Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Nyheter

”Skolresultaten sänks av spektakelkulturen”

Foto: Jonas Eriksson, Jeremy Piper, Erik Mårtensson/TT och MaxPayne/Alamy.

Vad ska råda bot på Sveriges dalande Pisaresultat? Skolans förfall är ett symptom på en mer djupgående kulturell kris, menar den amerikanske författaren Chris Hedges. Han lägger skulden på kulturindustrin.

Nytt år, nya tag. I dag ringer det in till vårterminens första lektioner. Blir det under valåret 2014 som utvecklingen i skolan vänder eller fortsätter det att barka utför? Larmet om Sveriges nya bottennotering i Pisastudien för några veckor sedan rörde upp en virvelvind av förklaringar till den skolkris som bara tycks förvärras för vart år som går. Det fanns många som ansåg sig ha lösningen på problemet. Högre krav på eleverna, högre krav på föräldrarna, mindre klasser, återförstatligande av skolan och höjning av lärarlönerna var några idéer som lades fram och som säkert kommer att vädras på nytt om skolkrisen blir en valfråga.

Men räcker det med uppryckning i klassrummen och reformer i riksdagen? Samma vecka som Pisa­resultaten tillkännagavs ägde finalen i ”Idol” rum, vilket kunde framstå som ett symbolmättat sammanträffande. Säkert hade en och annan skoltrött elev lättare att koncentrera sig på kampen mellan Kevin Walker och Elin Bergman i Globen än på sin lärares mindre flärdfyllda kamp vid svarta tavlan. Nytt tittarrekord blev det i alla fall.

”Det finns i dag alltför få exempel på att du har något att vinna på att vara en läsande människa i vårt samhälle. De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella”, skrev SvD:s kulturchef Daniel Sandström samma vecka i Pisahaveriets svallvågor.

Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson menade i sin tur att skolkrisen även måste ställas i relation till bland annat datorspel och ”en urstark underhållningskultur med jättelika arenabyggen som tempel i snart sagt varje stad”.

Har apparna, paddorna, smarttelefonerna, pek-tv-skärmarna och arenashowerna med vrålande monstertruckar, skrinnande Disneyfigurer och rytande dinosaurier till slut fått dammet att skingras från kritiken av kulturindustrin?

I 1930-talets Frankfurtskola finns i vilket fall rötterna. Filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer menade i boken ”Upplysningens dialektik” att kulturindustrin hade en passiviserande inverkan på människor. I dag, när underhållning och populärkultur har flyttat in i våra liv på en nivå som de inte skulle ha kunnat föreställa sig ens i sina mardrömmar, har en sådan hållning länge framstått som en strid med väderkvarnar.

Men den amerikanska författaren Chris Hedges, Pulitzerprisbelönad journalist och tidigare korrespondent på New York Times, menar att det finns ett direkt samband mellan expansionen av kulturindustrin och minskningen av läskunnighet.

– Ja, absolut. När politiska system förfaller, vilket genom historien går tillbaka till Colosseum och republikens upplösning i Rom, uppmuntras folk att investera sitt känslomässiga och intellektuella liv i skådespel, antingen sport eller någon annan form av underhållning. I USA har vi massiva arenor för över 100 000 åskådare. Städer som vittrar sönder av massarbetslöshet, förfallande infrastruktur och kraftigt minskad offentlig välfärd bygger gigantiska fotbollsarenor för skattepengar. Det handlar om bröd och skådespel, säger han.

I boken ”Empire of illusion. The end of literacy and the triumph of spectacle” levererar han en frispråkig bredsida mot det han kallar spektakelkulturen. Reportage från wrestlingmatcher och porrfilmsinspelningar varvas med analyser av allomfattande kändiskult och av positivt tänkande. Att skolelevers kunskapsnivå sjunker beror, enligt Hedges, på en större samhällsutveckling där även dagstidningar och böcker knuffas ut i kulturlivets marginaler, som fornlämningar från det tryckta ordets svunna tidsålder, och där allt som inte erbjuder ögonblicklig förströelse avfärdas som otillgängligt och elitistiskt.

