutredningen, han fick äta lunch med Irlands president. Karriären fortsatte med att han flyttade till Umeå för att studera på universitetet.
– Jag har verkligen vridit och vänt på monarkin ur ett statsvetenskapligt perspektiv. Jag har en vetenskaplig grund att stå på, förklarar Roger Lundgren som ser sig som ”emotionell rojalist och rationell republikan”. Han tycker inte att en ärvd position ska föra med sig politisk makt.
– Däremot är det ett demokratiskt problem att så många journalister är republikaner och närmast avskyr monarkin. Jag har deltagit i debatter på Publicistklubben och vet att det är så.
Efter universitet flyttade Roger till Stockholm och fick jobb i pr-svängen. När han träffade prinsessan Christina i ett privat sammanhang tog han upp att han ville skriva en bok om kungens mamma, Sibylla, vars historia var bortglömd. Efter ett par veckor fick Roger ett samtal från hovet, som gärna ville att han skulle skriva boken. Fanns det något som kungafamiljen kunde hjälpa till med?
– Jag vill förmedla vad kungafamiljen arbetar med, vad de gör för Sverige, säger han när vi ses utanför Haga slott där Victoria och Daniel ska bo efter bröllopet. Även om kungafamiljen bor i ett slags glashus är de människor av kött och blod. Det är väl det vi glömmer bort hela tiden.
Boken om Sibylla är ett typexempel på hur Roger vill arbeta. Han vill samarbeta med kungafamiljen, använda det förtroende han byggt upp genom åren och han berättar passionerat att kungen faktiskt är den svensk som har träffat ”flest människor som finns med i historieböckerna”.
– Sedan frågar journalisterna om han gillar korv med bröd. Det är förnedrande både för kungen och för dem som ställer frågan …
En fråga som han själv ofta får är varför han inte varit först med olika nyheter.
– Jag vet att en del är förbannade på det. Men jag har gjort mitt val och har min stil. Jag kan lyfta på hatten för Svensk Damtidning som var först med Madeleines förlovning. Å andra sidan hade de väl förlovat bort prinsessorna hundra gånger tidigare …
Vet du saker om kungahuset som du inte skriver?
– Absolut! Väldigt mycket.
Ska inte en journalist avslöja det han får veta?
– Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte är utbildad journalist, jag drivs av ett engagemang för monarkin. Sedan har jag fått ett stort förtroende av familjen. De vet att jag varit intresserad av det här sedan barnsben.
I maj förra året kom Bonnier Tidskrifter ut med det första numret av magasinet Queen. En sagolik kommersiell tajming inför bröllopet, med andra ord. Idén kom från Roger Lundgren som noterat ett hål på den svenska marknaden. Utomlands fanns brittiska Royalty, i Frankrike Point of View och i Holland Vorsten. Trots att både Bonnier och Stenbecks MTG var intresserade av starta magasinet förhandlade inte Roger Lundgren till sig ett delägarskap. I dag har Pamela Andersson tagit över som chefredaktör och tidningsdrottningen Amelia Adamo är inkopplad för att trimma magasinet inför bröllopet.
– Bonniers ville inte dela med sig av kakan. Men det finns inget att vara bitter över. Jag har en bra relation med alla där. Vad jag än gör i livet så har jag startat Queen, förklarar Roger som har gått över till att frilansa på heltid.
Trots att det är över ett halvår kvar till bröllopet jobbar han redan tolv timmar om dagen sex dagar i veckan. Just nu skriver han på en bok om det danska kungahuset, artiklar till Queen och gör teveinslag till TV 4. Ett par bokförlag har hört av sig och vill att han ska skriva en bok om bröllopet, så lär det också bli.
Barndomens metod att skriva brev till dem han vill intervjua håller han fast vid. Även om han numera skulle kunna ringa.
– På det sättet är det de som får ta kontakt med mig på sina villkor. Kungligheterna är uppfostrade med att det ska vara så.
Behöver hovet medierna?
– Kungahuset behöver medierna för att de skall kunna berätta om vad de arbetar med – annars uppstår frågan vad de behövs för. Men det är ett ömsesidigt utnyttjande, medierna tjänar mycket pengar på att skriva om kungligheterna.
