Under de senaste åren har frågan om mode som något annat än konsumtionsvara lyfts otaliga gånger. Avsomnade Litkes ville göra en annorlunda modetidning, Moderna museet visade ”Fashination” 2004 och just nu pågår en utställning om dandyn på Nordiska museet.
Ändå är det fortfarande konsumentinriktade trendbloggar och tidningar som Sofis mode eller Elle som fått definiera vad mode är. I ett nytt försök att vidga begreppet visar nio modeskapare sina verk på So Stockholm Gallery. Initiativtagare är Karin Bjurström. Hon gick ut Konstfacks textillinje 2009. Där kändes konceptuellt mode självklart, säger hon. När hon kom ut i verkligheten var känslan helt annorlunda.
– Det fanns inget intresse alls. Var finns min publik? Vem bryr sig? Det kändes plötsligt hopplöst.
På sommaren besökte hon evenemanget Fashionplay, en modevandring genom Stockholm. Det fick henne att inse att det finns väldigt många människor som arbetar med mode som ”inte bara ska värma kroppen” och att intresset är väldigt stort.
Bjurström fick pengar från Nämnden för hemslöjdsfrågor (modestipendier finns knappt några), vilka nu går till utställningen i Kungsträdgården.
– Vi kallar det konceptuellt mode. En del ville säga modekonst, ungefär som videokonst. Jag skulle vilja att man kunde säga bara mode.
Viljan att tänja modebegreppet har funnit länge, men märks nu på fler och fler ställen. Svenska moderådets Rookieprojekt lyfter alternativa modeskapare. I år ska dessutom elever från RMI Berghs konceptualisera kollektionerna med hjälp av kortfilmer. En av de medverkande designerna är Josefin Strid. För henne är mode en konstform bland andra.
– När jag inspireras kommer det ut som mode. Det är tacksamt eftersom alla har en relation till kläder. En konstinstallation kan vara svårare att ta till sig. Det är tacksamt att klä en kropp, den kan gå eller stå still, så ett plagg har många olika liv på en kropp.
I sin senaste kollektion inspirerades Strid av Kew Gardens i London.
– Jag blev intresserad av blommorna. Varför blommor på kläder anses kvinnligt och vad som händer om man gör manskläder i gammaldags blommiga tyger.
Att mode ses som ett ytligt konsumtionsnöje kan vi delvis skylla modejournalistiken för, säger modeteoretikern Lars Holmberg.
– Journalister har ett enormt ansvar när det kommer till att vidga uppfattningen av vad mode kan vara. Man måste problematisera tillverkningen, analysera vad trender är och vad de beror på. Det handlar om upplysning. Dessutom måste vi överge Anna Vin-
tourjournalistiken, där redaktioner sitter i knät på annonsörer.
Svårigheten att bli insläppt i det seriösa finrummet har också skapat en ängslighet inom branschen, menar Holmberg. Modetidningar som haft mer alternativa ambitioner har blivit på tok för svåra, säger han, eftersom de vill väga upp den allmänna uppfattningen.
Varför ska modet nödvändigtvis in i finrummet?
– Det är så viktigt, säger Lars Holmberg. Våra kläder blir viktigare och viktigare för vårt identitetsskapande.
Karin Bjurström håller med.
– Det finns så mycket värderingar och sociala koder i hur vi klär oss. Ett klädesplagg kan säga mycket mer än vad mycket konst gör. Konsten verkar också vilja distansera sig från modet. Det finns en fajt dem emellan och det är synd.
– När man pratar om intersektionalitet nämner man klass, etnicitet och kön, men aldrig stil, poängterar Lars Holmberg. Men med dina kläder kan du sätta alla de andra parameterna ur spel. Det pratas det aldrig om.
– Man kan inte heller bortse från könsaspekten. Det är män som har suttit på makten och pengarna. De har bara klätt sig i kostym och kunnat hävda att mode inte är viktigt att forska på eller granska.
Artikeln är tillfogad rättelser.