Härom månaden var fikat framdukat för Hans Gude Gudesen och hans medarbetare Espen Daae.
- Linn tyckte väl att de borde träffa några Fårögubbar, säger Birger Kalström och ler lite.
Norrmännen var trevliga, ungefär som folk är mest. De frågade lite om husen, fast bestämt sig för att köpa hade de nog redan, tror Birger.
Ingmar Bergmans hus ligger några kilometer från Fårö kyrka. En grusväg leder fram till de låsta grindarna. I det långa, väl dolda 1960-talshuset bodde regissören i perioder under flera decennier; de sista åren var han bofast. Hammars, Dämba (med den lilla biografen) en bit därifrån, huset Ängen och de mindre dräng-, skriv- och gäststugorna - sammanlagt sex byggnader - utgör det fastighetsbestånd som han lämnade efter sig.
Hammars är tomt. Medan fotografen går runt med Birger Kalström på stranden gör jag vad många besökare suktat efter och kikar in genom fönstren. Arbetsrum, vardagsrum, kök.
En och annan lampa hänger kvar, men annars är rummen kala och furupanelen syns gul. Bara biblioteket har sina böcker alltjämt på plats.
Rubb och stubb kunde varit borta för gott, men som i en saga - så beskriver många vad som hände i september - ska alltihop återföras hit, efter vad som bara blev en utflykt till auktionshuset Bukowskis.
Bilarna är redan tillbaka.
Skälet till att Ingmar Bergman i sitt testamente skrev att alla ägodelar skulle säljas var sannolikt en vilja att slippa ett uppslitande arvsskifte: det är lättare att dela på sedlar än persedlar.
- Vi är nio syskon med nio viljor som har administrerat ett dödsbo medan hela Världen har tittat på. Jag tycker nog att vi har skött det ganska bra. Vi ville inte bråka, utan bara få ett värdigt slut och sedan gå tillbaka var och en till sitt, säger Linn Ullmann.
I svart mössa och sin Fårökofta, som hon kallar den, sitter skarans lillasyster i mysbelysningen på Stora Gåsemora, en gammal mjölkgård som blivit konferenshotell. Utanför är det kolsvart. Linn Ullmann är på Fårö för ett styrelsemöte med Stiftelsen Bergmangårdarna och för att skriva på den bok hon ligger efter med.
Efter sin fars död i juli år 2007 lejde arvingarna auktionshusen Christie\"s och Bukowskis för att sälja fastigheter och lösöre. Budstopp för husen sattes till den 20 augusti i år. De värderades till ett tiotal miljoner, men spåddes kunna gå för det tiodubbla. Staten avvisade snabbt alla uppmaningar att gå in som räddare av arvet efter Den Store Bergman.
För Linn Ullmann är platsen livsviktig, och kanske har kärleken till Fårö varit den starkaste drivkraften i vad som det senaste året blivit ett heltidsarbete, till hennes eget förlags stora otålighet. Varje sommar tillbringades här, med fadern och familjen - eller familjerna.
- För mig var min far en berättare - som han var även för sina barnbarn. I drängstugan, som renoverades för "ungdomarna", målades en linje på golvet med texten "häxans blod" efter en historia om en häxa som åt små barn. Ingmar skrämdes, men när det blev för läskigt kunde han säga att häxan hade en talkshow på tv också. För mig var han någon som man fick hur mycket O\"boy man ville av, sådant en mamma aldrig kunde kosta på sig. Men man fick inte störa när han arbetade och inte under "tysta timmen". Skulle man träffas eller ringa gjorde man upp en exakt tid för det. Jag tror att vi syskon har en gemensam bild av vem han var, men vi har också var sin bild och var sin far. Det skiljer mycket mellan oss, inte minst i ålder, säger Linn Ullmann.
Och så säger hon att filmstunderna på Dämba, exakt klockan 15 och klockan 20, är vad hon saknar mest av sin far.
