Ingenting ska få påminna besökaren om de flyktingtragedier som utspelats här. Lampedusa, denna den sydligaste av Italiens öar, närmare Tunisien än Sicilien, skall bara vara turistparadis under några få sommarmånader, för att under resten av året vara helt bortglömd av omvärlden.
Nu väller turisterna in med stora jetplan till öns underdimensionerade flygplats. Jag älskar öar, men har aldrig gillat Lampedusa. En kal, ogästvänlig kalkplatta mitt ute i havet, där staden förefaller bestå av slumpartat sammanskyfflade skokartonger. De badande trängs på den centrala stranden la Guitgia eller kring Isola dei Conigli, där vit sandbotten och grunt vatten resulterar i ett gnistrande vykortsklart vatten.
Ingen förefaller ägna en tanke på de människor som för dyra pengar riskerar sina liv för att ta sig till Lampedusa. Det händer då och då att ett uppsvullet lik spolas upp på stranden. En nyhet som omedelbart tystas ned. Till skillnad från 1800-talets slavhandlare tar vår tids människosmugglare betalt i förväg. Om lasten kommer fram levande eller inte är de ointresserade av.
I dag har strömmen av båtflyktingar, såväl asylsökande som illegala invandrare nästan helt upphört. Det är det som beskrivs som den optimala lösningen. Premiärminister Silvio Berlusconi bröstar sig i medierna, stolt över att regeringens migrationspolitik fungerar, och att dessutom några sicilianska fiskare som kommit in på libyskt vatten har släppts. Det bilaterala avtal som Italien har träffat med överste Muammar Khaddafi ger resultat.
Flyktingarna stoppas redan i Libyen. Som tack för detta har Italien lovat ökad ekonomisk hjälp till Libyen; en senkommen kompensation för 30-talets kolonialvälde då Mussolini lekte stormakt. Italienska företag – läs Berlusconis affärspartners – slåss nu om att konstruera en 1 700 kilometer lång motorväg utmed den libyska kusten.
Att Libyen sedan 1969 är en av världens värsta diktaturer, inte har skrivit under Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter och att inte ens FN:s internationella flyktingkommissariat UNHCR kan arbeta fritt där rör inte Berlusconi i ryggen.
I maj förra året slocknade mediernas intresse för Lampedusa, berättar Antonino Maggiore, en lampedusan som arbetat i många år inom föreningen Alternativa Giovani med att bistå båtflyktingar. Antalet nya flyktingar som kom sjönk dramatiskt när regeringen började med massavvisningar. Knappt hade flyktingarna kommit fram och överlevt en livsfarlig resa i gamla läckande båtar och utan kapten, så flögs de tillbaka från Lampedusa till Tripoli.
FN och en rad flyktingorganisationer protesterade mot dessa massavvisningar, där alternativet att söka asyl ignorerades. Trots att båtflyktingarna saknade varje form av id-handlingar fastslog inrikesministeriets personal snabbt nationalitet. Misstagen som begicks var många. Flyktingar som kom från krigande länder kring Afrikas horn som Eritrea och Somalia skickades tillbaka med egyptier, algerier, tunisier och marockaner.
År 2008 slogs alla rekord då 31 000 båtflyktingar kom till Lampedusa. 2009 sjönk siffran till 3 000, medan den i år är nere på 350 personer. Kapten Antonio Morana, ansvarig för kustbevakningen på ön, verkar inte ledsen. I stället för att hantera flyktingar får han nu ägna sig åt att kontrollera att båtarna genomgått revision, att fiskarna använder korrekta redskap och har giltiga tillstånd.
Ett nytt stort flyktingläger invigdes 2007. Det har 800 platser men har hyst ända upp till 2 000 personer samtidigt. Nu är det tomt. Militärpolisen som bevakar entrén förefaller meningslös. Det finns alltid en läkare, en kock och en chaufför på plats. Men inga flyktingar. Inrikesminister Roberto Maroni ser inte flyktingströmmen till Lampedusa som ett helt avslutat kapitel. Enligt Maroni går ”lägret att stänga på nolltid, men att öppna det på nytt tar tid”.
Lägrets chef Federico Miragliotta bekräftar att lägret är ”operativt”, trots att det är tomt. Matsalen och köket är skinande blanka. Den tjänstgörande kocken Caloghero behöver inte laga något mat. Det enda som syns i matväg är en pall med vita bönor på burk som blivit över. Ute på gården finns en täckt plats med en vit vägg. Här fotograferades varje flykting enligt klassisk brottsregistermodell. Digitala fingeravtryck togs – om det gick. Miragliotta berättar hur flera afrikaner inför detta tillfälle skavde sina fingertoppar mot det vassa gruset så att inget skinn fanns kvar och det blev omöjligt att ta avtryck.
90 personer från Lampedusa arbetade här. Nu är de långtidspermitterade. För Lampedusa med bara 6 000 invånare var det som att ha en liten Fiatfabrik på ön. Nu skulle många vilja vrida klockan tillbaka för att få jobb igen.
