När mina föräldrar en gång kom på besök, gav min hyresvärd pappa fjärrkontrollen och förklarade att han som hedersgäst fick välja vilken tevekanal vi skulle titta på medan vi åt middag. Detta var en verklig ynnest och höjden av gästfrihet för Vincenzo Casagrande, en tapetserare i 60-årsåldern som levde med teven på jämt som de flesta italienare.
I nio hem av tio i Italien står teven så placerad att man kan se den från matbordet. Till sist sker en total indoktrinering om man inte har vett att stänga av. De många reklamsnuttarna och lekprogrammen hopar sig. Och ju äldre och flintskalligare programledarna har varit, desto mer lättklädda har programmens värdinnor blivit. De som hoppar, skuttar och dansar och har till uppgift att locka tittaren att hänga kvar när exempelvis ett reklamavbrott kommer. De kallas för ”veline” – svåröversatt, men på senaste filmfestivalen i Venedig enades jag och ett antal kolleger om att det enda rätta svenska ordet är kuttersmycke.
Berlusconi har under mina Italienår förändrat såväl den politiska scenen som hela tevevärlden. Han är först och främst en försäljare. På samma sätt som han i sina reklamkanaler sålt fastigheter, blöjor och olivolja så säljer han nu med framgång politik. Ordet framgång baseras på hans i dag rekordstora parlamentariska majoritet, även om han har triksat ordentligt med vallagen som givit honom orimligt stora majoritetspremier. Mannen som byggde upp hans teveimperium är samme man som byggt upp Berlusconis parti Forza Italia som numera heter Frihetens folk (som om Italien var ett ofritt land?). Han heter Marcello Dell’Utri, är 68 år gammal och omvaldes 2008 till senator, trots att han redan var dömd till nio års fängelse för samröre med den sicilianska maffian. En obetydlig detalj som inte väger mer än en fjäder i en italiensk valkampanj.
Sedan 15 år tillbaka har televisionen och politiken ett och samma maktfullkomliga språk och ofta samma förlegade kvinnosyn; storbröstade tjejer som påminner om 60-talets pinuppor, där den nuvarande jämställdhetsministern Mara Carfagna, 34 år och med ett modellförflutet, hör till de mest sobra inslagen.
Författaren och den tidigare professorn i slaviska språk vid Roms universitet, Predrag Matvejevic som numera är bosatt i Zagreb, har i skrift och debatter flera gånger kallat dagens Italien för en demokratur. Och det är inte svårt att se att Italiens demokrati håller på att tömmas på sin lymfa. Parlamentets uppgift har reducerats till att klubba igenom dekret som omedelbart träder i kraft. Viktiga frågor, som regeringens finansplan, avgörs med en hastig förtroendeomröstning. Den parlamentariska debatten är vingklippt eller har minskats till ett minimum för att ge plats för snabba beslut. Något som har fått även Berlusconis alliansbroder och parlamentets talman, Gianfranco Fini, att kalla premiärministerns agerade för ”Caesarfasoner”.
En av nykomlingarna i det Berlusconidominerade parlamentet är Gianrico Carofiglio. Han har en lång karriär som domare bakom sig samtidigt som han skrivit en rad böcker, däribland deckare som ofta utspelar sig i Carofiglios Bari i Syditalien. Sedan ett och ett halvt år sitter han i Senaten för oppositionens Demokraterna.
– En stimulerande erfarenhet, samtidigt som den demokratiskt känns ganska dyster, säger han när jag träffar honom i arbetsrummet precis bakom Senaten.
– Parlamentet är i dag en mycket urholkad institution. På plats får man definitivt känslan att beslutsprocessen har flyttat någon annanstans.
Det handlar inte bara om de många regeringsdekreten. Merparten av alla lagförslag kommer från regeringen och inte från enskilda parlamentariker. Carofiglio ger utan tvekan Berlusconi skulden för detta tillsammans med koalitionspartiet, det främlingsfientliga Lega Nord.
– Det är två starkt populistiska partier som inte visar stort intresse för de parlamentariska reglerna. Deras resonemang är kort och gott ”om reglerna passar oss så respekterar vi dem, i annat fall struntar vi i dem eller förändrar dem med alla tillgängliga medel”.
Gianrico Carofiglio är en av 80 senatorer som skrivit under en motion till försvar för landets konstitution. Han ser den som hotad, förklarar han, inte minst med tanke på alla de skräddarsydda lagar som regeringen presenterat, där den viktigaste, den som skulle ge Berlusconi åtalsimmunitet, underkändes i höstas av författningsdomstolen.