Efter att Roger Lundgren börjat synas i teve har han själv börjat få beundrarbrev från barn som inte passar in mallen på hur man ska vara.
– Jag känner ofta igen mig själv i breven, det har hänt att det kommit fram unga killar och berättat att de ser mig som en förebild. Jag har uppmuntrat dem att våga stå för dem de är och sin homosexualitet. Det är värt hur mycket som helst för mig.
Känns din karriär om en revansch?
– Absolut! Efter att ha varit så annorlunda och varit så trackad som jag när jag växte upp så behövde jag den revanschen också. Det är ingen som skrattar i dag.
Skoterraggarna skulle bara veta vad han fick för Saddam Husseins autograf.
Johan T Lindwall. Hovreporter på kvällstidningen Expressen.
För något år sedan hade han en krönika varje lördag med vinjetten ”Reportern som känner dem som du önskar du kände”.
Fast några exempel på personer som man önskade att man kände har han inte.
– Äh, det där var mest en rolig slogan. Sånt får man ta med en nypa salt, säger Johan T Lindwall, hovreporter på Expressen.
Vi ses på ett kafé ett stenkast från Humlegården, Johan bor i närheten. Ett par bord bort sitter ett par killar som möjligen är arbetslösa. Kanske känner de igen Johan, att de tjuvlyssnar är uppenbart. Eller också tycker de bara att Johan ser ut som vilken Stureplansstekare som helst med sin fina kostym och kotlettfrilla.
Johan T Lindwall väcker känslor, det har han alltid gjort.
Första gången han lät tala om sig på riksplanet var 1995 när han och en fotograf från Kvällsposten smygfotade en nakenbadande Richard Gere tillsammans med ung svensk kvinna. Bilden från den skånska skärgården såldes till 43 länder. Enligt en artikel i tidningen Journalisten från 1999 tjänade Johan T Lindwall nog med pengar för att köpa en lägenhet. De många kändisscoopen gjorde att han värvades till Se & Hör. I den tio år gamla intervjun med Journalisten erkänner Johan att han trodde de han skrev om ofta skulle bli förbannade på honom. Vilket mycket sällan hände.
– Det finns ju en symbios mellan oss och dem vi skriver om. Ofta hänger deras karriärer på att de blir omskrivna, sa Johan T Lindwall då.
Tio år senare är Johan en annan man. Han har fast jobb på Expressen där han bland annat varit korrespondent i USA. En trebarnspappa som tröttnat på att springa på premiärer.
Hans nya tillvaro hänger på vad kungafamiljen gör. Dit de åker åker han. Fast det finns en skillnad.
– När de har semester kan inte jag ha semester. Då bevakar jag vad de gör på semestern, säger Johan T Lindwall och smuttar på sitt frukostkaffe.
– Man är standby 24 timmar om dygnet både vardagar och helger. Ibland får jag dåligt samvete gentemot familjen för att jag är borta så mycket.
När får du semester?
– Jag har sagt till min fru att hon kan räkna bort mig helt från april till augusti. Då kan vi kanske umgås ett par veckor. Sedan kan hon räkna bort mig igen till Nobelfesten i mitten av december (Johan ska även bevaka Madeleines bröllop).
Johan T Lindwall tror att han är den person som följt Victoria längst, om man bortser från Elisabeth Tarras-Wahlberg. Han får en lite högtidlig ton när han berättar om det tal Victoria höll till sin pappa när hon fyllde 18 år. Han minns att hon hade ”en kornblå klänning och håret stramt uppsatt”. Ett annat starkt minne är när han avslöjade Daniel Westlings relation till Victoria.
– Det var i maj 2002. Jag stod utanför hans lägenhet på Birger Jarlsgatan. Jag frågade honom ”stämmer det att du är kronprinsessans pojkvän?” Så jag har följt även honom under hela resan. Han har utvecklats enormt.
En typisk arbetsdag kommer Johan T Lindwall in till redaktionen vid åtta. Efter en titt i mejlkorgen och ett möte kan han och en fotograf åka bil dit kungen är i Sverige för dagen.
– Det kan till exempel vara en jakt. Efter avslutat förmiddagspass kommer kungen och pratar med oss journalister.
På väg hem i bilen skickar Johan och fotograden hem både texter, stillbilder och ibland även rörliga bilder som blir till webb-tv-inslag. Väl hemma på redaktionen försöker han hitta på nya vinklingar till papperstidningen.
