När tidskriften Wired för en tid sedan publicerade en uppdaterad vett- och etikettlista för sociala medier var det en regel som lyste som i neonskrift: You can reinvent yourself online. Ngot man kan översätta med att man både ”kan” och framför allt ”får” uppfinna sig själv på nätet.
Den regeln anammade Facebooks grundare Mark Zuckerberg redan för sex år sedan. Han var ett tjugoårigt datasnille som satt instängd i sitt killsvettiga studentrum, fastlåst i en icke-attraktiv och socialt hopplös nördidentitet. Så började han knappa in de första koderna för den första Facebook-versionen. Resten är, som det brukar heta, historia.
Den kommande ”The Social Network” (premiär på fredag) kretsar just kring detta omskapande identitetsbygge. Det är filmen som återkallar ett stycke modern näthistoria: Hur gick det egentligen till när en socialt hopplös Harvard-student blev världens yngsta mångmiljardär genom att skapa Facebook? En sajt som gått från noll till svindlande 500 miljoner användare på mindre än sex år.
Men framför allt kanske den handlar om hur Zuckerbergs förment bäste vän och kompanjon Eduardo Saverin blev hans främste fiende och hur han sedan åtalades dubbelt upp för att ha snott idén om Facebook.
Drygt två år efter att den medieskygge Mark Zuckerberg gjorde ett av sina få offentliga framträdanden i medierna med den omtalade ”CBS 60 minutes”-intervjun i amerikansk tv, sitter regissören David Fincher på ett sobert, harpklingande lyxhotell i Paris dyraste modekvarter tillsammans med manusförfattaren Aaron Sorkin, mannen som skapade serien ”Vita huset” och introducerade ”gå”-möten för svenska kontorsslavar. Bredvid dem sitter skådespelaren Jesse Eisenberg (spelar Mark Zuckerberg), jämte Andrew Garfield som gör den utmanövrerade Saverin och så popsångaren/aktören Justin Timberlake som spelar den förföriskt farlige Sean Parker, som var med och grundade den musikbaserade fildelarsajten Napster.
Överallt i de puffiga salongerna finns platt-tv-skärmar som spelar trailrar för filmen och rullar ”bakom”-intervjuer. Även om ingen av de inblandade, lustigt nog, säger sig vara ett enda spår intresserad av att själv använda Facebook, är det ett nöjt gäng. Amerikanska kritiker har redan gett filmen tummen upp och publiken strömmar till.
Mest anti-Facebook är Aaron Sorkin, manusförfattaren som ser ut som en klassisk collegeprofessor i svart yllekavaj, blå skjorta, rosa slips, klädsam solbränna och blond lugg. Hans Facebookkunskaper kommer främst från de domstolshandlingar som finns bevarade från åtalen mot Mark Zuckerberg.
– Exakt hur ironisk titeln är fattar man först när man sett filmen. Zuckerberg uppfann något han behövde, och förmodligen fortfarande behöver. Men den väsentliga ironin ligger i att ett fenomen som är till för att koppla samman människor lika gärna – även om det förmodligen kommer att ta decennier innan vi ser effekterna av det här sociala experimentet – kan öka klyftorna eftersom alla visar friserade sidor av sig själva. Vi är liksom inte riktigt ”mänskliga” när vi kommunicerar där, säger Sorkin och gör citattecken med fingarna i luften.
– Man kan förmodligen gilla den här filmen utan att hålla med mig. All min kunskap handlar om manusförfattande och jag har ingen utbildning i sociologi. Dessutom verkar fem hundra miljoner tycka annorlunda, säger Sorkin och försöker låta anspråkslös.
– Jag ser egentligen filmen mest som en släkting till det klassiska rättegångsdramat. Och i grunden handlar det om samma saker som drivit dramerna framåt sedan antiken: vänskap, svek, klass, maktkamp, kärlek, girighet . . . Aiskylos, Shakespeare och Dostojevskij har gjort det. Lyckligtvis var ingen av de killarna lediga, så jag fick jobbet, ha ha.
Även den ledigt fritidsklädde regissören David Fincher, som tagit en rast från inspelningen av ”Millennium”-inspelningen i Stockholm, är mycket sval inför Facebook.
– Som fenomen är det varken farligare eller radikalare än televisionen och mobiltelefonen, säger han lite avmätt.
– Visst sägs det i filmen att ”personlig integritet, eller privatliv, tillhör det förgångna” men hey, bloggosfären har ju redan sabbat det där. Det finns fullt av människor där ute som tar upp kameror och bloggar direkt om de ser Rooney Mara (Zuckerbergs flickvän Erica i ”The social network” och Lisbet Salander i amerikanska ”Millennium”) gå ut och köpa en bagel.
– Många som läste manuset sade att det var som en radiopjäs, bara en serie konversationer, och undrade hur jag skulle kunna göra något visuellt av det. Men jag tyckte relationerna var så intressanta, och framför allt hur folk reagerar på en person som Mark Zuckerberg. Det var min drivkraft för att göra filmen. Vi tog lika många scener där folk lyssnar som när de pratar, säger han och lutar sig tillbaka i hotellsvitens mjuka soffa.
Vissa har sagt att det inte gjorts ett lika osympatiskt porträtt av en känd person sedan Martin Scorsese gjorde ”Tjuren från Bronx” om boxaren Jake La Motta; andra har tolkat ”The Social Network” som en attack både på Facebook som sätt att kommunicera och på Mark Zuckerberg personligen. Den sistnämnde lär ha avböjt alla kontakter med filmskaparna.
