Sjuttio miljoner besökare väntas till Shanghai, som moderniserats för minst 300 miljarder kronor. Besökarna får se paviljonger och utställningar från 192 nationer som ibland rimmar väl med utställningens tema: ”Better city – better life”, och ibland för tankarna åt helt annat håll.
Här finns ”Den lille havfrue” från Köpenhamn till beskådande, liksom den japanska paviljongen som redan fått smeknamnet ”Den lila silkesmaskens ö”, där underhållningen ibland sköts av fiolspelande robotar.
Den brittiska har kallats en björnskinnsmössa, ett palats av frön, som består av 60.000plexiglastaggar och som pekats ut som en av utställningens största dragplåster.
En vandring på det gigantiska området dagen efter ett första kaotiskt provinsläpp, då slagsmål utbröt i kön utanför den brittiska paviljongen, känns som en promenad genom ett lapptäcke. Dörrarna är låsta. Några paviljonger står övergivna.
Framför allt uppvisar utsidorna hisnande olikheter. Kynnen som liknar varandra har ibland placerats som grannar, men hastiga kast och nya temperament är intrycket som består.
In i det sista har febril aktivitet rått. Som i den svenska paviljongen, bekostad av staten med 70 miljoner kronor och av det svenska näringslivet med 80 miljoner, där arbetet med att bygga klart skett samtidigt som installationerna satts upp.
För Sveriges del handlar innehållet om innovationer, hållbarhet och lekfullhet under rubriken: ”Spirit of innovation”, innovationsanda.
Med Pippi Långstrump, gungor och rutschbana ska besökarna förstå att just lekfullhet bidragit till Sveriges många uppfinningar. Och att lekfullheten är nödvändig för att vara innovativ, förklarar Annika Rembe, Sveriges generalkommissarie vid utställningen.
På taket till den svenska paviljongen finns en bar. På taket till den finska finns en bastu. Vad Sverige vill visa inne i paviljongen är hur svenskarna lyckats kombinera tillväxt och social välfärd med miljötänkande.
– Syftet är att stärka bilden av Sverige i Kina och skapa en plattform som gör att svenska företag kan utveckla och skapa nya affärer, säger Annika Rembe.
Störst på området är Kinas bidrag, 63 meter högt, en tre gånger så hög byggnad som övriga nationers, rödmålad som Den förbjudna staden i Peking.
– Imponerande, den visar på Kinas styrka som nation, tycker Xu Tongqing, en shanghaibo som fått tillträde till utställningsområdet före den officiella öppningen.
I staden med fler än 30 skyskrapor som är högre än 200 meter började drömmen om ett värdskap för världsutställningen spira redan 1985. Den dåvarande borgmästaren Wang Daohan lade fram en strategi för hur det skulle gå till och sa att det skulle gynna Shanghai också 50 år efter ett arrangemang.
I likhet med de olympiska spelen i Peking för två år sedan blir världsutställningen ett tillfälle för Kina att visa omvärlden, men framför allt de egna invånarna vilket inflytande nationen skaffat sig i världen.
När den första världsutställningen ägde rum i London 1851 stod Storbritannien mitt i den industriella revolutionen. När Japan fick värdskapet 1970 var det japanska undret på väg. Nu är det Shanghais och Kinas tur att arrangera i ett motsvarande skede.
Tu Qiyu, professor i urban stadsplanering vid Shanghais akademi för socialvetenskap, är inte lika begeistrad över Kinas val av paviljong vid mässan.
– Om fem tio år är den historia, ingen minns den. Däremot hoppas jag att utställningen ska kommas ihåg för att det var då vi lämnade över en teori för Shanghais hållbara utveckling till nästa generation, säger han.
– Och insåg att vi måste använda mindre energi och börja använda cykeln igen, och inte ta bilen till arbetet.