Har du en bra relation med kungafamiljen?
– Jag har en bra och fungerande relation som jag byggt upp under alla år. Jag kan prata med dem i olika situationer där de känner ett förtroende för mig, både som reporter och som människa.
Varför är det då så många anonyma källor i dina artiklar?
– Men det är inte så, inte i de senaste årens artiklar. Det handlar också om att Victoria och kungafamiljen sällan ger intervjuer. När jag får uppgifter från personer kring kungafamiljen, från mitt kontaktnät, kan jag slå fast ”att det är så här”, säger Johan T Lindwall och radar upp alla scoop han varit först med. Det handlar om allt från relationer till njurtransplantationer.
Hans gamla drömscoop – att avslöja att kronprinsessan skulle gifta sig – snuvades han på av Expressenkollegan Tommy Schönstedt. Den nya drömmen är att avslöja att Victoria är gravid.
– Så är det ju, självklart. Det vore kul att ha det. Verkligen.
Hur får man fram en sån sak?
– Med mycket arbete. Och tur!
Johan T Lindwall tycker att kungafamiljen är ”den största pr-maskinen Sverige har”, det har han sett själv på sina resor. Han tror också att Daniel Westlings inträde i kungafamiljen var det bästa som kunde hända monarkin.
– Det är ett genidrag! Fast man kan egentligen inte se det på det sättet eftersom det handlar om kärlek.
– Vanliga människor kommer aldrig i närheten av kungahuset, det är en värld som de inte har tillträde till, förklarar Johan mycket engagerat. Men genom tidningarna, kanske genom mig, får de tillträde. Och när en ”vanlig” människa” som Daniel – som jag! – får bli en del av kungahuset blir det ouppnåeliga inte lika ouppnåeligt.
Johan T Lindwall verkar få ståpäls när han minns historiens vingslag vid presskonferensen när bröllopet tillkännagavs i Sibyllas våning på slottet.
– Vi som var med då var med om historia. Det som hände den dagen var unikt! Sveriges nya kungafamilj kommer till hälften att ha sina rötter i Ockelbo. Det är en story som kommer att leva i all framtid.
Berätta om din bok om Victoria.
– Bok? Det känner jag inte till …
Den står listad i Forums kommande utgivning.
– De har satt ut den där alltså? Jo, det finns långtgående planer. Men jag kan inte säga något mer. Sorry.
Saxat från Forums katalog: ”Kungen rasar över dotterns val av blivande make och gör allt för att stoppa deras planer. Men Victoria vägrar släppa taget om kärleken och Ockelbo blir snart hennes andra hem. Långa perioder pratar far och dotter inte med varandra …”
Hur förbereder du dig inför bröllopet?
– På flera sätt. Jag ska resa till våra nordiska grannländer och träffa de redaktörer och reportrar som arbetat med deras bröllop. Det finns säkert saker som jag lära mig.
Vi tar en promenad genom centrala Stockholm till slottet där Johan ska fotograferas. Han pekar på vägen ut kungliga landmärken; ”där köptes Victorias förlovningsring”, ” i den lägenheten bor Carl-Philip” och ”den där bilen är Daniel Westlings säpobil”.
Vilka är dina tuffaste konkurrenter?
– Jag tycker att alla medier tar det här på större allvar än vad man gjorde för ett par år sedan när jag kom hem från USA. Aftonbladet är givetvis min största konkurrent. Svensk Damtidning har utvecklats och är duktiga. Se & Hör. DN och SvD satsar. Alla satsar.
Johan T Lindwall är särskilt nyfiken på vad TV 4 kommer att göra.
– Att Fyran har värvat Elisabeth Tarras-Wahlberg är ett genidrag. Hon är den person i Sverige som kan mest om det svenska kungahuset. Det finns ingen som inger större förtroende än hon i en sån här sak. Det är som att ha en tidigare statminister med på en valvaka.
Elisabeth Tarras-Wahlberg. På TV 4 efter 32 år i kungafamiljens tjänst.
– Måste jag svara på det …?
Elisabeth Tarras-Wahlbergs bistra tonfall antyder ingen stor beundran av Johan T Lindwall.
