Många oroas över att statens grepp över kulturen försvagas när makten över kulturen flyttas ut i landets regioner. Portföljmotståndarna är rädda för att ett större självbestämmande i regionerna betyder att staten förlorar sitt grepp om stödet till kulturen.
–Inga av mina erfarenheter tyder på att de som är experter på kultur sitter i kommunala nämnder eller lokala företagsstyrelser. Förlägger man kulturpolitiska beslut lokalt står de i direkt konflikt med andra områden, som kommunala politiker i första hand vill prioritera. Sådant som sjukhussängar och fritid går före i kön.
Det säger Tomas Forser, författare och ordförande i Kulturrådets arbetsgrupp för skönlitteratur. Han förundras över att kulturområdets experter förväntas hålla tyst, medan de på alla andra samhällsområden prioriteras högst.
Kulturrådets arbetsgrupper består av yrkeskunniga personer som tar ställning till hur statens stöd till kulturen ute i landet ska fördelas. I kulturleden undrar många om rådets makt nu kommer att decimeras, något som har antytts i samband med Kulturutredningens betänkande i våras.
Lars Nordström (FP), kulturnämndens ordförande i Region Västra Götaland, tycker inte att man behöver vara utövande konstnär för att kunna ta kloka kulturpolitiska beslut. Han tycker det är föraktfullt att det finns de som tror att ”dumma landsortpolitiker bara kommer att driva festivaler” om besluten flyttas ned. Västra Götaland och Skåne är två regioner som redan i dag har modeller för kulturstöd som liknar portföljen.
Finns det då någon sanning i bråket om var kompetensen ligger? De som tycker att kompetensen saknas i kommunerna tror att ett breddat kulturbegrepp kommer att innebära en kommersialisering och amatörisering av kulturen. Jenny Johannisson på Centrum för kulturpolitisk forskning i Borås tror att den tendensen går att motverka.
– I landsting med små resuser finns en viss anledning till oro. Fördomar om ”elit-kulturen” finns i första hand inte på den regionala nivån utan längre ner, på den kommunala nivån. Men kultur har låg status på alla nivåer, även den statliga. Främst beror det på dålig kommunikation. Grunden i portföljmodellen är just detta, att man ska prata med varandra.
Hur kommunikationen mellan region och kommun ska se ut är den stora utmaningen för kulturpropositionen att beskriva. Det uttrycktes ganska vagt i Kulturutredningen i våras.
Farhågor för en hjälpgummekultur, som bara ska gagna turism, hälsa och annan marknadsföring av orten framförs ofta av dem som ogillar portföljmodellen. De efterlyser en syn där kultur finns till för sin egen skull. I regionerna ser man dock positivt på ett bredare kulturbegrepp.
– Definitionen av kultur blir bredare när självstyret ökar. Det räcker förstås inte att kulturarbetare blir företagare, men finns en efterfrågan på deras kompetens från exempelvis stadsplanerare eller skolor kan det bara vara av godo, säger Peter Karlsson, kulturchef på regionförbundet Östsam i Östra Götaland.
I Region Skåne har breddningen bland annat betytt att den skånska kulturen lyfts fram. Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson vill dock höja ett varningens finger för en alltför långt driven instrumentalisering av kulturen.
– Den statliga kulturpolitiken måste motverka instrumentaliseringen. Kultur kan inte alltid baseras på ekonomi, den måste få finnas på sina egna villkor.
Det argument som framförs från beslutsfattare ute i landet är att man där har mycket bättre kunskap om den egna kulturen än man rimligtvis kan ha i staten. Näringslivets inblandning i kulturen uppfattas också mestadels som positivt.
– Vi har nära kontakt med näringslivet, och alla undersökningar tyder på att vill man få in kapital är kulturlivet en viktig beståndsdel. Jag tror att portföljen kommer att stärka kontakterna mellan kultur och näring, säger Rolf Tufvesson (KD), ordförande i Region Skånes kulturnämnd.
Makten över kulturen förskjuts i den borgerliga alliansens Sverige. Stat, regioner och kommuner – alla vill de ha fingrarna i syltburken. Och numera näringslivet också.