Filminstitutets vd Cissi Elwin Frenkel anklagar Jan Guillou för sakfel då han i sin bok påstår att hennes far Göran Elwin begått mened i rättegången om IB-affären. Jan Guillou tillbakavisar kritiken.
– Det är obestridliga fakta, det finns inte minsta utrymme för ett försvar av denna mened.
Jan Guillou är ledsen att Cissi Elwin Frenkel inte ringde honom istället för att gå ut på DN Kultur-debatt.
– Då hade vi kunnat reda ut den här saken på ett mer sympatiskt sätt. Tyvärr så har hon missförstått allting. Hon fattar inte vad som var bevistemat och juridiken kring det, säger Jan Guillou till DN.se.
Guillou påpekar att Peter Bratt i sina memoarer ”Med rent uppsåt” som kom ut 2007 beskriver exakt samma händelseförlopp.
– Han nämner inte ordet mened som jag gör men han säger att Elwin ljuger inför rätten. Frågan är varför Peter Bratt kommer undan, men inte jag?
Jan Guillou konstaterar att Göran Elwin antagligen inte brydde sig eftersom det gått 35 år och det inte var något att bråka om.
– Därför blir jag väldigt förvånad när jag kommer med samma berättelse och det då ska divideras om saken.
Enligt Guillou samlade han och Peter Bratt en utvald grupp i styrelsen till ett möte den 10 april 1973 där de lade fram det för styrelsen fullkomligt okända materialet som Guillou och Bratt ville publicera.
– Vi hade arbetat i hemlighet med IB-affären, men styrelsen måste ju få ta ett publiceringsbeslut. Därför var Elwin, docent i straffrätt, med. Jag ansåg att det var helt okej att publicera. Styrelsen gav Elwin uppdraget att utföra en juridisk analys för att se om han kom till samma slutsats – vilket han gjorde och därmed kunde vi publicera materialet.
Enligt Cissi Elwin erkände Göran Elwin inför rätten att han var med på mötet. Guillou menar att det inte är det sakfrågan handlar om.
– Anledningen till att Elwin kallades som vittne om detta var att Peter Bratt och jag körde ett försvarstema som gick ut på att vi inte hade något brottsligt uppsåt. Om Elwin sagt sanningen – att han i förväg hade granskat publiceringen juridiskt – så hade det stärkt vårt tema. Men det gjorde han inte. Han slingrade och krumbuktade sig och menade att hans PM inte hade någonting med publiceringsbeslutet att göra och att vi inte hade diskuterat de juridiska aspekterna på det mötet. Det är så klart en lögn, varför skulle han annars ha varit där?
Cissi Elwin Frenkel hävdar i sin artikel att Göran Elwin visst erkände att PM:et hade med publiceringsbeslutet att göra, men Guillou menar att han ljög eftersom han själv var rädd att åka dit.
– Spioneribrottet är speciellt på det sättet att vi medborgare har en anmälningsskyldighet. Om du känner till ett spioneri måste du anmäla det annars begår du själv ett spioneribrott. Här hade docenten i straffrätt suttit med spioneriet i sina händer och riskerade då att, trodde han, åka fast själv. Därför nekade han. Vi tyckte att det var ett jävla sätt, men han ska tydligen ha fått stöd från folk i styrelsen. De ansåg nog att ytterligare förluster av personal och styrelsemedlemmar från Folket i bild/Kulturfront till Sveriges fängelser inte var önskvärt just då.