Jonas Thente: "Han var vis"
Publicerat 2009-06-27 16:06
En gång försökte jag i egenskap av kulturredaktör beställa en längre text av Willy Kyrklund. Det hade gått mer än tio år sedan hans sista bok, ”Om godheten” och han var den störste levande svenskspråkiga författaren för mig.
Efter några dagar kom ett svar. Ett maskinskrivet A4 där det stod: ”Tack för din förfrågan, men jag är mycket trött och ledsen”.
I dag bör alla vara ledsna, för i dag är Willy Kyrklund död.
När jag nu bläddrar igenom hans produktion på jakt efter något bra och sammanfattande eftermäle, upptäcker jag två saker. Den ena är att Kyrklund fortfarande är den störste svenskspåkiga författaren. I alla fall kan jag inte komma på någon som skulle vara större, på det hela taget.
Det andra är att hela hans produktion – alla romaner, berättelser, pjäser, dikter och anföranden – är ett enda stort eftermäle. På var och varannan sida hittar man möjliga citat som är på samma gång lekfulla och tunga av visdom.
I ”Mästaren Ma” till exempel, faller mina ögon omedelbart på en sida där det står:
”Inom sig och utom sig söker människan fästen för sitt liv. Den som har ett fäste utom sig är välbärgad. Den som har ett fäste inom sig är rik. När alla fästen har svikit, kan man börja diskutera om människans villkor.”
Han var vis, eller i alla fall melankolisk och lekfull som den måste vara som är vis. Han var spränglärd och använde sig av humanistiska och naturvetenskapliga kunskaper med en häppnadväckande lätthet och elegans som få andra kan efterlikna.
Och han skrev andlöst vackert, med en konkretion som just den finlandssvenska dialekten tycks locka fram ur språket.
Hans anspråk var enorma: att söka förklara människan, Gud, ondskan och godheten, alltet. Och jag tror att han till stora delar lyckades med det.
Willy Kyrklund kunde tala med en tvestjärt om existensen. När man frågade honom vad han egentligen sysslade med som författare, svarade han ibland att han tillverkar tankemodeller.
Man kan få känslan att han var obekväm med tanken på att han hade läsare. Att det innerst inne inte var för oss han skrev, men för sig själv, för att han måste och för att livet är ett schackparti som har gått snett.
Jag ger upp försöken att hitta ett bra och sammanfattande citat bland alla dessa eftermälen och kristallklara insikter. Tar bara det sista, från den sista bokens sista sida:
"När gryningen utträder ur sitt gryningskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan."
Visar 1-4 av 4. Per sida:
(så vackert)
Jon J, 09:13, 29 juni 2009. Anmäl
Du, Jonas Thente, "går heller inte av för hackor"! Förlåt, men jag tror du anar vad jag menar. Du har en förmåga att finna ord som känns rätt!
Marianne Johansson, 18:24, 28 juni 2009. Anmäl
Yama dog. Gudarna sökte trösta Yami. När de talade till henne, sade hon: ”Han dog i dag”. De överlade sinsemellan: ”På det här sättet kommer hon ju aldrig att glömma honom. Låt oss två (?) skapa natten.” Vid denna tid fanns endast dag, icke natt. Gudarna skapade natten. Då blev det en morgondag. Då glömde hon honom. Därför heter det: ”Dagar och nätter och sorgen sin kos.”
-
Hej då Willy Kyrklund. Tack för att du skrev ned dina tankar för oss dödliga att läsa.
fredrik, 17:34, 27 juni 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
