Politiken kring public service har fått nya frågor att hantera när Internets utveckling ritar om spelplanen. Kommersiella bolag och public servicebolag konfronteras på ett helt nytt sätt när alla samtidigt vill utnyttja nätets oemotståndliga möjligheter.
Men den diskussionen riskerar att missa en annan minst lika viktig förändring som Internet har fört med sig.
Den publik som ska få service sitter inte längre kvar på läktaren.
Dualismen med kommersiella medier kontra public service formulerades i en tid när det fanns en tydlig skillnad mellan producent och konsument. Kommersiella medier bjöd ut varor på en marknad. Public service skulle framför allt komplettera med det som var demokratiskt värdefullt men affärsmässigt ointressant.
I bägge fallen var rollfördelningen tydlig: mediebolagen var sändare, läsarna/lyssnarna/tittarna var mottagare. Skälet till det var tekniska och ekonomiska. Tryckpressar och tv-stationer var dyra och komplicerade grejer. Inget för vanligt folk.
Idag är vi alla, om vi vill, medieproducenter. Hårdvaran i form av datorer och mobiler är billig. Mjukvaran i form av publicerinsverktyg, redigeringsprogram och sociala nätverkssajter är lätt att använda. Och tack vare Internet kan var och en av oss, åtminstone i princip, nå ut till hela världen. Hela tiden. Överallt (nästan).
Rimligen måste detta leda till att frågeställningarna omformuleras. Ursprungstanken med public service – och för övrigt med hela pressfriheten – är inte att vissa typer av bolag ska få fortsätta göra det de alltid har gjort. Grundidén är att värna medborgarnas möjlighet till information och kunskap, liksom delaktighet i debatten, politiken och kulturen.
En mediepolitik av modernt snitt står därför inför frågor som:
Hur ger vi alla tillgång till nätets möjligheter, tekniskt och mentalt? Vilken infrastruktur krävs? Hur skapar vi en fruktbar balans mellan å ena sidan nätet som marknadsplats, å andra sidan nätet som medborgerlig offentlighet? På vilket sätt kan skolan uppmuntra barn och unga till att bli fria och ansvartagande medieproducenter? Hur ser en modern upphovsrätt ut som respekterar skaparnas integritet utan att snöpa den kulturella dynamiken på nätet?
En svårighet är att dessa frågeställningar skär tvärs igenom traditionella sätt att dela in verkligheten och därför splittras upp på olika politikområden.
I den nuvarande regeringen ligger mediefrågor på kulturdepartementet, men den intressantaste debatten om Internet har kretsat kring näringsdepartementet. Där tenderar å andra sidan diskussionen att få slagsida åt tekniktunga infrastrukturfrågor. Dessutom ligger en av nätpolitikens mest kontroversiella ämnen, upphovsrätten, inom ännu ett fögderi, justitiedepartementet.
Än värre är splittringen inom EU-kommissionen.
Fortfarande diskuteras nätet av politikerna både i Sverige och på EU-nivå mest i termer av marknad och konkurrens. Så skedde när EU:s telekompaket behandlades och så har näringsdepartementet och Post- och telestyrelsen tacklat frågan om nätneutralitet. Längs samma linjer resonerar EU-kommissionen i sitt regelverk för hur public servicebolagens satsningar på nätet ska bedömas.
Marknad och konkurrens är förstås relevanta begrepp men de ger inte hela bilden. Om debatten ska bli verkligt angelägen måste den även handla om hur medborgarna på nätet själva och tillsammans skapar sina egna medier.
Det är med andra ord dags att sluta rikta sig mot läktaren. Kolla på scenen istället. Det är nämligen där de finns numera, de som journalisten Dan Gilmour har kallat ”the former audience”.