Att Berlusconis egen försvarsadvokat Niccolo’ Ghedini också är parlamentariker och sitter i justitieutskottet tycker Carofiglio är en orimlig situation. ”Ena dagen är han i rätten och försvarar sin klient för att nästa dag vara i parlamentet där han utarbetar lagar som kan stoppa rättegångarna.” Ghedinis senaste förslag att maximera den tid en rättegång får pågå till sex år (från första instans upp till Högsta domstolen) är som att ändra spelreglerna mitt under en pågående match. Carofiglio liknar det vid att leda en fotbollsmatch med 1–0 i första halvlek och då blåsa av matchen för att du inte skall behöva riskera att förlora i andra halvlek.
– Att Berlusconi är den förste att bryta mot reglerna på alla nivåer är något mycket allvarligt som förgiftar det offentliga livet i vårt land. När den som har rätt att korrigera honom (till exempel författningsdomstolen) sedan gör så öser premiärministern hat och avsky över denna institution.
– Demokratin har tagit skada och det kan bli betydligt värre. Skador som det kommer att ta lång tid att reparera.
För några månader sedan skrev Carofiglio en text i dagstidningen La Repubblica om förmågan att känna skam. Eller rättare sagt om italienarnas oförmåga att känna skam.
– Om jag känner smärta, så förstår jag att det är någonting som inte fungerar och försöker kurera det. Om jag skäms så inser jag att jag har gjort fel och kanske brutit mot gängse umgängesformer. Men om jag förlorar förmågan att känna skam, då förbyts min skam i högmod och stolthet.
– Detta är en farlig början på allvarliga sjukdomar som man sedan upptäcker alltför sent, säger Carofiglio med adress till Berlusconi som under det senaste året umgåtts både med minderåriga och med prostituerade.
Vid intervjutillfället hade Carofiglios fjärde roman om advokaten Guido Guerrieri ännu inte kommit ut. ”Le perfezioni provvisorie” (En provisorisk fulländning) släpptes så sent som i torsdags. Men Carofiglio nekar till att hans nya liv som parlamentariker skall ha inspirerat denna deckare. Han är ingen Bo Balderson i det italienska parlamentet.
– Jag hade historien helt klar i början av 2009, men medan jag arbetade färdigt och skrev om under sommaren, så uppdagades en stor härva med narkotika och prostitution. En av de kvinnliga huvudpersonerna Nadia, i boken är en före detta prostituerad i Bari, som för övrigt var med i en av mina tidigare böcker.
För säkerhets skull valde Carofiglio att förse boken med en brasklapp att allt är fiction, eftersom historien verkar ha en hel del gemensamt med förra sommarens narkotika- och prostitutionsutredning kring Berlusconis affärskontakt Gianpaolo Tarantini. Han var den som introducerade den prostituerade Patrizia D’Addario för Berlusconi. Hon inte bara stannade över natten i regeringskansliet, utan bandade även Berlusconi när han sade: ”Vänta på mig i Putins säng” – och hon kommer förstås från Bari!
Intressekonflikten mellan företagaren och politikern Silvio Berlusconi är huvudproblemet i dagens Italien. Men ett problem som aldrig diskuteras. Konflikten har aldrig lösts och flera vänsterregeringar har låtit frågan falla, rädda för att förlora röster och för alltid brännmärkas som kommunister av Berlusconi.
Berlusconi ser på sina väljare som om de vore en tevepublik, vilket de också är i stor utsträckning. Under Berlusconis 16 år som aktiv politiker har en ny generation vuxit upp som nu har rösträtt.
– De har inte ett hum om vad maktfördelning och intressekonflikt är. Jag fortsätter att bli upprörd varje dag, men numera är jag ganska ensam, säger tevejournalisten Santo Della Volpe.
Han har i 28 år jobbat på nyheterna TG 3 på statliga RAI:s tredje kanal; ett av de få nyhetsprogram som inte förvandlats till en regeringsmegafon.
– Jag försvarar public service. Vi på trean har alltid varit en oberoende röst och försöker fortsätta att vara det.
Berlusconi kontrollerar fem rikstäckande tevekanaler, främst sina tre egna Rete 4, Canale 5 och Italia 1. Hans stora parlamentariska majoritet gör att han också har stort och direkt inflytande både över RAI:s styrelse och tillsättning av kanalchefer och nyhetschefer. Flera av dessa byttes ut under 2009. Mest omdiskuterat blev valet av Augusto Minzolini till ny chef för det största nyhetsprogrammet TG 1. Därmed fick Berlusconi ännu en ren lakejjournalist. Minzolini ses i rutan med rena ledarkommentarer. I en av dem kallade Minzolini påståendet att Berlusconi skulle umgås med prostituerade för rent skvaller, vilket var skäl nog för att TG 1 inte skulle ta upp detta i sina nyhetssändningar.
Även RAI 3 råkade ut för Berlusconis storstädning. Byte av kanalchef och nyhetschef. Efter en lång batalj så utsågs redaktionens nyhetsankare Bianca Berlinguer till ny chef. Hon är tuff, oberoende och har sedan flera decennier visat att hon står på egna ben på RAI och inte bara är äldsta barnet till det italienska kommunistpartiets historiske ledare Enrico Berlinguer.
