Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Nyheter

När miljardärens mössa blev en doktorshatt

Foto: Heiko Junge/TT

I morgon promoveras den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor vid Karlstad universitet. Men varför? Maciej Zaremba nystar upp en ­historia om hur norska Fremskrittspartiet möter den ­svenska högskolevärldens nya affärsmoral.

Vid morgondagens akademiska högtid i Karlstad kommer en rad stolar att stå tomma. Biskopen Esbjörn Hagberg har tackat nej via media. Fem professorer förklarade i varsitt brev varför de inte kommer: Carl-Gustaf Bornehag, Magnus Ullén, Staffan Janson, Åke Bergvall, Solveig Granath. En nybliven doktor har avstått från att promoveras. Och i Värmlands folkblad skriver professor emeritus Henry Cöster att universitetet förlorat sin heder.

Orsaken till manfallet är en norsk miljardär. Han heter Olav Thon, uppträder gärna i toppluva inomhus, kanske för att visa att han är folkets man, som vantrivs i finrummen. Thons förmögenhet, värderad till tio miljarder svenska kronor, kommer från fastighetsaffärer. På senare tid har han byggt upp en rad köpcentra i västra Värmland, där norrmän kan handla billigare. Men under det senaste året är han mest omskriven på grund av sina politiska utspel. I oktober 2012 önskade han att ”yttersta högern” (som han kallar Fremskrittspartiet), skall komma till makten. Inför valet i september underströk han sin önskan genom helsidesannonser. ”Jeg stemmer Fremskrittspartiet”, och så en bild på sig själv i den obligatoriska mössan. Och i morgon promoveras han till hedersdoktor vid fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap i Karlstad.

De som bojkottar morgondagens högtid (långt fler än ovannämnda) menar att utnämningen av Olav Thon strider mot högskolans etiska fundament. Ett universitet som vill stå för öppenhet och mångfald kan inte gärna hylla en person som verkar för motsatsen.

Det låter som en rimlig ståndpunkt. Det är ju knappast någon övertolkning av FRP:s politik att norrmän helst skall marineras i sin egen olja, utan inblandning av främmande kryddor. (Undantaget den arbetskraft som man för stunden inte kan undvara.) Övrig mångfald hotar nämligen landets fortbestånd, enligt FRP:s man i Folketinget Christian Tybring-Gjedde. Norge går under om inte folket delar historia, traditioner, språk, högtider, religiös bakgrund, kulturarv, lagar, seder och bruk, uppväxt samt – valuta.

Någon kan undra om det är mödan värt att rädda en nation som tydligen är så märglös att dess livhank hänger på valutan. Eller på Luther. Eller på folkdräkten. Men sådan är nu FRP:s idé om Norge. I akt och mening att rädda den tynande kulturen är man beredd att göra rättslig skillnad på folk och folk, beroende på var de är födda. Denna politik är varken höger eller vänster. Den är bara oförenlig med idén om mänskliga rättigheter, på samma sätt som diskrimineringen av folk med ”felaktig klassbakgrund” varit i östblocket. Därför tror jag med professor Henry Cöster att protesterna mot Thons utnämning inte är politiska i första hand. Det är högskolans anständighet som står på spel, den som somliga kallar heder.

Jag hade inte tagit upp detta om det bara handlat om en handfull professorer som tappat omdömet. Men det är något mycket större som står på spel. Nämligen vad ett universitet är för någonting, hur det skall styras och vad det är bra för. Regeringen önskar nämligen att också högskolor skall styras som företag. Universitetet i Karlstad gör det redan. Det är just därför som utnämningen av Olav Thon blev möjlig. I Uppsala eller Stockholm är den än så länge otänkbar.

Det som gjort hedersdoktoraten så åtråvärda, trots att de varken ger makt eller pengar, är att de är så svåra att köpa. Det beror på beslutsgången. Ända sedan medeltiden är det fakulteten, ett framröstat kollektiv av de mest kunniga inom ett område, som bestämmer över titeln. Samma beslutsmodell – kollegialiteten – som avgör vetenskapens kvalitet. Det är det som skiljer universiteten från företag och departement. Den högste chefen må bestämma över pengarna och en del annat. Men ifråga om vad som är god vetenskap eller en värdig hedersdoktor, har han ingen talan.

