Konstnärernas riksförbund, KRO, går ut till försvar för Lars Vilks i yttrandefrihetens namn. Samtidigt får konstvärlden kritik för att agera lamt och exkluderande.
Efter avslöjandet av planerna att mörda Lars Vilks tillhör ordföranden i KRO, Karin Willén dem som uttalade sig till stöd för konstnären på onsdagen. Willén framhåller konstnären Lars Vilks rätt att uttrycka sig, men vill bredda diskussionen om yttrandefrihet:
– Vi behöver inte så mycket spektakulära utspel som att stödja yttrandefriheten i vardagliga sammanhang, nationellt och internationellt. Inom KRO kommer vi att se över hur vi kan agera för att delta i en sådan fördjupad dialog.
Hon ser skolan som en plats där medvetenheten om yttrandefrihet grundläggs, och skulle gärna få ut fler konstnärer till skolorna.
– Konstnärlig verksamhet i sig sätter ständigt yttrandefriheten på dagordningen, direkt eller indirekt. Yttrandefriheten kränks inte så sällan: en hembygdsförening fattade beslut om att plocka ned Vilks teckningar. Nyligen framkom att en majoritet av politikerna på Gotland var beredda att stänga en utställning, något de enligt lag inte får göra. Under EU-ordförandeskapet tog Moderna museet ned en Dick Bengtsson-målning som avbildade en svastika, med hänvisning till att en sådan debatt hade fått för mycket utrymme. Jag förstår argumentationen, men kanske hade det inte varit fel att ägna den debatten en stund.
Karin Willén efterlyser därtill en konstpolitik där stöd ges till konstnärer utan tillväxtmål, utan där konsten kan få fritt spelrum.
Men kuratorn på Kalmar konstmuseum Martin Schibli, som under lång tid har samarbetat med Lars Vilks, tycker att konstvärldens stöd till Vilks är lamt och tyst.
– Se vilka som går ut till hans försvar – det är journalister, samhällsdebattörer och politiker. Inte folk i konstvärlden, som påstår sig vara så kommunikativa, och trots att konstnärer alltid talar om att de vill vara angelägna, debattera och spränga gränser. När det väl gäller är de tysta och uteslutande.
Schibli ser rondellhunden som en del av ett konstnärskap som verkar i en konceptkonsttradition, som alltid kretsat kring frågor om konstens gränser och som här har hittat ett ämne som uppenbarligen inte är accepterat att göra konst av.
– Sedan kommer diskussionen om vad som kan ingå i verket efter hand. Under de senaste dagarna har Lars Vilks fått ett enormt händelsematerial. Var finns konsten i detta? I detta finns också intressanta konstteoretiska aspekter.
När Martin Schibli häromåret ville göra en stor retrospektiv utställning över Vilks konstnärskap – just för att lyfta fram helheten i det – fick han nej av konstföreningens i Kalmar styrelse, som tyckte att Vilks konst saknade verkshöjd.
Själv föreläste Martin Schibli tillsammans med konstnären så sent som i förra veckan på en skånsk konstförening under titeln ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”. Det var fullsatt.