Hösten år 2008 stannade Linn Ullmann kvar på Fårö. Hon skrev in sin dotter Hanna på förskolan och parkerade sig själv och familjen på Ängen. De veckor hennes make var i Norge fick Linns författarkollega Brit Bildøen vara sällskapande spökskrämma åt sin mörkrädda väninna.
- Jag satt på Hammars om dagarna och skrev. Det är ett hus med många skrivbord, konstaterar Brit Bildøen med ett skratt när vi ses i Stockholm.
Tillsammans gick de långa promenader och i köket på Hammars pratade de om hur huset skulle kunna räddas. I bakhuvudet hade Linn Ullmann en händelse hon inte lyckats frigöra sig från. När hon under en middag några månader tidigare hade sagt att hon aldrig mer skulle resa till Fårö - allt skulle ju säljas - reagerade en av herrarna vid bordet, redaktören Alf van der Hagen, med kraft.
- Han skällde ut mig och sa att jag minsann hade ett ansvar för arvet.
På Fårö formulerade hon sina idéer i en projektplan som gick ut på att skapa ett stipendium för arbetsvistelser för journalister och konstnärligt verksamma med tydlig återkoppling till samhället på Fårö. Linn Ullmann lade alltmer tid på att hitta någon som var beredd att satsa kapital. Hon knöt kontakter, bjöd in ordföranden för Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, Ingvar Carlsson, till Hammars, talade med Ingrid Dahlberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman (som förvaltar regissörens arkiv) och Inger Harlevi, kulturordförande på Gotland. Många samtal fördes också med Benny Marcel och Hanns Rodell, gamla vänner som tillsammans med Bergmans fjärde hustru Käbi Laretei brukade bo på Dämba om somrarna.
- Utan Bennys kompetens och råd hade vi aldrig kommit någon vart i Sverige. Vi var trots allt ett gäng norrmän som höll på, säger Linn Ullmann.
Benny Marcel, för sin del, betonar vänskaperna med Ingmar och Linn, och säger att Linns arbete också kan beskrivas som en sorts sorgeprocess.
Flera alternativ var uppe men ingenting höll hela vägen. Finanskraschen bidrog till att få prioriterade kultursponsring.
Parallellt gick Stiftelsen Bergmancenter ut hårt med att de raggade husköpare. Med annonser i filmtidskriften Variety försökte de locka Hollywood till Hammars: "Do you want to own it?"
- Jag blev intervjuad några gånger av internationella tidningar men vi fick inte in några konkreta bud, säger Ingvar Carlsson, men tillägger att diskussioner fördes på flera plan och att en lösning var nära i somras.
I maj återvände Linn Ullmann till Oslo, men reste snart tillbaka och under sommaren visades Hammars upp för såväl svenska som internationella spekulanter. Birger Kalström hade fullt sjå med att rensa bassängen på baksidan från kottar och barr.
Men Fårö är inte Gamla stan, som den mångåriga sommargästen Ingrid Dahlberg säger. Vattnet på ön är kanske inte dåligt, likväl brunt av rost, illasmakande och heta somrar en bristvara. Eluppvärmningen av Hammars är dyr och husen i varierande behov av renovering. Grusvägarna är spruckna och färjeförbindelsen vid Fårösund en flaskhals, och även om frågan är aktuell dröjer det år innan en bro kan vara byggd. Platsen är inte bara charmigt exotisk. En Fåröbo kallar ön "ett fängelse" och en av spekulanterna tyckte att här fanns för mycket flugor.
När ett tredje finansieringsförsök blåst omkull tänkte Linn Ullmann om och lade tillsammans med vännerna Marcel och Rodell ett eget bud på Dämba - vilket var vad de trodde sig ha råd med, även om det krävde att Linn och hennes man sålde sitt hus i Oslo. Samtidigt adresserade hon med sin mor Liv Ullmann en vädjan om medel till flera amerikanska storstjärnor.