Detta är självklarheter. Nobelpriset vore inte mycket värt, om pristagaren valdes ut av direktören för Nobelstiftelsen. Jag påminner om detta för att om möjligt trösta akademikerna i Karlstad. Den doktorshatt som ser ut att skandalisera deras lärosäte är ingen hatt i akademisk mening. Möjligen en mössa. I Karlstad är det nämligen inte kollegiet av lärda som bestämmer saken. Det gör rektorn ensam.

Alltså frågar jag rektorn Åsa Bergenheim på vad sätt Olav Thon ”visat engagemang för Karlstads universitet”, som det står i motiveringen. Rektorn svarar att Thon har hållit föreläsningar. Hur många? ”Ingen aning, det är detaljer som jag inte känner till”. Vad menas med att han ”intresserat sig för den forskning som bedrivs inom olika delar av universitetet”? Det vet inte Åsa Bergenheim, jag får fråga de dekaner som föreslagit honom. Men det var ju hon och ingen annan som fattade beslutet? ”Ja, men jag vet bara det jag fått i min hand.” Men jag bör veta att Thons namn ”länge varit i luften”, och att hans köpcentra skapat arbetstillfällen i regionen.

Då rektorn menar att ansvaret för hennes ­beslut (som hon numer tycks mindre lycklig över) skall sökas längre ned i hierarkin, för­söker jag med Kenneth Nordgren, en av de tre dekaner som i media försvarade utnämningen (Värmlands Folkblad 3/10). Men inte heller han kan säga på vad sätt Thon ”betytt mycket för lärosätets utveckling”. Jag borde fråga dekan Larsson, som kommit med förslaget, säger ­dekan Nordgren. Jag skriver till Larsson, som i sin tur föreslår att jag frågar kommunikationschefen. Som givetvis inte kan svara på min fråga. Han deltog ju inte i beslutet, säger han.

Facit: När jag äntligen får dekan Patrik Larsson på tråden framgår att Olav Thons bidrag till lärosätets utvecklig består i att denne under sju års tid hållit en föreläsning samt deltagit i ett seminarium (på temat ”vad som händer i butiken”). Vad menas då med att hedersdoktorn ”starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen”? Har han sponsrat forskning? Delat ut stipendier? Nej, ingenting sådant. Det enda konkreta Larsson kan anföra är att Thon ”ställt en lokal till förfogande” i Oslo där värmlänningar och norrmän kan umgås. Det låter generöst. Men visar sig betyda att Värmlandskontoret har fått hyra motsvarigheten till en tvåa (67 kvm) i en av Thons fastigheter. För 15 183 kronor per månad.

Det kan hända att Patrik Larsson glömt något. Men ovanstående är vad han anför som motivering till hedersdoktoratet. Att Thons samhällsengagemang, som åberopas i beslutet, skulle bestå i stöd till FRP är en överraskning för Patrik Larsson. Han har visserligen googlat på sin kandidat men ”vi har inte noggrant gått igenom hans verksamheter.”

”Så sanslöst, så omdömeslöst... Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: ”inga ännu...”

Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? ”Ja, men utan namn.”

Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.

På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad. De uppmanas av cheferna att inte debattera via mejl, inte begära skriftliga underlag för beslut, inte sätta saker på pränt, för då blir det möjligt att granska argumenten. Det talas om en ”tystnadens kultur”, ett informellt beslutsfattande, ägnad att skydda cheferna mot invändningar och kritik. Som på ett äldreboende.

Jag söker upp författarna till inläggen, men nästan ingen är beredd att citeras med namn. En universitetslektor förklarar varför: ”När man befinner sig i en process vill man inte uttala sig. För man vet inte hur det kommer att sluta”.

För Magnus Ullén, professor i engelska, slutade det illa. Han har ett särskilt skäl att inte vilja stå bredvid medan Olav Thon hedras av universitetet. Ullén råkar vara gift och ha barn med en kvinna från en av dessa ”icke-västliga kulturkretsar” som enligt Olav Thon inte är önskvärda i Norden. Detta hade förvisso Thon inte uttryck direkt. Men Ullén drar den rimliga slutsatsen att satsar man miljoner på att stödja ett parti, omfamnar man dess program. Alltså skriver Ullén till rektorn och tackar nej till samkvämet med hedersdoktorn. Men sin installationsföreläsning tänker han hålla.