För de okunniga eller döva har Lampedusa blivit en framgångssymbol för den italienska regeringens migrationspolitik. Laura Boldrini, talesman sedan tio år för FN:s flyktingkommissariat har en annan syn:
– Hittills i år har 100 000 människor flytt från Afrikas horn. De stora flyktinglägren i Kenya är proppfulla och kan inte ta emot alla flyktingar. De söker sig fortfarande till Libyen som har blivit en återvändsgränd. De kommer inte längre fram till Italien. Det är det som kallas framgång.
Laura Boldrini kom i våras ut med boken ”Tutti indietro” (Alla tillbaka). Titeln syftar på massavvisningarna, men kan och måste även läsas som att Italien har tagit flera steg tillbaka. 75 procent av dem som 2008 begärde asyl kom över Medelhavet.
– Att stänga denna överfart är inte att bekämpa den illegala invandringen, det innebär bara att man ifrågasätter människors möjligheter att söka asyl i Italien, säger hon och tillägger att Italiens migrationspolitik enbart är baserad på rädsla.
Libyen är ett för medier stängt land. I somras blev det dock känt vad som kan ske med de flyktingar som skickas tillbaka till Libyen. 205 flyktingar från Somalia och Eritrea, varav flera tidigare förgäves försökt ta sig till Italien, deporterades till fånglägret Brak mitt ute i öknen i landets södra del 75 kilometer från staden Sabha. Italienska tidningen La Repubblica kom med ett scoop och lyckades göra en telefonintervju med en av flyktingarna:
”Vi är fördelade på två olika rum. 101 i det ena och 104 i det andra rummet. Alla män. Vi sover stående. Vi kan inte ens röra oss. Många är skadade och den som inte klarar av detta och svimmar hålls ändå uppe av de andras kroppar. Den som ramlar är förlorad: att hamna på golvet är detsamma som att kvävas”, berättar mannen som La Repubblica valt att kalla Mohammed.
En vecka efter mitt besök på Lampedusa hände det som kapten Morana förklarade var omöjligt. En båt med flyktingar lyckades komma fram utan att bli upptäckt av de sofistikerade marina övervakningssystem som finns. Flyktingarna steg i land på stranden Cala Francese. Polis och kustbevakning var snabbt på plats. Men till skillnad från tidigare, då flyktingarna togs omhand av FN-personal och läkare på den stora Favaloropiren i hamnen, fick de nu vänta större delen av dagen på stranden under en glödande sol. Till sist kom ett besked. Flyktingarna skulle forslas vidare till Porto Empedocle på Sicilien. Lägret på Lampedusa som kostar stora belopp att hålla öppet ska inte användas.
Ett politiskt beslut som ser ut som ett löfte från Maroni till partikollegan Angela Maraventano som återigen är öns vice borgmästare. Hon är det främlingsfientliga partiet Lega Nords enda politiker på Sicilien och medlem av senaten. Hon menar att hennes ö inte tål mer negativ publicitet och nämner i förbifarten att hennes lyxrestaurang under senare år har tappat 40 procent av sina gäster. Något som i och för sig snarare beror på den ekonomiska krisen än på båtflyktingarna.
Ett grymt öde för dessa flyktingar är att bli räddade av en libysk patrullbåt som låtsas vara italiensk. Det var ett nytt obehagligt inslag under den senaste sommaren och inträffade på internationellt SAR-vatten (safe and rescue), där räddningsaktionerna koordineras mellan Italien, Malta och Libyen. Italien har tidigare helt dominerat, medan Malta ofta inte har ställt upp med de räddningsaktioner som landet borde ha utfört på sitt SAR-vatten. Nu agerar Libyen ny räddare, men den flyktingbåt som gått ut med SOS-larm i slutet av juni månad fick vänta i 24 timmar innan den libyska patrullbåten kom till undsättning.
Jag frågar Angela Maraventano vad hon tänker om de flyktingar som nu inte lyckas begära asyl, som riskerar livet till havs för att direkt skickas tillbaka till Libyen.
– Varje land måste ta sitt ansvar. Frankrike som dominerat Nordafrika i decennier har ett ansvar. Vi har tagit vårt, nu måste vi koncentrera oss på att överleva och rädda vår ekonomi. Annars riskerar vi att gå samma ekonomiska öde till mötes som Grekland och Spanien.
Längst in i Fästning Europa dominerar EU-byråkrati. Det finns en strävan att skjuta över ansvaret på någon annan, och flyktingar skickas runt som om de vore paket. På Lampedusas stränder solar turisterna. Naturskyddsorganisationer vaktar över sköldpaddorna som lägger sina ägg om natten i den snövita sanden. En sköldpadda är mer värd än ett människoliv på Lampedusa.
Den verkliga tragedin är inte alla båtflyktingar som har kommit under dessa år. Det är alla de som har dött ute i ”Canale di Sicilia” som passagen mellan Sicilien och Afrika kallas. Tusentals och åter tusentals människor har drunknat. Vem minns i dag förlisningen julnatten 1996 då 289 flyktingar drunknade i Medelhavet? Människor som följt drömmen om ett bättre och värdigare liv, utan att nå fram till Lampedusa; den yttersta utposten i Fästning Europa.