Den norska kvällstidningen Dagbladet slog upp Linns villaförsäljning och "desperata kamp" stort. Några veckor senare publicerades en artikel från Fårö. Bilderna togs av en frilansfotograf - som sedan dess anställts på DN - och som återkom till ön för det här reportaget.
Artiklarna i Dagbladet lästes av en Hans Gude Gudesen, arkeolog och uppfinnare (med rekordmånga patentansökningar) som under nittiotalet gjort stora pengar genom uppbyggnad och försäljning av det egna IT-bolaget Opticon. Under en period var hans affärer omskrivna, men Gudesen drog sig snabbt undan rampljuset.
Hans nära medarbetare Esben Daae ringde upp den mäklare som citerats i artikeln om paret Ullmann/Dahls husförsäljning, som i sin tur kontaktade Linn och sa att Daae nog var någon hon borde träffa.
- Men jag hade planerat att ta en kopp kaffe med min mor - och man säger inte nej till sin mor, säger Linn Ullmann och börjar skratta.
Så Espen Daae fick vänta lite.
- Sen hade vi ett långt samtal. Han sa att hans uppdragsgivare ville träffa mig och läsa min projektplan. Jag gav Espen mina papper men sa att skulle jag träffa någon måste jag veta vem det var.
Linn Ullmann säger att hon vagt kände igen Gudesens namn.
Kort därpå träffades de vid ett möte som snart följdes av fler. Även Brit Bildøen var med när de sågs på ett advokatkontor i Oslo den 24 september.
- Jag glömmer aldrig Linns ansikte när Gudesen sa att han hade öppnat ett klientkonto på Bukowskis och skulle köpa tillbaka allt, säger hon roat.
Inte mycket gör henne mållös, säger Linn själv, men i den stunden var hon stum.
- Sedan försökte jag förklara att "det kan bli dyrt, uppemot två miljoner..." Det lyssnade han inte på utan lade ett bud på alla fastigheter, gjorde klart att min projektplan skulle följas och en stiftelse bildas med evig bruksrätt till fastigheterna. Och han skulle stå för alla driftskostnader.
Hans Gude Gudesen beskrivs av de jag talar med som en vanlig och vänlig man, idealistisk till sin karaktär och mer av arkeolog än typisk affärsman. Han ska vara ödmjuk men myndig, en person som står nära sin familj och som inte tycker om representationsluncher, än mindre att prata med pressen. Han har inte tidigare gjort sig känd som mecenat och uppges inte ha någon särskild relation till Ingmar Bergman. Linn Ullmann säger att han påminner om någon av de ljusa figurerna i "Fanny och Alexander".
Hans Gudesen inte är någon slipsnisse; det är hans medarbetare som står för de strikta kostymerna. Espen Daae är effektiv.
När det var dags för auktion anlände de båda norrmännen till Berzelii Park och Bukowskis med buss. I den kvalmiga auktionssalen, fullpackad inte minst av journalister och kameror, bevittnade de när Gudesens fyra bulvaner, med hjälp av flera budgivningsspadar, tog hem pryl efter pryl. För den som följde auktionen var det tydligt att några få köpare tog hem mycket, men att en enda budgivare toppade alla bud anade nog ingen. Auktionsfirman var dock införstådd och bankgarantier hade visats upp på förhand. Sedvanlig service, kallar intendenten Tom Österman det. Gudesen kom på visningen, sa att han var intresserad, men ville sköta allt diskret. Inget ovanligt.
Men auktionen var unik, Tom Österman har aldrig varit med om något liknande.
I sin sålda Oslovilla följde Linn Ullmann och Brit Bildøen auktionen på internet.
- När priserna drog i väg trodde vi aldrig att det skulle gå. Det dröjde, men så kom ett sms från Espen: "det var dyre pinnestoler det!" säger Linn Ullmann med en gest mot sin mobil.