Valet var knappast en rättning i ledet, men ändå ett sätt för Berlusconi att visa sin makt och inflytande över en kanal som han ser som en politisk motståndare.
Alla Berlusconis framträdanden är noga teveanpassade. Efter attacken i december har hans popularitet stigit. Det var den 13 december som en man tryckte upp en stenmodell av domkyrkan i Milano i ansiktet på honom med krossat näsben och utslagna tänder till följd. Bilden av en blodig premiärminister kablades ut över hela världen.
– Något måste ha gått fel. Berlusconi verkar ha valt att spela rollen som martyr. Polisen körde i väg med premiärministern först efter att han gått ut ur bilen igen och visat upp sitt blodiga ansikte för hela världen, säger Santo Della Volpe.
Regissören Marco Tullio Giordana har ett enkelt och okomplicerat förhållande till teve. Han tittar inte på den. Huset på landet, där han sitter och skriver sina filmmanus har ingen teve. Ändå har han berikat Italiens teve, med den magnifika fresken ”De bästa åren”, där en stor familj utgör scenen för 40 år av Italiens efterkrigshistoria.
Först talar vi om hans nya mastodontprojekt ”Piazza Fontana”. En film om vad som kom att bli upptakten till de italienska terroriståren, då en bomb 1969 exploderade på jordbrukarbanken i centrala Milano. I dag framstår händelsen klart som regisserad av nyfascistiska grupper med trolig inblandning av den italienska säkerhetstjänsten. Efter hela sju rättegångar har ingen person dömts. Materialet är så omfattande att utöver en biofilm avser Giordana även att göra ett antal teveprogram som kommer att granska materialet kritiskt.
Det är en smula motvilligt som Giordana sedan accepterar att gå över till att tala om dagens politiska situation.
– Det är generande. Först och främst är jag patriot. Det finns inte en filmfestival jag åker på utan att jag får frågor om Berlusconi. Jag brukar i regel undvika att tala om Berlusconi. Det känns som att han får royalties varje gång jag nämner hans namn och jag vill inte bidra till det.
Frågan som han får oftast är hur så många kan rösta på Berlusconi.
– Röster i en demokrati är alltid resultatet av ett slags hänförelse och förförelse. Det är inte så att du röstar på en person för att denne har presenterat ett program som du studerar och fördjupar dig i.
Marco Tullio Giordana berättar hur stort intryck det gjorde på honom att Berlusconi när han gick in i politiken lät trycka och gratis dela ut den vackra glättiga boken ”En italiensk historia” som visade hans liv och framgång.
– Där visade han upp sig inför väljarna. Budskapet var glasklart: ”Titta vad jag har gjort, hur jag skapat mitt företag och en massa arbetstillfällen. Se hur sympatisk jag är. Min framgång har inte gjort mig snobbig som Fiatfamiljen Agnelli. Jag skulle vilja spela kort med er. Jag tycker om vackra kvinnor precis som ni. Jag är en av er.”
Oppositionen har på 16 år inte lyckats prestera ett trovärdigt alternativ till Berlusconi. Romano Prodi har utmanat honom två gånger i val och vunnit båda gångerna. Men båda gångerna lät Prodis allierade honom inte regera, fortsätter Giordana som är djupt politiskt besviken.
– Det är i dag mycket svårt att sympatisera med vänstern.
Giordana har aldrig varit inskriven i ett politiskt parti och hör till dem som menar att konstnärerna måste stå utanför politiken.
– Det var lättare när vänstern var ”dömd” till en ständig opposition och kunde rikta kritik även mot sin egen ideologiska uppfattning såsom Pasolini gjorde utan att vara rädd. För mig förblir han ett exempel på hur konstnären måste vara fri och oberoende.
På den avslutande frågan om demokratin är hotad i Italien så svarar Giordana tveklöst ja. Det är en process som har pågått länge.
– Långt innan demokratin började visa upp dessa djupa sprickor så har den goda smaken och det goda omdömet gått förlorat i det här landet. Italienarnas välbefinnande och lycka har alltid varit baserat på ett modest leverne. De var aldrig frustrerade, inte ens efter kriget, då det rådde djup fattigdom; för de visste att de levde i ett underbart land, omgivna av en otrolig skönhet och att det i deras kyrka fanns en målning av en Caravaggio, en Giorgione eller en Duccio di Boninsegna. Då, när de var fattiga, hade de inga mindervärdeskomplex. Det har de i dag då de är rika och frustrerade.
– Mitt svar måste bli: För ett folk som i dag i så hög grad är olyckligt vilken roll och betydelse har demokratin? Ingen alls!
– Låt oss komma ihåg att det var en minoritet i Italien som kämpade för demokratin. Vi lever förstås inte i en diktatur, men få inser i dag demokratins värde.