Kritikerns makt är stor. När DN:s Jane Magnusson sågade brunchföreställningen ”Nyhetsankorna” på Berns (DN 13/10) ledde det – direkt eller indirekt – till att föreställningen lades ner. Har recensioner av film, litteratur, teater och musik blivit råare?
– Absolut inte, säger Gunnar Bolin på Sveriges Radios kulturredaktion och fortsätter:
– Det ovanliga med kritiken av ”Nyhetsankorna” var den geografiska och mänskliga närheten. Det var modigt skrivet om personer som recensenten riskerar att möta på stan. Raljanta sågningar ser vi annars mest av fåniga utländska filmer. Det är alldeles för sällsynt med välformulerade och analytiska sågningar av konst, teater eller litteratur. Vi tenderar att övervärdera svensk kultur, det tassas väldigt mycket på tå inför den, säger Gunnar Bolin.
Nyligen hyllades Dramatenuppsättningen av Molières ”Den girige” i DN och sågades samtidigt i Svenska Dagbladet. Marie Richardson, som spelar äktenskapsmäklerskan Frosine i pjäsen, har slutat att läsa recensioner efter premiärerna.
– Om man har blivit bränd några gånger så utsätter man sig inte för det igen. Det känns mycket bättre nu när jag har tagit kommandot över det. Om jag läser recensioner alls så gör jag det långt senare. Förut trodde jag att det ingick i mitt yrke att läsa recensioner, men det gör det ju inte alls.
Men kan man inte lära sig någonting av kritiken?
– Inte om skådespeleri. Recensenten finns i första hand till för publiken och jag minns när dramaturgen Herbert Grevenius tröstade Ingmar Bergman efter en recension. Han sa till Bergman att han skulle föreställa sig kritikern på andra sidan av ett kritstreck och att de står på varsin sida av det där strecket och åmar sig och gör konster inför publik.
Men vad får man då egentligen skriva? Frilansjournalisten och författaren Jan Gradvall inledde en konsertrecension med raderna: ”Exakt 20.56 kommer Michael Bolton in på scenen. Ett par sekunder senare kommer även hans hår.”
Författaren och litteraturkritikern Dale Peck skrev i amerikanska tidskriften The New Republic att ”Rick Moody är den sämste författaren i sin generation.” Anders Björkman, tv-krönikör på Expressen, skrev om Filip Hammars och Fredrik Wikingssons tv-debut i OS-programmet ”Hello Sydney”:
”Men mest påfrestande är Chatte och Fnatte, två figurer som under programmets gång samlar in värdelöst vetande från datorburen ungdom. När de studsar upp med sina hurtiga lustigheter likt flygande mål i en dubbeltrap-tävling, då önskar man sig en bössa och två skott.”
Lustmord har alltid existerat i spalterna, konstaterar Nils Petter Sundgren, programledare för ”Filmkrönikan” i Sveriges Television i 28 år och 2006 utsedd till professor för sina folkbildande insatser.
– Jag är inte så säker på att kritiken har blivit råare. Redan Strindberg utsattes för lustmord och det har alltid varit ett sätt för kritiker att skaffa sig en position. Kritikern är ju också en aktör på en arena där man tävlar i status och inflytande. Jag har själv en särskild förkärlek för lustmord, jag tycker att det är ganska underhållande, konstaterar han.
Hur sågningen tas emot av de inblandade beror mycket på avsändarens status, menar Nils Petter Sundgren.
– När signaturen Filmson skrev i Aftonbladet om ”Gycklarnas afton” att ”jag vägrar... okulärbesikta de uppkastningar Ingmar Bergman lämnat efter sig”, så struntade Bergman i det. Hade däremot Olof Lagercrantz skrivit samma sak så hade det blivit ett jäkla liv.
Har då en negativ recension något inflytande över den kommersiella framgången? En gammal sanning är att New York Times kan få en Broadway-föreställning nedlagd samma kväll. I takt med allt fler mediekanaler och de tryckta tidningarnas vikande upplagor har inflytandet av en recension i en tidning sannolikt minskat.
I topp på listor över mest sedda filmer och flest köpta böcker placerar sig ofta filmer som fått låga betyg och böcker som i många fall inte ens har recenserats. Å andra sidan kan omdömet i en recension vara det som tänder en karriär – eller fäller en annan.
När filmregissören Roy Andersson 1975 skulle följa upp sin hyllade debutfilm ”En kärlekshistoria” med ”Giliap” kallades den för kraschlandning – och mycket värre. Det ledde till en 25-årig tystnad som långfilmsregissör fram till återkomsten med ”Sånger från andra våningen”.
– Jag blev totalsågad och utfryst av filmbranschen, konstaterar Roy Andersson och citerar nu – 34 år senare – långa stycken ur recensionerna för ”Giliap”.
– Ja, det visar vilka djupa spår en recension kan sätta. Det märkliga är att efter hyllningarna av min första film så drabbades jag av en tomhetskänsla. När min andra film sågades så fick jag nästan mer kraft. Men de enda som hörde av sig var reklambranschen så jag bestämde mig för att göra ett kort inhopp där. Det blev dock lite längre än jag hade tänkt.
Han tycker inte att recensionerna har blivit råare. Däremot slarvigare.
– Och mer arroganta. Jag tror att det beror på att det väller ut filmer och att det enda som verkar räknas är att jaga tittare och pengar. När film är som bäst så är den en konstart som försvarar humanismen och om film görs på allvar så måste de som skriver om film ta det på allvar. Det är trots allt inte många filmer som är totalt usla, förutom ”Giliap” då, tillägger Roy Andersson och skrattar.
Konflikten mellan kritikern och konstnären är gammal. Redan 1903 gav operasångaren John Forsell DN:s musikkritiker Wilhelm Peterson-Berger en örfil på stan efter en negativ recension.
Ingmar Bergman hotade 1969 DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson med ”ett kok stryk” under en repetition på Dramaten. Jahnsson ramlade baklänges in i kulissen, men hade viss vana vid ömma regissörstår; två år tidigare hade Bo Widerberg slagit ner honom på Operabaren.
För fem år sedan skickade dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm ett mejl till DN:s recensent Leif Zern som löd: ”Trots att du i min svarta bok nu slutgiltigen har sällat dig till de största idioterna vill jag ändå tacka dig eftersom du underlättat för mig att fatta ett beslut. Tack ska du ha! Detta tack ändrar inte på det faktum att jag föraktar och avskyr dig i djupet av mitt hjärta.”
Författaren och litteraturkritikern Göran Greider konstaterar att detta är en polemik som funnits i 300 år. Han reagerar över att spelreglerna för kritik tycks olika för finkultur och populärkultur.
– I populärkultur kan du lättare omvärderas av recensenter, medan någon som en gång har helgonförklarats i finkulturen blir ikon på livstid. När Katarina Frostenson publicerar något så vet jag på förhand exakt vad som kommer att skrivas. Om Göran Sonnevis dikter har det inte gått att läsa en kritisk rad på 30 år, inte ens i en bisats. Det är möjligt att de är så stora genier att de aldrig gör några misstag, men jag tycker att det blir otroligt tjatigt. Och ganska löjeväckande, säger Greider.