I vintras citerade kulturjournalisten Björn af Kleen några andra välkända kulturskribenter i en tv-recension i Expressen. Citaten var tagna från Facebook och nämnda skribenter blev upprörda då de ansåg att han citerade från ett privat samtal, utan att fråga. Ett antal personer plockade bort af Kleen som vän så att han inte längre kunde se vad de skrev. Sedan förde de en diskussion om honom.
– Frågan är då om man har rätt att citera utlåtanden om en själv som fälls på Facebook? Det är en fråga för 2010-talet, funderar han. Om man är journalist eller annan offentlig person med inflytande tycker jag man får leva med att ens ord kan få spridning, även utanför Facebook.
– Jag kan fortfarande häpna över hur känslomässigt utelämnande människor vågar vara inför ytligt bekanta. Många är privata i ett sammanhang som inte längre är särskilt privat. Facebook är lite absurt i den meningen.
Kulturkritikern Annina Rabe är en av dem af Kleen citerade och som valde att plocka bort honom som vän. Hon skulle aldrig citera någon från Facebook utan att fråga utan ser det som ohederlig journalistik. Hon har själv gjort två övertramp, säger hon, det ena var diskussionen om af Kleen, där hon ångrar att hon uttryckte sig hätskt på ett offentligt forum. Däremot tycker hon fortfarande att han betedde sig illa.
– I det andra fallet dryftade jag en yrkesetisk fråga där en nära vän, som inte är på Facebook, var involverad. Hon nämndes aldrig vid namn, men hennes dotter såg det och blev ledsen. Det ångrar jag väldigt. Facebook är farligt i den bemärkelsen. Även om det som sägs inte är annorlunda än det man skulle säga över ett krogbord glömmer man lätt att det kan läsas av så många fler.
En annan diskussion uppstod när Moderna dansteaterns chef Danjel Andersson skrev uppmuntrande till ljusteknikern Jens Sethzman på hans Facebooksida. Det handlade om en dispyt mellan Sethzman och koreografen Cristina Caprioli. Sethzman ansåg att hon stulit en ljussättningsidé.
– Jag fick höra ”tänk på vad du skriver på Facebook”, berättar Danjel Andersson. För mig handlar det inte om Caprioli och Sethzman. Det här är en väldigt liten bransch, vilket leder till att folk inte vågar säga vad de tycker. När en konstnär känner sig kränkt av upphovsrättsliga skäl tycker jag att det är viktigt att man tar den kampen.
Danjel Andersson anser att Facebook är ett offentligt sammanhang. Han skriver sina uppdateringar på engelska för att nå ut och är vän med över 1.200 personer. Där skiljer sig han och Annina Rabe diametralt åt.
Ett tredje exempel på förvirringen kring Facebook kom i veckan. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson anmäldes till Justitieombudsmannen för statusuppdateringen: ”Ska det behöva sitta så jävla långt inne att påpeka att utmanaren till statsministerposten är inkompetent, oansvarig, slösaktig, ineffektiv, kontokortsmissbrukare och allmänt långsam däruppe?”
– Svensk politik är så lam om man jämför med det brittiska parlamentet till exempel, säger Per Gudmundson.
Gudmundson menar att hans uppdatering ska läsas som en uppmaning till svenska politiker och inte som hans åsikt. Det förstod inte anmälaren. Har man 1.400 Facebookvänner är det lätt hänt att några missförstår.
– Det är klart att det är ett konstigt ”rum”. Massor av människor som är kompis med mig på Facebook har jag inte en aning om vilka de är.
Men Gudmundson ser Facebook som ett, förhållandevis, intimt rum på nätet.
– Som läsare måste man ställa lägre krav på det som står i en blogg än det som står i en tidning. På Twitter bör man sänka kraven ytterligare och de borde vara ännu lägre på det som skrivs på Facebook. Jag är inte säker på att det är en annan jargong, men jag lägger mer omsorg på och lindar in det lite snyggare i papperstidningen.
Anders Mildner är frilansskribent med inriktning på medieutveckling. Facebook är så nytt som ”rum” att vi ständigt omförhandlar vilken sorts offentlighet det är, säger han.
– Det stora problemet är det omgivande mediesamhälle som inte låtsas kunna läsa av de nyanser som finns i ett meddelanden på Facebook. En statusuppdatering som Gudmundsons blir problematisk först när man för ut den i en annan medieverklighet, eftersom den inte klarar transporten till traditionella medier.
Han tar Edward Unsgaards statusuppdatering om städaren och arbetslinjen från i vintras som exempel. Hade någon av våra vänner skrivit det, hade vi tagit för givet att det var ett skämt, tror Mildner. Facebookvärlden är speciell och har sin jargong, Det går helt enkelt att säga råare, dummare eller meningslösare saker där än på en kultursida, oavsett om man är en upphöjd kulturskribent eller inte.
– Man har ju ett ansvar för hur man uppför sig generellt. Men om man för en öppen kulturdiskussion, och en sluten om hur man upplever den diskussionen, kan det inte vara en angelägenhet för någon annan än de i den slutna gruppen.
Kanske ligger problemet där, resonerar Mildner. Vi anser att en sluten grupp innehåller 10–20 personer. På Facebook kan en grupp bestå av 700 individer, men ändå vara sluten.