Det låga priset verkar vara den gemensamma nämnaren. Ateljéer, konsthallar, klubbar och biografer letar sig utanför innerstan för att hyran är lägre, grannarna har liknande intressen och centrum är nära.
När Konstfack 2004 evakuerades från Valhallavägen till Telefonplan sågs lösningen till en början som temporär. Fem år senare är konsthögskolan fortfarande kvar i de 20.300 kvadratmeter stora kulturmärkta funkislokalerna. Lisa Martling Palmgren är skolans bibliotekschef och hon var med under flytten.
- Under vår tid vid Telefonplan har det skett många förändringar. Vi blev en magnet för andra aktörer. Konstprojekt växer nu upp som svampar ur jorden med ateljéer och lokaler där före detta Konstfacksstudenter verkar.
Mikaela Krestesen är en tidigare Konsfackselev som valt att stanna kvar i området. Tillsammans med två klasskamrater har hon startat Ropa som är ett feministiskt och ickekommersiellt konstrum. Hon tycker att Telefonplan är ett exempel på kulturens viktiga roll för ett trivsamt och levande samhälle.
- Vi har vunnit på att vara här. Konstnärer vill vara där det är billigt och där man kan få hjälp av varandra.
Mikaela Krestesen har märkt av förändringar i området sedan hon började på Konstfack.
- Telefonplan är ett område som ”pyr”. Det händer saker som öppningen av designens hus och olika danshus. Självklart går det inte att jämföra med kulturstäder som Berlin med det börjar komma nya idéer. Nackdelen är att det kan bli för "hypat" så att priserna stiger och konstnärerna, som gjorde området populärt, inte har råd att bo kvar.
Att Telefonplan saluförs som ett kreativt Mecka bekräftar områdets hemsida. "På Telefonplan skapas Sveriges nya designcentrum. Området har genomgått en snabb förändring från klassisk industri till kreativ industri". Slogan lyder: "Kreativa människor på ett kreativt plan".
En hållplats närmare Hornstull och Södermalm hänger en midsommarkrans gjord av Konstfackselever tillsammans med boende i området. Ett annat exempel på ideellt kulturengagemang i Midsommarkransen är kvartersbiografen Tellus. Den 89 år gamla biografen drivs numera av ett femtiotal medlemmar som ordnar klubbar, poesiscener och så självklart filmvisningar. I helgen gick den årliga konstrundan av stapeln.
Ännu närmare stan, i Liljeholmen var konsthallen Färgfabriken först på plats. Samtidslaboratoriet, som det kallas, har funnits här sedan 1995. I en fabrik byggd 1889 bedriver konsthallen utställningar, workshops och seminarier. Matti Molin som är tekniker och producent för Färgfabriken, tycker att Liljeholmen har utvecklats.
- När jag började jobba här 2001 var Färgfabriken en utpost, speciellt innan tvärbanan sattes i bruk. Sedan dess har flera konstgallerier kommit och gått.
Matti Molin berättar att han gillar läget, att Liljeholmen är ett litet smultronställe med stora, råa lokaler som kulturutövarna får göra som de vill med. Men lite orolig är han för att industriområdet kommer att rivas ner till förmån för något tråkigt.
- Finanskrisen har bromsat upp tempot. Tack vare krisen står husen kvar och hyrs ut billigt istället för att rivas och bli till dyra lägenheter.
Frida-Li Lövgren har ateljéplats bredvid Färgfabriken. Hon gick ut Konstfack i våras och kom över rivningskontraktet för Beckers gamla färgkontor. På våning fyra sitter numera 45 konstnärer, arkitekter, filmare och författare på 800 kvadratmeter. Hon gillar områdets undergroundstämning och märker att fler och fler konstnärer flyttar dit. Hon verkar inte orolig för att områdets popularitet ska ha negativa effekter.
- Innerstan är ju inte så stor så det är naturligt att människor med ett gemensamt intresse söker sig till varandra. Det handlar om att hyran är relativt låg samtidigt som det är nära till stan.