Allt är alltså som vanligt runt års- och decennieslut? Jo, för all del. Samtidigt går det inte att bortse från att 00-talet inneburit ett uppsving för listandet, som har blivit allt vanligare, alltmer frekvent förekommande. Bara i DN berättar i dag svenska författare vilka årets böcker är och i DN:s sportdel listas just nu 00-talets största idrottsstjärnor både nationellt och internationellt. För att ta ett par närliggande exempel.
– Dramaturgin kring en lista är per definition spännande. Uppbyggnaden, kulmen. Det finns en väg och ett mål, från lägsta till högsta placeringen, säger Kalle Magnusson, en av dem som driver sajten Nollnollfilm.se, där ett antal kritiker, bloggare och filmarbetare bjudits in för att räkna ned sina favoritfilmer från 00-talet.
– Sen är listan dessutom väldigt lättöverskådlig, fortsätter han. Det går snabbt att bilda sig en uppfattning om vad listmakaren tycker, tänker och gillar. Det tror jag många uppskattar.
David Hylander är medarbetare på musikmagasinet Novell och redaktör för Nollnolltalet.se, en mycket ambitiös föregångare till just Nollnollfilm.se, där en liknande grupp tyckare, men inom musikområdet, listat sina 100 favoritlåtar från det snart avslutade decenniet. De olika listorna har sen slagits samman till en gemensam lista som räknas ned med en låt om dagen. På nyårsafton avslöjas vinnaren.
– Ett tag såg man på listor med en väldig misstänksamhet, det ansågs som lite billigt, det var lat och förenklande journalistik, säger Hylander. Men jag tror det har förändrats nu.
Ett tecken på statusförändringen skulle inte minst kunna vara att Stora journalistpriset till och med delades ut till en lista: DN:s Fredrik Strages genomgång av de 100 bästa rockögonblicken på Youtube. Att Strages lista publicerades på nätet är ingen tillfällighet. Kommunicerandet med läsarna och möjligheten att länka till just Youtube eller Spotify gör listandet mer direkt och kommunikativt.
– Problemet med listor tidigare har varit att det väldigt mycket blev ett facit, utan någon diskussion eller återkoppling, men det finns ju nu, menar Hylander. Tycker folk att en lista på nätet är värdelös kan man kommentera det direkt.
Jack Werner, redaktör på Lista.se, en till stor del användargenererad sajt där vem som helst kan lista vad som helst, lyfter också fram tvåvägskommunikationen som en utveckling för listmakare och listläsare.
– Listor är ett bra kommunikationsmedel. De är väldigt lättlästa, enkla att kategorisera och väldigt inkluderande. Att lista har blivit alltmer utbrett inom journalistiken, det finns inte en tidning numera som inte vid vissa tillfällen har en lista eller två, säger han.
Werner ser det raka listandet också som ett alternativ till bloggens lösare form.
– Jag gillar verkligen bloggar, men ibland kan en blogg också bli en enda stor vägg av text, utan någon särskild struktur. Listor är precis som Twitter ett format där man får underordna och anpassa sig till formen för att resultatet ska bli bra.
Just Twitter är en jämförelse Werner gärna återkommer till. Han ser stora likheter mellan Twitteruppdateringar och listor.
– Twitters stora genomslag tror jag beror på att de, efter alla bloggar, satte en begränsning, säger han. 140 tecken, inte mer. Framgången för Twitter indikerar att folk vill ha en snabbare, mer koncis kommunikationsform för nätet. Listor är en vidareutveckling av twittrande på så sätt att de ger ett större sammanhang. Ur ett användarperspektiv, men inte nödvändigtvis ur ett läsarperspektiv, är nätet väldigt bra för listor.
Struktur och form är skäl som också Hylander lyfter fram som en fördel med listor:
– Att så många väljer att göra listor beror på att det är en så ren form, det finns ett så tydligt och pedagogiskt ramverk. Som du sedan kan göra väldigt mycket inom. Man kan dra lärdom av att jobba med listor som kan användas i annat: just det här med att centrera sig kring en kärna och sen bygga runt omkring som vi har gjort med Spotifylistor och Youtubeklipp. Där finns det mycket att göra.
Ett annat skäl till intresset för listan är att de möjliggör att man kan gräva ned sig i ett väldigt nischat ämne. Och ändå kan nå ut till förhållandevis många.
– Alla former av nörderier förstärks på nätet, menar Magnusson. Det går alltid att hitta en publik, och det finns alltid någon som sett mer, sett bättre, sett svårare filmer än du. Och som tycker helt annorlunda. Så för en filmlista som vi gör är det nog betydligt enklare att nå större och mer insatta grupper. Sen har ju listan blivit social på ett större sätt, i och med nätet. Kommentarer, länkar, diskussioner, Twitter. Som besökare är du närmare listskaparna, och som listskapare är du närmare besökarna. På gott och ont!
Kan man få för mycket av det goda då? Engelska musik- och filmmagasin som Mojo, Uncut och Empire har mer eller mindre satt i system att göra listor. Listorna har blivit något att samla läsekretsen kring, en del av marknadsplanen. Inte sällan ges särskilda listnummer ut och går man igenom de senaste årens utgivning är det få nummer som inte innehåller en lista av något slag.
Amerikanska jättar som Rolling Stone är mer sparsmakade, men drar sig inte för att då och då publicera listor över de bästa album som har gjorts (så gott som alltid Beatles ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band”).
– Det finns samma risk med listor som med allt annat som är väldigt lättjobbat, lättanvänt och lättfattligt – det blir ett slags standardlösning som är lätt att ta till, säger David Hylander. Även när det kanske finns bättre eller roligare sätt att ta sig an ämnet.