När DN.se når kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth är hon i Vancouver, Kanada, på väg att stiga på ett plan hem till Sverige. Hon har tagit del av Ekots undersökning, men säger sig vara fullkomligt överraskad av resultatet.
– Att problemet med sexuella trakasserier skulle vara så stort och utbrett inom teater och film tycker jag låter mycket märkligt. Jag är väldigt förvånad över det här. Ett sådant här beteende är inte okej, betonar Lena Adelsohn Liljeroth.
Men att det förekommer sexuella trakasserier inom teatervärlden är ingen nyhet för kulturministern. Hon hänvisar själv till en utredning på ämnet som hon känner till.
– Jag vet att det kom en utredning år 2006 som fokuserade på jämställdheten inom scenkonsten och som bland annat pekade på problemen med sexuella trakasserier. Med tanke på detta blir jag extra förvånad över att man tydligen inte har kommit längre.
Lena Adelsohn Liljeroth utvecklar sitt resonemang, hon säger att om ett problemområde redan ”ringats in sedan ett tag tillbaka borde processen för att åtgärda problemen rullat i gång och ha gett resultat”.
Hon poängterar samtidigt att regeringen har anslagit pengar för att öka jämnställdheten inom teater- och filmvärlden.
Att börja tala om hårdare lagstiftning tycker hon dock är för tidigt i nuläget.
– Låt mig återkomma om det. Vi har en bra lagstiftning som det är. Nu har jag kallat till ett möte med Teaterförbundet och arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst, det mötet är på fredag. Min ambition är att reda ut det här. Jag har flera frågor jag vill ställa dem och jag vill ha en förklaring, säger Lena Adelsohn Liljeroth.
Och hon tillägger:
– Det här med sexuella trakasserier känns som en jargong och ett attitydproblem där gamla föråldrade strukturer sitter fast. Inom teater och film brukar man av tradition vara mer framåt och progressiv och därför känns det konstigt att just den här branschen skulle vara så drabbad.
Men inom Teaterförbundet har man länge varit medveten om att sexuella trakasserier på svenska teatrar är ett utbrett problem. Ändå är även Anna Carlson förvånad över utfallet av Ekots enkät.
– Att trakasserierna är så grova och så många trodde jag inte. Exemplen i undersökningen är hårresande, vissa av dem rör ju kriminella handlingar som bör polisanmälas.
Hon säger att förbundet välkomnar undersökningen. Hittills har det saknats siffror och statistik att utgå ifrån.
– Nu blir det tydligt att vi måste intensifiera vårt arbete kring de här frågorna. Vi måste se till att alla berörda vet att vi finns här som stöd och för att föra deras talan. Och vi ska forsätta utbilda teaterledare i jämställdhetsfrågor. Att som chef veta vilka gränser som gäller, vad som är trakasserier, är a och o.
Anna Carlson påpekar att de flesta teatrar har jämställdhetsplaner och alkoholpolicies och att det vore självklart med regler och planer även kring sexuella trakasserier.
– Jämställdheten inom scenkonsten har diskuterats i många år, hur många kvinnor som syns på scen och vilka pjäser som spelas. Och på det området har det blivit bättre. Men uppenbarligen jobbar man inte lika hårt med dessa frågor i teaterhusens korridorer, bakom scenen. Där är det accepterat med trakasserier och maktutövning.
I Ekots undersökning framkom att bara en handfull av de personer som blivit sexuellt trakasserade har meddelat sitt fackförbund.
Förklaringen till att så få fall har nått Teaterförbundet är branschens osäkra arbetsvillkor, tror Anna Carlson.
– Skådespelaryrket är tufft med korta kontrakt och hård konkurrens. Den som blivit sexuellt trakasserad är rädd att bli straffad om hon säger ifrån. Hon kanske inte får komma tillbaka till arbetsplatsen.
En vanlig förklaring till att trakasserier är så vanliga inom teatern är att yrket i sig innehåller så många diffusa relationer och sexuella anspänningar. På scen alltså. Anna Carlson tycker att det är fullkomligt orimligt att vuxna människor säger sig ha svårt att sära på sin rollkaraktärs och sitt eget beteende.
– Just för att man jobbar med känslor och sexualitet krävs att man är enormt professionell och vaksam. Det här handlar om välutbildade människor som rimligen borde hålla isär de spelade känslorna och verkligheten.