Johnny Depp väckte ont blod när han kallade USA för en ”hundvalp med vassa tänder” och en ”trasig leksak”. Han tänkte inte låta sin franska dotter växa upp där. Det låter som om han var trött på sig själv också. Trasig leksak är en ganska bra beskrivning av Depps ikoniska rollporträtt. Den hemmagjorda Edward Scissorhands med ett hjärta av guld och saxar i stället för händer. Den störda chokladfabrikören Willy Wonka med bländvit tandrad och guppande huvud. Den nätta piratkaptenen Jack Sparrow med ruttna tänder och vickande höfter. Och härnäst the Madhatter i Tim Burtons tolkning av ”Alice i Underlandet” med gnistrande rött hår, buskiga röda ögonbryn och grönlysande ögon. ”Alice. You’re very late, you know. Naughty…” hinner han säga på den lilla trailersnutten som redan är i omlopp. Man klipper nästan mitt i ”naughty”, för att inte avslöja, bara fresta med Depps nya kreation. Hur ska han röra sig, hur ska han forma orden. Vilken rädsla eller dröm ska han kanalisera?
Snart kommer Depp sitta i intervjusoffor och tala om sin vän och evigt förbundna Burton, de trasiga leksakernas skapare. Depps rara, blyga framtoning i sådana intervjuprogram verkar genuin. Han fnissar åt sina egna skämt, drar i hålen i sina jeans och försöker att inte mumla för mycket. ”Att spela in film med Tim är som att komma hem”, kommer han kanske att säga. Det brukar han säga. ”Tim kan be mig om vad som helst, jag gör det.”
I början på nittiotalet var Depp en pluttig, åttiotalsbabe med ”Terror på Elm Street” och många säsonger av polisserien ”21 Jump Street” bakom sig. Hans vantrivsel i idolskapet kunde bara mäta sig med Greta Garbos. Få har reagerat lika instinktivt klaustrofobiskt på att plötsligt vara en produkt som alla vill vara med och bestämma över och kladda på.
När Burton erbjöd honom rollen som Edward Scissorhands gav han Depp en magisk rustning, eller en schamanmask, som både skyddade mot världens blickar och gjorde det möjligt att släppa fram hans helt unika, anakronistiska talanger. En stumfilmsstjärnas talanger.
Det är egentligen konstigt att han kunde bli så stor. Det var inte åttiotal längre och intresset för sagor hade avtagit. Världen var mer intresserad av rappa käftar, vita pulver, ordrika uppgörelser och våldsam realism när Depp startade sin tysta pappersmåne-vandring över Hollywood-himlen. Det var lite svårt först att ta det släta ansiktet och de stora, mörka ögonen – som trotsar all realism – på allvar. Tim Burtons gotiska, gnisslande cirkus verkade höra postpunken till. Lasse Hallströms porträtt av en melankolisk kille på glesbygden, ”Gilbert Grape”, var gripande men tamt. Och ”Don Juan de Marco”, vars personlighetsklyvna titelroll berättar om förförelser med släpig spansk brytning, balanserande på randen till absolut patetik och borde ha gjort alla ironiker generade.
Men på något sätt höll han balansen och fick publikens kärlek. Pojkar, flickor, män, kvinnor, förmodligen också gamla och hundar. Han är en tvillingsjäl. En låtsaskompis. En bevarare av Hemligheten. Den som de flesta barn vid något tillfälle under sin uppväxt har svurit att aldrig glömma. Tron på sin egen föreställningsvärld.
Ingen förstår Johnny Depp som jag, tänker miljontals mäniskor i biografens mörker. Var och en har sin egen Depp som en liten söt schaman om halsen. Närmast huden. Under läderjackan.
Själv har han en hajtand där från någon ”som betyder mycket för honom”. Det är inte helt comme-il-faut att bära äkta hajtänder. Men Depp är romantisk på riktigt, så man föreställer sig att han har tackat hajen under korrekta rituella former, att hajen har gett honom tanden frivilligt. Johnny Depp behöver inte vara korrekt, för han är god.
Ingen har gett en sådan vacker, gåtfull och mystisk inramning åt Depps indianska kvaliteter som Jim Jarmusch i den faulknerska ”Dead man”. Ansiktet, tystnaden, mjukheten och integriteten ropar efter en gammaldags pojkboksindianroll. Jarmusch löser det genom att låta Depp komma till vilda västern som den förskrämda vita revisorn William Blake. Han blir skjuten och sedan omhändertagen av en svamlande, fet indian som ser att William i själva verket är död och långsamt förbereder hans rituella begravning. Så till slut ligger han där i kanoten, sminkad och insvept i vackra filtar, på väg att bli ett med havet.
Ändå var det många som drog en lättnadens suck när han rev av sin första riktigt nittiotalistiska gangsterroll i ”Donnie Brasco”. Med en liten missklädsam mustasch och mafios klädstil spelar han en polis och infiltratör som blir vän med den avdankade gangster (Al Pacino) han ska fånga in. Nu hade han bevisat att han kunde vara en vanlig skådespelare också, inte bara en sagofigur. Samtidigt var positionen klassiskt Deppsk. Han var undercover, inte en i gangstergänget. Utanförskapet kan knappast få en mer plågsam form.
Det var inget fel på filmen, men rollen hade nog kunnat spelas av ett par, tre andra skådespelare, liksom John Dillinger med fördel hade kunnat spelas av Brad Pitt i bioaktuella ”Public enemies”. Hans ansikte lever inte riktigt i realistiska kläder och miljöer. Det viktigaste med ”Donnie Brasco” var att killar nu kunde komma ut ur garderoben med sin Johnny Depp-dyrkan. Depp var cool. Han klädde sig snyggt. Han var ihop med världens vackraste kvinnor. Han härjade, krökade, slogs, var tatuerad och kompromisslös. Han dissade Hollywood och var ändå en stjärna.
Samtidigt började det klinga lite falskt om myten. Som det gör när någon håller fast vid barndomens hemlighet alltför krampaktigt. Växer man inte upp blir hemligheten till slut en lögn ändå. En valp med vassa tänder. En trasig leksak.
Hans genuint amerikanska förälskelse i Europa höll på att leda honom käpprätt åt helvete med filmer som Polanskispektaklet ”9th gate”, den formlösa ”The libertine” och engelska Jack the Ripper-thrillern ”To hell”. Den europeiska synden blev en meningslös pose.
Det är därför piratkaptenen Jack Sparrow är en genialisk sell-out. Med Sparrow får Depp ihop alla element av sin mytologiserade person och kan samtidigt fnissa åt dem. Jack Sparrow är en skurk och en hjälte, barnslig och luttrad, hyperegoistisk och god, löjlig och sexig, fjollig och maskulin, fånig och fullkomligt magnifik. Eftersom han, tekniskt sett, inte är huvudrollsinnehavare utan comic sidekick – Orlando Blooms karaktär får ta hand om de svärmiska projektionerna – så går Depp fri att släppa loss allt han har. Till och med den väl undangömda hjärtekrossaren som storstudiorna ville att han skulle spela redan i början på nittiotalet men som han konsekvent har vägrat exploatera på vita duken.
Jack Sparrow är ett sätt att bevara hemligheten genom att röja den. Ett sätt att axla den kommersiella superstjärnestatusen och samtidigt, i varje ögonblick, rycka på axlarna åt den. Ett sätt att bli vuxen genom att ge bort en liten bindgalen, smutsig pirat till alla världens barn. Den är av plast men hemligheten finns ändå bevarad där inne. Integriteten är intakt.