Riksteatern med flera andra aktörer genomför just nu ett projekt för att undersöka hur den nya digitala tekniken kan utvecklas som tvåvägskontakt, så att inte bara publiken upplever skådespelarna utan att även skådespelarna upplever publiken.
– Tekniken är mycket mer tillåtande än vad vi hade förväntat oss. Det kändes som om vi har uppnått en blandning av det virtuella och reella rummet. I dag befinner sig människan genom datorerna alltmer i virtuella och reella rum samtidigt och kan ta till sig de olika sfärerna, säger Gunilla Kindstrand, projektledare för det nya digitala experimentet.
Som försöksobjekt har man använt Strindbergs Intima teaters repetitioner av den kommande världspremiären den 10 februari i Stockholm av Joyce Carol Oates pjäs ”The widows” med Bo Corre och Cecilia Nilsson i rollerna.
Testplatser har förutom Strindbergs Intima teater varit Söråkers Folkets hus norr om Sundsvall, som för övrigt har Sveriges största publik för de direktsända digitala operaföreställningarna.
Vid försöket kunde skådespelarna se publiken på stora skärmar. De både hörde och såg dem.
– Då hände något dramatiskt med laddningen i spelet. Det går att få kontakt med publiken på lång distans. Skådespelarna, och även publiken, skar genom tekniken med sin närvaro och upprättade kontakt i ett annorlunda dialogrum.
Hela tiden försökte man ta reda på vad som förstärktes och vad som hotade att försvinna i den uppkomna kontakten.
– Det fungerade om de medverkande i början av föreställningen tydligt bejakade att det handlade om tvåvägskommunikation förmedlad med tekniken. Då öppnade sig möjligheten för ett subtilt spel, en närvaro som är själva teaterns nerv, säger Gunilla Kindstrand.
– Den virtuella världen, nätet, hungrar ju efter närvaro. Och är det något teatern kan så är det närvaro. Skådespelare är experter på detta.
Dessutom finns den redan tidigare kända dimensionen, att digitala teaterföreställningar som inte är filmade i förväg får en nerv av att det oväntade kan hända. Men inte bara det. När DN för två år sedan gjorde reportage om direktsänd opera i Boxholm och det applåderades på Metropolitan, så var det många som klappade i händerna i Boxholm också.
De pågående experimenten har varit uppdelade i flera moment. Ett av de viktigaste var att se om det går att repetera på distans. En skådespelare kanske spelar på kvällarna i Göteborg, men ska senare medverka i en pjäs i Stockholm. För att skapa en fiktiv repetitionsmiljö placerades skådespelarna i två olika rum för att utröna om det går att utveckla ett konstnärligt hållbart repetitionsarbete genom skärmar.
– Det hade varit jättebra om tekniken redan funnits, för Bo Corre bor i New York och jag i Stockholm. Så mycket av repetitionsarbetet hade kunnat göras på de sättet, säger Cecilia Nilsson, en av skådespelarna i aktuella ”The widows”.
Vid ett annat tillfälle fick publiken också ta del av en telefonscen ur en pjäs, där en ena skådespelaren var fysiskt närvarande på scenen och den andra syntes på skärm. Här kunde dock några i publiken uppleva skillnader i intensitet.
– Var man ensam i ett rum med bara en kamera och ingen publik, så fick man en upplevelse av isolering och det blev något av en filminspelningssituation. Därför är det viktigt att vid varje projekt göra aktiva konstnärliga val, säger Cecilia Nilsson.
Också chefen för Strindbergs Intima teater Ture Rangström är engagerad.
– Experimentet är helt i Strindbergs anda. Han förändrade själv teaterns dramaturgi då han lät telefonen bli dramatisk budbärare.