Men både Fincher och Sorkin är naturligtvis av en annan mening.
– Man kan inte skriva om någon person på det här viset utan att i någon mån identifiera sig med honom. Även om jag, efter all min research, vet betydligt mer om den unge Mark Zuckerberg än om den 26-åring han är i dag, så finns det saker vi har gemensamt trots allt. Jag kan känna igen mig i hans blyghet, hans oförmåga att passa in socialt, säger Aaron Sorkin och fortsätter:
– Zuckerberg skulle förmodligen ha kunnat göra betydligt mer destruktiva saker när han var riktigt ung, han kunde ha sjunkit in helt i sig själv och typ skjutit folk med gevär. Det sista jag ville var att attackera honom. För mig är han ett häpnadväckande geni, en fascinerande kreativ talang med en IQ-nivå som går genom taket. Herregud, när jag var 26 år satt jag och skrev utkast till ”A few good men” på cocktailservetter!
Sorkin får frågan om vad som enligt honom är påhittat i manuset. Enligt amerikansk press har Zuckerberg till exempel sagt att det är rena lögner att han var en social klättrare som bara drömde om att komma in på Harvards exklusiva herrklubbar, som det sägs i filmens geniala inledningsscen där Zuckerberg blir dumpad av sin tjej Erica på en bar för att han bara tjatar om sig själv och sina ambitioner.
– Jag har minst sex källor från Harvard som säger att hans besatthet av elitklubbarna som beskrivs i filmen är sann. Några saker är förstås fejk. Erica finns till exempel med för att Zuckerberg skulle få sin egen ”rosebud”. För mig var det framför allt viktigt att inte påstå att det bara finns en enda sanning i den här historien. Det är därför jag, liksom Kurosawa i ”Rashomon” berättar historien om konflikterna kring Facebooks födelse ur tre olika perspektiv. Filmens Zuckerberg får säga sitt, liksom vännen Eduardo som stämde honom och så tvillingarna Winklevoss, Harvardstudenterna som menar att Zuckerberg stal själva grundidén från dem.
– Jag bryr mig faktiskt inte alls om vad Zuckerberg tycker om filmen. Det viktiga är vad publiken tycker. Men jag kan fatta att ingen skulle vilja se en film om hur de var när de var tjugo år gamla. Men en sak är intressant. Samma dag som filmen gick upp i USA, den 1 oktober, hyrde Zuckerberg en hel biograf och bjöd sina anställda för att se filmen. Sedan gick alla ut och drack appletinis och bestämde att det var den officiella företagsdrycken.
– Att folk har hackat på honom för att han nyligen donerade hundra miljoner dollar till utsatta skolor i New York tycker jag är taskigt. Det är väl bara att säga tack.
Även regissören David Fincher känner igen sig i Zuckerberg.
– Jag vet precis hur det är att vara tjugo och bli klappad på huvudet av en massa inflytelserika människor som tycker att man är gulligt kreativ – samtidigt som man själv inte har några pengar eller får vara med och bestämma. Jag kan också lätt förstå laddningen mellan manliga gemenskaper som de på college och de som känner sig som outsiders. Zuckerberg är ingen ond person eller en antihjälte. Han är en av de smartaste killarna i världen i dag och leder själv en miljardindustri. Det ger honom inte rätt av vara en skitstövel, men det gör att man förstår honom.
Apropå Rosebud så nämns ”Citizen Kane” och ”Den store Gatsby” i samband med ”The Social Network”, vad säger du om det?
– Ha, ha, det där med ”Citizen Kane” hittade jag på själv. Tidningen Wired frågade mig vad jag egentligen höll på med när de hörde att jag skulle göra en film om Mark Zuckerberg och Facebook. Jag svarade på skoj att jag ville göra en John Hughes-variant av ”Citizen Kane”, vilket snappades upp av andra tidningar. Och eftersom amerikansk press inte är särskilt smart eller bildad trodde de att jag ville vara stöddig och jämföra mig själv med Orson Welles. Båda filmerna handlar på sätt och vis om imperiebyggare som båda har svårt att kommunicera live med sin omgivning, men där upphör jämförelserna för min del.
Den lockige Manhattankillen Jesse Eisenberg (”The Squid and the Whale”), som fått den svåra rollen att gestalta Zuckerberg, berättar att fäktning var ett sätt att komma datasnillet in på livet.
– Eftersom jag inte kunde få träffa honom så tittade jag på allt videomaterial som finns tillgängligt på nätet och jag lade märke till att han har en väldigt speciell hållning med stel rygg och ofta handen på magen. Jag letade upp hans collegeansökan och såg att han höll på med fäktning. Då började jag ta fäktningslektioner och förstod att den där hållningen kommer därifrån. Man ska helt enkelt inte röra överdelen av kroppen. Det fick mig att känna mig som honom.
– När det gäller research för datavärlden så tog jag hjälp av en kusin som är en bigshot i branschen och jobbat både på Google och Apple. Lustigt nog fick han faktiskt jobb på Facebook i Palo Alto när vi nästan var klara med filmen. Nu jobbar han väldigt nära Mark Zuckerberg, och enligt honom tycker Zuckerberg i alla fall att jag gör ett bra jobb som honom.
”The Social Network” är den första stora spelfilmen som tar ett grepp om hur det mest iögonenfallande sociala mediet skapades. Det lär komma fler filmer om dem som revolutionerat nätet liksom det nya sättet att umgås genom skärmar. En film om sökmotorn Google, baserad på boken ”Googled: The End of the World as We Know it”, är redan på väg.