– Även om man inte är ute efter att köpa något speciellt när man går in i en bokhandel så dras man till vissa böcker. Och det är just det som är det intressanta, säger bokhistorikern Kristina Lundblad.

I veckan gav hon ut boken ”Om betydelsen av böckers utseende”, som också är hennes avhandling i ett ämne som få svenska forskare brytt sig om.

– Jag tror att våra saker, inklusive våra böcker, påverkar oss ofantligt mycket mer än vi tror.

Hennes tidsresa i bokomslags­historien för oss tillbaka till branschens oskuldstid där alla omslag talade samma visuella språk, och ingen titel egentligen kunde skiljas från någon annan.

Syndafallet börjar runt 1860. När författarens namn, som tidigare fått hålla till på titelsidan, plötsligt flyttas ut på pärmen, eller klotbandet, som är Lundblads specialområde. Fram till ungefär dess, berättar hon, hade bokköparen själv fått ordna inbindning av boken när de lämnat affären, vilket gjort att skyddspärmen kunde se ut lite hur som helst.
Med industrialismens genombrott exploderade plötsligt bokmarknaden. Lundblad berättar att åttio procent av böckerna under 1800-talet kom under dess två sista årtionden.

– Som jag ser det är det då som förläggarna kan börja leva på sitt yrke och inser att det inte bara handlar om att förmedla texter från författarna till publiken, utan att man också måste göra boken till en fysisk handelsvara, som ska tilltala säljare och köpare i ett kapitalistiskt system.

– Författarnamnet och förlagsnamnet blir ett varumärke
Också motiv från bokens innehåll börjar vandra till dess utsida.

– Man kan sitta i Sundsvall och titta in i en afrikansk djungel genom att titta på sina bokband. Man börjar alltså formge ett band till varje enskild titel.
Den massproducerade boken blir också en byggsten i läsarens identitet.

– I högre grad än tidigare kan man vid den här tiden välja vem man vill vara och vem man vill bli. Individualismen blir en faktor att räkna med på alla plan i samhället, också när det gäller bokens utseende, säger Kristina Lundblad.

På NK:s bokhandel i Stockholms city kör butikschefen Martin Mattson ett pass bakom informationsdisken. ” ’Vår kokbok’, var har ni den?” säger en hungrig kund. Den skulle nog sälja med vilket omslag som helst. Vilket knappast gäller majoriteten av böckerna han och kollegerna dukat upp försommaren 2010.

– Omslaget måste vara säljande, ett tråkigt omslag gör att boken inte drar blicken till sig. Särskilt i dag när det kommer så oerhört många böcker gäller det att sticka ut!

– Men … fortsätter han uppgivet. Titta bara på bordet där borta med säsongens alla nya deckare. Alla omslagen går ju i samma blåa och gröna färger i samma stil. Förra sommaren var det orange som gällde. Man kan undra om förlagen kommit överens om färgerna på något sätt, säger Mattson bakom sin disk.

– Det har vi naturligtvis inte gjort, säger Nina Ulmaja, designansvarig på Albert Bonniers förlag.

– Men just spänningslitteraturen tillhör de allra svåraste genrerna att förnya formmässigt. Man ska vara superkommersiell och estetisk och skicka rätt signaler till köparen på en och samma gång. Man får försöka göra något som inte redan finns. Men det är ju en helt omöjlig uppgift.

Så långt kan man alltså säga att vi kommit på omslagsfronten i dag: att det mesta är prövat och att formgivarna trots oändliga visuella möjligheter ofta tycks gå i flock. Men inte alla.
Ulmaja chefar över bokformen också på Bonnier Fakta, och kan sägas ha ett inflytande över formen på alla Bonnier­förlagen genom sina trendrapporter från världens branschevenemang och mässor.

Hon berättar om de senaste bokformstrenderna hon snappat upp. Som ”flexiformatet”: inbundna böcker men med pocketlikt mjuka pärmar, för en generation som räds hårda inbundna band.

– Det är inte så lätt att identifiera en svensk bokformgivning. Man är hemmablind. Möjligen finns det en svensk eller skandinavisk renhet som syns utåt. Däremot är det väldigt lätt att se i vilken del av världen man befinner sig när man vandrar runt i de gigantiska mässhallarna i Frankfurt, säger hon.

– Holländarna identifierar man på den ruggigt bra typografin, böckerna från Schweiz är ofta nästan kliniska, amerikanska böcker har extra mycket folie, glitter och präglingar.

