Efter dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna i Landskrona exploderade rasismen på nätet. Skitsnacket flödar, samtidigt görs så mycket information som möjligt tillgänglig för allmänheten – sann eller ej.
De senaste årens utveckling på internet har fört oss närmare såväl offer som förövare. Ett exempel är tonårsmordet i Stureby där allt från sms-trafik till privata videofilmer och bilder spreds på nätet.
Ett annat aktuellt exempel är de hatdrypande Facebookkampanjerna mot de våldtagna tonårsflickorna i Bjästa, som avslöjades av "Uppdrag granskning" i SVT, varefter hatkampanjer mot våldtäktsmannen och hans familj drog igång i stället.
För den som vill veta mer om ett brott finns skriverier där både traditionella nyhetskanaler och engagerade privatpersoner står som avsändare. På de så kallade sociala medierna kan vem som helst göra sin röst hörd.
Eftersom allmänheten inte omfattas av de etiska pressreglerna kan övertrampen bli många. Men vilket ansvar bär de traditionella medierna för påhoppen på nätet?
Fredrik Svedjetun, chefredaktör och ansvarig utgivare på branschtidningen Dagens media, menar att journalistkåren knappast kan ta ansvar för vad som skrivs i exempelvis bloggar.
– Mobben har flyttat till nätet. Men frågan går inte att begränsa till medierna; det här är något som gäller hela samhället. Vi måste tala om hur vi beter oss mot varandra. I den diskussionen ska skola, föräldrar, politiker – och medier – delta. Men det är inte primärt en fråga för dem som driver medierna.
Fredrik Svedjetun anser inte att de publicistiska besluten inom traditionell journalistik har påverkats nämnvärt av den digitala utvecklingen. Dock tenderar många, främst unga människor, att glömma den skillnad som råder mellan det en reporter och en bloggare skriver:
– De krav på sanning, relevans och opartiskhet som ställs på en journalist finns inte alls på nätet. Där kan vem som helst få tillgång till ett massmedium och publicera vad som helst för att sprida ett budskap – utan att kontrollera om uppgiften stämmer, säger han.
Vi ser mycket av snabba publiceringar, rapportering i realtid från rättegångar samt väldigt många detaljerade och utelämnande artiklar. Är det ett resultat av den nya tekniken?
– Jo, men man måste fortfarande skilja traditionella medier från andra, de står på en journalistisk tradition. Många har inte, såvitt jag vet, förändrat sin policy vad gäller namnpubliceringar till följd av nätet.
– Snarast har många medier blivit mycket mer försiktiga med exempelvis namnpubliceringar. Vissa kör till och med en policy i papperstidningen och en ännu hårdare på webben.
Ester Pollack som har forskat i kriminaljournalistik vid Stockholms universitet tror att de traditionella medierna har utvecklats i två olika riktningar sedan internets inträde:
Den ena är uppenbar för de flesta och därför mest omtalad. Den handlar om tillgängligheten på internet; hur de traditionella mediernas roll som grindvaktare har suddats ut.
– Numera kan du snabbt hitta namn och bild på offer och gärningsmän även om tidningarna inte publicerar det. Det finns många sajter som gjort det till sitt krig att lämna ut de här uppgifterna; nätet flyter över av det här. Bakom ligger idén om hämnden och det brottsfria samhället.
Den andra aspekten ligger i linje med Fredrik Svedjetuns funderingar. Och Ester Pollack är mån om att framhålla den:
– Det gäller de traditionella medier som reagerar på utvecklingen med att bli än mer rigida. De väljer att stå emot trycket att publicera namn och andra detaljer – och ser det som sin chans att överleva i den ökande konkurrensen.
– Man ser det som ett sätt att bibehålla sin trovärdighet.
Just trovärdigheten – och den etiska hållningen – har länge varit ett signum för journalistiken. Och på flera sätt kan man säga att den föddes ur en rå och på många vis hänsynslös rapportering.
För så är det: berättelserna om brott och våld varierar över tid. Då 1800-tal blev 1900-tal var tidningarna smaskigare än kanske någonsin tidigare. Våldsdåden beskrevs i detalj; misstänkta mördare hängdes ut med såväl bild som namn och journalisterna höll koll på eventuella gärningsmäns minsta steg.
Men så förändrades journalistiken, yrket professionaliserades. Publicistklubben och Svenska journalistförbundet bildades och med dem följde en dialog med makten. Journalisterna insåg att de var tvungna till eget ansvar för att inte beläggas med munkavle.
– Man föredrog helt enkelt att pålägga sig själva etiska regler framför att statsmakten skulle inskränka yttrandefriheten. Därför uppkom det regelverk som vi, med uppdateringar och förändringar naturligtvis, följer än i dag, säger Ester Pollack och tillägger:
– Reglerna handlar om integritet och skydd av såväl våldsförövare som offer. Samhället ska inte döma någon innan skuld är bevisat – och det ska även gälla medierna.
Försiktigheten ökade; namn och bild på misstänka förövare publicerades inte längre lika lättvindigt och hänsynen ökade.
Men den etiska regelbilden är hela tiden beroende av verkligheten runt omkring – och där har som sagt en hel del hänt de senaste hundra åren.
Nu är tyglarna åter lösare. Vad som följer härnäst återstår att se.
Vad tycker du om den ansiktslösa mobben på nätet? Kommentera här.