En lång rad humoristiska meddelanden i samma stil följde. Gudesen köpte i princip allt. De föremål som ändå släpptes - som porträttet av Irving Penn och det berömda schackbrädet - lämnades medvetet, främst för att de inte hade haft någon framträdande placering på Hammars.
- Jag försökte hejda Gudesen och skrev "nej, nej, strunta i den, den stod bara i ett gammalt skåp!" men då svarade han att "då ska den tillbaka till det skåpet". Som dotter kändes det viktigt att få tillbaka nattygsbordet med min fars anteckningar, Dramatenmodellen, farmors stora skåp, alla skrivbord. Klockan som tickade och slog varje timme. Jag brydde mig inte om schackbrädet och vet inte ens om det är det som är med i filmen, men tärningarna var viktiga: Ingmar slog dem tre gånger varje morgon. Blev det många sexor skulle det bli en bra dag.
Summan för de 337 föremålen hade efter nio timmars auktion nått 18 miljoner kronor.
En tänkbarhet som jag nämner för Linn Ullmann är att Gudesen genom en överenskommelse med arvingarna har fått tillbaka en del av köpesumman, bara allt kom tillbaka till Fårö. Linn avvärjer frågan - övriga arvingar kände vid den tiden inte till Gudesens avsikter, och ett sådant avtal hade varit en omöjlighet.
Hur mycket Gudesen betalade för de sex husen håller hon också hemligt, men säger att det inte rör sig om en summa i de övre regioner av spekulationerna. Ingrid Dahlberg för sin del tror att "det nog var väl tilltaget, alla var ju nöjda".
Varför Gudesen vill kvarstå som ägare, och inte låta stiftelsen äga de tillgångar den ändå disponerar för oöverskådlig framtid, har Linn Ullmann inget svar på.
Ingmar Bergman var alltid mån om att anlita Fåröbor som hantverkare, kulissbyggare och statister för de filmer som spelades in på ön. Och han regisserade även sitt eget slut i detalj. Peter Engvall är en annan Fåröbo som liksom Kalström snickrade och byggde för Bergman. Han gjorde efter Bergmans önskemål också kistan, en hemlighet av hårdaste Fårövirke som han bar på i över ett år.
Begravningsbilen kördes av Johan Aronsson som efter sjutton år som officer av en slump blev begravningsentreprenör när regementet lade ned.
Johan Aronsson växte upp granne med Hammars och var ett av de barn som pekade åt fel håll när någon frågade var Bergman bodde. Nu är han bekymrad över att Fårö med sina 546 bofasta är en avfolkningsbygd.
Medan vi går ut till garaget där likbilen står säger Johan Aronsson:
- Bergmangårdarna kan bli ett jättelyft för Fårö och ökar pressen på kommunen att ta itu med infrastrukturen. Vägen upp till Hammars och till mitt föräldrahem är urdålig. Och vi behöver ha en förskola på ön.
Fast därom är alla inte eniga.
Prästen Agneta Söderdahl gör korstecknet när hon kliver in i Fårö kyrka. Hon har stort rött hår, färgglada strumpbyxor och en röd mun som man tittar på.
- Inte mycket, svarar hon bestämt på frågan om vad Bergmangårdarnas stipendieverksamhet kan betyda för Fåröborna.
- De flesta här kände inte Bergman, en del tyckte att han förstörde och många har klagat på att vi har satt upp en skylt på grinden som visar vägen till graven. Jag tycker att det är bättre än att folk springer runt och letar. Visst är det bra, det som har hänt, och roligt att Linn är här. Men så många jobb ger det nog inte.
Men Bergmanturismen har ökat dramatiskt sedan regissören dog. Den första hösten såldes femkronorsbegravningsljus för 30 000 kronor. Sommartid stannar busslast efter busslast på den lilla parkeringen - en vallfärd som är svår att föreställa sig novemberdagar när det ljusnar men aldrig blir ljust. Dagar när man måste åka över till Fårösund för lunch, dagar när man inte möter en enda bil vid Digerhuvuds raukar.