Det där med omöjligheten att ”göra saker som inte redan finns” gäller knappast hennes eget formarbete. Snarare tillhör hon den grupp som i takt med formen på vissa genrer strömlinjeformas, har börjat göra omslag och inlagor som verkligen bryter av.

– Jag brukar säga att bokformgivning är en osynlig designdisciplin. Men nu är kanske något på gång.

I år fick hon brons i tävlingen Best Book Design in the World för sin form på Lars Noréns dagbok, med kolsvart monolitomslag och bibelbladstunna sidor. I maj fick hon Berlingpriset, som årligen delas ut till en ”framstående svensk formgivare” för färdigheter som ”utmärkt bokstavsbehandling”.

– Jag tänkte bli arkitekt från början men upptäckte snart att jag tyckte det var roligare att bygga presentations­materialet till projekten. Jag bygger böcker. Det är det jag gör. Men man kan inte arbeta så genomgripande jämt. Och alla böcker ska heller inte formges så mycket som exempelvis Norénboken.

– Det finns människor som inte alls är intresserade av boken som fysisk form och lika gärna skulle kunna läsa boken digitalt, de vill bara ha en god läsupplevelse. Då skall man inte slösa pengar, kraft och miljö på en massa konstigheter, säger Nina Ulmaja.

Dags att söka upp den största bokformsbrytaren i år. Lars Sundh ser ut som stigen ur en Graham Greene-roman och förlaget Modernista, som han äger till hälften och styr formen på, skulle nog önskat att det verkade i en vackrare svunnen tid.
Hans vita linnekostym fladdrar över benen när han rör sig i den osannolika lägenheten en halv trappa ner från trafiklarmet i Vasastan.

Allt är gigantiskt här: takfönstret där ljuset faller rakt ner från himlen, bokhyllorna med allt från Erica Jong till svenska fågelböcker.
Sundh bor och jobbar i en nedlagd biograf. Jag noterar en uppstoppad alligator. Skulle inte förvåna mig om han plötsligt slet skinnet av det förtorkade djuret för att prägla det på bandet av en bok.

– Egentligen så tycker jag att vi gör rätt klassiska böcker. Hade den här varit i brunt läder så kunde man trott att den var från 1800-talet.

Men nu är inte volymerna med fotbollsreportern Erik Nivas texter i brunt läder. Sundhs skinnbandspastischer är pastellgrönt skrikiga och knallrosa. Och den skumgummiaktiga ytan av italienskt fuskläder, som handen dras magnetiskt till för att känna på, gör alltsammans till en märklig taktil upplevelse.

Jag tänker på det bokhistorikern Lundblad sa om det haptiska seendet: ”Om man ser på en bok att det kommer att kännas speciellt att ta på den, så tar man på den. Och har man väl tagit på en bok, så är det lättare att köpa den.”

Till hösten kommer bland annat Lars Gustafssons ”Tennispelarna” i en ny serie med en pärm jag genast ryggar till inför: helt vit och författarnamnet och titeln präglad i guld. Som på mitt … konfirmationskort.

På kaffebordet också den ”limiterade” boxen med Andres Lokkos böcker. Både låda och bokband klädda i tungt skotskrutigt tyg.

Sundh säger att de ”kommer att arbeta ännu mer med exklusiva utgåvor och samlarutgåvor”, bland annat en ”biblio­filupplaga” av Martina Lowdens debutroman ”Allt”. En estetiskt grundad överlevnadsstrategi, visar det sig.

– För några år sedan kunde man kanske tänkt att man kunde tjäna mer på att spara in på formen. Men nu när det är ett så hårt läge i branschen tror jag inte att det funkar.

– Jag tror att digitala läsplattor så småningom kommer att ersätta pocketboken, men att det samtidigt kommer att finnas många som verkligen vill ha fina böcker hemma. Det är något med det tryckta papperet som man går i gång på.

Både Nina Ulmaja och Kristina Lundblad är inne på samma sak: att formgivningen av den fysiska boken kan få en renässans, nu när många inbillar sig att den ska försvinna. Att den ansiktslösa e-boken, framtidsprodukten som ironiskt nog vrider tillbaka bokformen till 1850-talets anonyma gråpappersomslag, snarast kommer att ”trigga” branschen att satsa hårdare på ut­seendet hos det som går i tryck.

Herregud vad härlig bokvärlden kan bli, etthundrafemtio år efter att pärmen började få liv.