Det får han inte. Rektorn Åsa Bergenheim meddelar att om Ullén uteblir från promotionen blir han inte installerad heller. Han stryks från programmet. Kan föreläsa om han vill, men någon annanstans. På Wermlandsbanken kanske? ”... om du skulle tycka att det vore kul med ett mer externt forum. Men det gör du som du vill förstås.”

Vad har Magnus Ullén för val? Han får inget stöd från sin dekan. Det hade han fått i Uppsala. Men i Karlstad är företagsmodellen redan genomförd, dekanen är inte vald av forskarna, han är tillsatt och kan avsättas av rektorn. Som verkmästare på en fabrik. Magnus Ullén har i månader förberett sitt framträdande. Han går med på att föreläsa utanför programmet, mot löfte om att få ”ett pratminus” i något flyktigt blad, där han förklarar sitt ställningstagande.

Jag kanske inte delar Magnus Ulléns analys av Fremskrittspartiets idérötter. Men det är ovidkommande här. Ingen skall som villkor för att installeras vid ett svenskt universitet tvingas delta i hyllningen av en figur som Olav Thon. Men just det kravet ställdes i Karlstad. Skalar man av alla bortförklaringar återstår detta enkla: Ullén blev inte installerad emedan han vägrade att hedra en person i vars ögon Ulléns hustru är ovärdig att befolka Norden.

Detta är ingen hemlighet på högskolan. Men det är bara en handfull som protesterat öppet; majoriteten verkar titta åt ett annat håll. ”Folk verkar rädda för att ens prata med varandra. Så här kan man inte ha ett universitet”, säger professor emeritus Henry Cöster. Han var med om att bygga upp denna högskola, sist som vicerektor. Cöster säger att de sista åren var en ständig kamp mot styrmetoder hämtade från näringslivet: Linjestyrning i stället för kollegialitet, rektorer som är okunniga om akademiska traditioner, men verkar tro att högskolan är en sorts fabrik. Javisst, samma sorts tänkande som fått landstingen att prissätta patienter, döpt om elever till kunder och fått lärarna att fly klassrummen.

Den 25 juni presenterade regeringen ett lagförslag (Ds 2013:49). Det går ut på att förvandla högskolor till stiftelser, kanske till aktiebolag. Om det går igenom kommer alla universitet riskera den förvandling som vi sett i Karlstad. Senast i tisdags protesterade 36 forskare i DN mot förslaget. Remisstiden går ut den 15 november. Det är ont om tid.

P.S. Jag kan inte undanhålla läsaren det kanske mest tankeväckande inslaget i denna historia. Enligt statsvetaren Elin Sundberg i Uppsala, som undersökt saken, tillämpar svenska högskolor samma beslutsgång som övriga världen, när en hedersdoktor skall utses. Det är alltid fakulteten, aldrig rektorn som fattar beslutet. Universitetet i Karlstad tycks vara det enda undantaget från regeln. När jag frågar rektorn Åsa Bergenheim hur länge man haft denna ordning, förstår hon inte frågan. ”Så har det alltid varit, överallt. Jag har inte hört talas om något lärosäte där det går till på annat sätt.”

Mer läsning

• "Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet". Ds 2013:49.

• Elin Sundberg: "Autonomi­reformen – vad hände med det kollegiala styret?". C-uppsats, Uppsala 2013.

• Shirin Ahlbäck Öberg: "Organisering av autonomi och universitetet som idé". I "Det goda universitetet. Festskrift till Anders Hallberg". Uppsala 2011.

• Henrik Björck: "Om kollegia­litet". SULF: skriftserie 2013.

• Forskare har i flera artiklar protesterat mot regeringens omstöpning av högskolan:

• "Hierarkiskt beslutsfattande". Sydsvenskan 22/2.

• "Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringen". DN 22/10.

• "Självständighet blev toppstyrning". Upsala Nya Tidning 1/3.