Kommentar: Maria Schottenius

Ska kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds (DN Debatt 17/9) förakt för den konst och kultur som inte är ”tavlor som föreställer något” följa den kulturpolitik som idag stakas ut?

Hägglund vänder sig mot dem som sitter på sina höga hästar och till ”verklighetens folk” som lever ett ”hederligt arbetande liv”. Han låter som Mogens Glistrup och rindalismen på 60-talet i Danmark. Inget roligt förspel till dagens kulturproposition.

I helgen kom nyheten om de slopade konstnärslönerna, som måste få ett vettigt alternativ, och den nya Kulturbryggan, som ersätter Framtidens kultur, men med hälften av pengarna, och fromma förhoppningar om att resten ska ramla in. Det finns mycket positivt tänkande kring finansieringen i den borgerliga kulturpolitiken; om det är ren naivitet återstår att se.

Portföljmodellen innebär att staten släpper ifrån sig närmare en tredjedel av kulturbudgeten och motsvarande ansvar till kommuner och regioner. Det kommer att krävas extremt kunniga och starka politiker för att hävda en nytänkande och experimentell kultur på lokalplanet i konkurrens med vårdplatser och skolmat. Ett högriskprojekt.

Istället för att kommersialismens skadeverkningar ska motverkas, som det heter i de kulturpolitiska målen från 1974, ska kulturen ut på marknaden och bli en ”kreativ näring”. Många av dessa initiativ är bra.

Och ingen kan ha något emot att kultur genererar pengar. Problemet är bara att det finns nyskapande konst och kultur som aldrig kommer att göra det, där är den svaga länken. Den mer högljudda, populära kulturen kommer att klara sig, men vem tar ansvar för att svensk kultur inte hamnar i ett träsk av kommersiell populism när staten backar?

Större delen av kulturutredningens fluffiga organisationsmodell blev kvar på ritbordet efter att ha malts ner under remisstiden. Det blir samarbete istället för sammanslagning. Men portföljmodellen förverkligas, och som en logisk följd av den avvecklas eller förändras villkoren för de tre R:en: Rikskonserter, Riksutställningar och Riksteatern. Kulturrådet, som såg ut att gå upp i rök, finns kvar, men i en begränsad roll, som anslagsgivande. Och ny myndighet ska analysera och utvärdera kulturpolitiken. Den myndigheten blir central. Där har vi den nya makten i svenskt kulturliv.