Lässvårigheterna i USA beskrivs som epidemiska. Enligt statistik i boken (som utkom 2011) är sju miljoner amerikaner analfabeter och ytterligare 27 miljoner är oförmögna att läsa tillräckligt bra för att skriva en jobbansökan. 30 miljoner kan inte läsa en enkel mening och 50 miljoner läser på en fjärde- eller femteklassares nivå. Nära en tredjedel av landets befolkning är antingen analfabeter eller knappt läskunniga – en siffra som ökar med 2 miljoner om året. Inte oväntat avspeglas den sjunkande funktionella läsfärdigheten också i medievanorna. År 2007 läste 80 procent av amerikanska familjer inte en enda bok. Samtidigt ser genomsnittsamerikanen på tv mer än fyra timmar om dagen.

– Skådespelssamhället förutsätter en befolkning som inte längre undersöker eller förstår maktstrukturer. Såväl politik som konst utövas i ett känslomässigt drivet landskap som också kommersialiseras. Det leder till ett slags historisk amnesi som gör att människor inte längre kan förstå de krafter som kontrollerar deras liv, säger Chris Hedges.

Under åren som föregick den senaste Pisaundersökningen har Sverige toppat listan över världens mest uppkopplade länder (förra året fick vi dock nöja oss med tredje­platsen). Enligt World economic forum som står bakom mätningarna visar det att Sverige är ”en verkligt kunskapsbaserad ekonomi”. Så satsade det numera nedlagda JB-gymnasiet också på läsplattor i stället för skolbibliotek. Men att ett lands IT-mognad skulle stå i direkt proportion till dess kunskapsnivå är en uppfattning som varken Pisa­resultaten eller Chris Hedges ger stöd åt:

– De handhållna apparaterna inkräktar på varje aspekt av ens liv. När man hänförs av de här elektroniska hallucinationerna förstelnar förmågan till komplexa tankar eftersom man behöver tid, tystnad och avskildhet för att kunna sätta sig och läsa. Vår pågående separation från det tryckta ordet har gjort det extremt svårt för människor att hantera komplexitet, men också att konfrontera vad som händer med dem, säger han.

En svårighet med att kritisera kulturindustrin är att kritiken lätt blir kategorisk. Adorno dömde till exempel ut jazzen som en hopplös nymodighet och i dag är det inte svårt att hitta exempel på smart och även kritisk populärkultur som skulle kunna åka ut med kulturindustrins badvatten. Att bröd och skådespel kan användas för att skyla över orättvisor och rovdrift behöver man till exempel inte läsa Adorno för att förstå. Det räcker att se ”Hungerspelen”-filmerna.

Chris Hedges står ändå fast vid sin generella uppfattning om kulturindustrin:

– Varje kommersiellt framgångsrikt, populärkulturellt verk når bara upp till en viss nivå. Jag såg till exempel filmen ”12 years a slave”. Den är bra, men frikänner samtidigt nordstaterna från medskyldighet till slaveriet. Många affärsmän tjänade pengar på slaveriet på bomullsfälten, och filmen ignorerar kontinuiteten i den vita dominansen och förtrycket av afroamerikaner.

– Vi har 25 procent av världens fångar i våra fängelser och nästan alla är fattiga, icke vita människor. Populärkulturens djup är begränsat, säger han.

Forskare som är mer positivt inställda till den digitala kulturindustrin menar att onlinespel som ”World of warcraft” med sina chattfunktioner kan förbättra barns sociala förmågor och skrivfärdigheter. Även apparna har sina försvarsadvokater.

När spelforskaren Jane McGonigal besökte Stockholm under internetdagarna i fjol berättade hon att mänskligheten hittills lagt ner 400 000 år på att spela ”Ang­ry birds” – appen där man med en stor slangbella avfyrar fåglar mot exploderande grisar.

Enligt Jane McGonigal är det goda nyheter, eftersom ”Angry birds” och liknande spel kan hjälpa människor att utveckla egenskaper som ledarskap och problemlösningsförmåga.
En löjlig ståndpunkt, enligt Chris Hedges. Han ser bara ett fungerande sätt att försvara sig mot kulturindustrins framryckningar:

– I det här läget måste man bygga murar. Själv äger jag ingen tv, jag har ingen Facebooksida, ingen webbsida, jag twittrar inte. Jag läser varje kväll, men jag måste bygga murar för att klara av det. Jag vill inte att utarmad masskultur ska ge mig språket med vilket jag beskriver min verklighet, säger han.