Vi har precis kryssat genom ett av hav av storögda och uppklädda pensionärer som varit publik på inspelningen av Malou von Sivers morgonprogram ”Efter tio” i TV 4.
Elisabeth Tarras-Wahlberg är i ungefär samma ålder som publiken, men passar inte in. Det beror inte bara på att hon har dyrare kläder. De 32 åren i kungafamiljens tjänst verkar ha gjort henne immun mot att imponeras av tevekändisar. Efter en ettårig utflykt som rådgivare till Qatars emir Hamad bin Khalifa Al Thani är hon tillbaka i Sverige. Nu arbetar hon halvtid hos TV 4 och halvtid hos pr-byrån Kreab, där hon själv hittat på etiketten ”interkulturella relationer och massmediahanteringsfrågor”. Precis som Roger Lundgren och Johan T Lindwall ska Elisabeth Tarras-Wahlberg ge ut en bok om hovet: ”Det kungliga året”.
Vi sitter i det öde kontorslandskap där TV 4:s kungliga redaktion ska sitta. På Tarras-Wahlbergs skrivbord ligger en tummad Veckojournalen från 1976.
– Jag hittade tidningen när jag städade. En idé är ju att referera till hur det gick till förra gången. En i och för sig säkert inte så originell tanke …
Hur reagerade Victoria på att du slutade för att gå till TV 4?
Elisabet Tarras-Wahlberg ger ett undanglidande politikersvar om att det var ”successiv tillvänjningsprocess”.
Du valde TV 4, inte henne. Hur reagerade Victoria?
– Jag vill inte låta pretentiös men jag tror möjligen att hon tyckte att det var lite tråkigt. Men samtidigt förstod hon varför. Vi har en fin och bra kontakt fortfarande.
Tarras-Wahlberg känner inte igen sig i beskrivningen att hon numera finns på ”andra sidan” – på mediernas sida.
– Det där är jobbigt, det är som om det bara finns svart eller vitt.
Känner du dig mer som grått?
– Jag tycker att tillvaron är mer mångfacetterad än vad som beskrivs. Jag har naturligtvis en lojalitet gentemot kungafamiljen, så det finns gränser för vad jag kan tala om i TV 4. Men jag är van vid att hantera sådant, och har talat igenom det med mina chefer.
Du har sagt att du vill spegla kungahuset ur en annan synvinkel. Hur då?
– Jag vill visa allt som bygger upp kungahuset. Det är ju inte enbart fem personer. Det finns traditioner och föremål. Ibland är medierna för personfixerade, en anledning till intresset för de här personerna är ju de funktioner som de har.
För en tid sedan skrev hon en debattartikel i Aftonbladet om att många journalister verkade skämmas för att skriva om kungahuset.
– Jag tror att det handlar om att det finns en stor okunskap om monarkin som företeelse och vad ett kungahus betyder. Journalisterna blir lite generade, osäkra på sitt förhållningssätt, förklarar Elisabeth Tarras-Wahlberg.
Varför bryr vi oss så mycket om kungahuset?
– Det har ett starkt symbolvärde, det är det underliggande. Många människor är intresserade av personhistoria, andra gillar det vackra. Och det finns många ensamma människor som ser på kungafamiljen som sin egen familj. Det ska man inte se ned på.
Hur var det då med åsikterna om Expressens Johan T Lindwall?
– Jag tycker möjligen att han ofta hänvisar ”till hovet närstående källor”. Jag tror inte alltid att de källorna finns, förklarar Elisabeth Tarras-Wahlberg som inte tror kungafamiljens verkliga vänner skulle skvallra för kvällspressen.
– Det är tråkigt när man lurar människor. Men det här gäller inte bara Johan T Lindwall.
– Men det kanske inte är deras fel. Kanske har de press på sig från sina chefer som vill ha artiklar. Allt ska ju gå så himla fort nu för tiden.
Tiden är slut och DN får skjuts ner på stan. Vi småpratar om miljöbilar, kokböcker och vädret. Men till slut måste frågan ställas, den har gnagt länge. Och Tarras-Wahlberg svarar:
– Jag har aldrig hört talas om att kungen gillar varmkorv speciellt mycket.
Se fler bilder genom att bläddra med pilarna nedanför bilden överst på sidan.