Agneta Söderdahl sätter sig längst fram i kyrkan.
- Vi kom att lära känna varandra väl, säger hon. Fast det började inte så bra: han hade synpunkter på att jag gjorde korstecknet och sa "snart ska ni väl börja med bikt också?!" Jag sa att jodå, man kan bikta sig. Då blev han tyst och sa sen: "Det här var väldigt intressant. Jag har aldrig varit med om att någon har sagt emot mig två gånger." Efter det förändrades stämningen och jag tror att vi tyckte om att tala med varandra.
När Bergman ville donera ljusstakar till kyrkan ägnade de många långa och ofta ordlösa sittningar åt att fundera ut hur de skulle se ut. Genom åren hade de också samtal om privata ting, inklusive begravningen som Söderdahl sedan genomförde.
Hon tystnar, sveper sin vida tröja runt kroppen i det kyliga kyrkorummet.
Under en känslig period balanserade Linn Ullmann mellan två roller: den ena som ivrig projektledare och stiftelsegrundare, den andra som lojal familjemedlem och arvtagare. Det var inte självklart att arvingarna skulle komma överens, men ett nervöst möte mellan syskonen i Stockholm slutade i enighet. Nu kan alla återgå till sitt. Linns nya bok är en roman utan självbiografiska inslag.
Linn Ullmann vet att hon inte kommer att kunna vistas på Fårö som förr. Hon letar efter ett annat sommarhus på ön men priserna är höga.
För stiftelsen Bergmangårdarna väntar nästa fas: husen ska försiktigt renoveras (Gudesen är noga med att allt ska ske miljövänligt) och möblemanget föras tillbaka. Rekryteringen av en konstnärlig Ledare har inletts - styrelsen letar efter en person med erfarenhet av ledarskap och djup, gärna internationell kunskap inom kultursfären samt ett intresse för Ingmar Bergman. Personen måste inte bo på Fårö men måste kunna tänka sig att vistas där i perioder. Flera personer har redan ansökt spontant. Stipendiat kan den bli som godkänns av styrelsen efter förslag av den konstnärliga ledaren.
Ingvar Carlsson säger att Stiftelsen Bergmancenter nu ägnar all energi åt att hitta pengar för upprustningen av den nedlagda Fårö skola, som de får till skänks av kommunen för utställningar och kafé. Ingvar Carlsson hoppas att något kan öppnas inför sommaren år 2011 men har ingen aning om varifrån pengarna ska komma, och det handlar om miljonbelopp.
Också Ingrid Dahlbergs stiftelse behöver pengar.
- Men det svenska näringslivet verkar ointresserat av kultur. Många som vi har pratat med säger dessutom att "Bergman inte passar in i deras profil".
Hans filmer förknippas kanske med för mycket ångest.
Vart förskolan som huserar just i den gamla skolan ska ta vägen är inte klart - om den får vara kvar. Det lutar åt det. Linn Ullmanns kraft är stor och hon använder den till att pressa kommunen. Om Bergmangårdarna ska bidra till utvecklingen av Fårö måste kommunen göra sitt. Om förskolan läggs ned blir det inget, har hon hotat - stipendiaterna ska kunna ta med sig små barn. Utan ett levande lokalsamhälle blir det dessutom svårt att bedriva någon helårsverksamhet där, menar hon. Och det verkar ha tagit skruv, dagiset har precis fått klartecken för i alla fall ett halvår till.
Besöksbarnet Hanna från Oslo brås på sin mor och morfar och stormtrivs på Fårö. I skär overall kutar hon runt med sju andra barn på den lilla sportplanen ett stenkast från Östersjön. Det doftar tång och solen skymtar för första gången på flera dagar. Hanna hoppar upp på en stadig trehjuling, styr målmedvetet mot ett vindskydd med bänkar i och hojtar:
- Nu kjører vi till bion!