”Stieg Larsson kunde inte skriva”

Stieg Larsson var en imponerande researcher med mycket stora kunskaper och fantasi, men själva skrivandet var inte hans starka sida. Frågan uppstår vem som egentligen skrivit Millenniumtrilogin.

Frågan är inte så häpnadsväckande som den kanske kan förefalla. Stieg Larsson är nu världens näst mest säljande författare. Men många uppburna journalister har varit dåliga skribenter och deras manus har skrivits om på redaktionen för att fungera. Samma sak torde kunna gälla även författare.

Jag arbetade tillsammans med Stieg på nyhetsbyrån TT under ett antal år i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Stieg var då nyhetsgrafiker och jag var nattredaktör och han ville ofta att jag skulle läsa vad han skrivit.

Att skriva faktabaserade thriller som Millenniumtrilogin kräver mycket av författaren. Han eller hon måste ha stora faktakunskaper om det svenska samhället och i detta fall i så skilda ämnen som polisens organisation och arbetssätt och hur man tar sig in i en dator. Det hade Stieg, jag uppfattade honom närmast som en mänsklig form av dagens Wikipedia med de märkligaste kunskaper i de mest skiftande ämnen.

Men för att skriva thriller måste författaren också vara en god researcher, för att snabbt ta reda på det som han eller hon till äventyrs inte behärskar. Någon har sagt om den brittiske thrillermästaren Frederick Forsyth att om han skriver att BA:s Airbus från London landar på bana 34 i Wien klockan 17.12 så gör den verkligen det. Det är de exakta detaljerna som gör den goda thrillern.

Här var, så vitt jag förstår, Stieg Larsson en mästare. Med nätets myllrande blandning av exakthet och bluff så ställs i dag större krav på en researcher än när tillgäng­liga källor i bibliotek och arkiv alltid gick att lita på.

Men så var det då detta med själva skrivandet. I dag när alla kan vara sin egen publicist och när som helst skriva för den som önskar läsa så kan man ju få den uppfattningen att ”skriva kan väl alla” – på bloggar, i chattar och andra nätforum. Men för den professionelle skribenten är ju resultatet av detta ofta en plåga. Att skriva är, som med många andra talanger, något som man bara till en viss gräns kan lära sig. I begåvningen visar sig mästaren.

Efter att under flera år nästan varje kväll och natt ha läst delar av vad Stieg Larsson skrev i manusform så kunde jag konstatera att själva hantverket inte var denne mångsidige mans starka sida.

Stieg var nyhetsgrafiker – han gjorde alltså staplar, grafer, kartor och annan illustration som komplement till TT:s utbud av telegram och artiklar till tidningarna. På den tiden, i slutet av 70-talet och början av 80-talet, var inte denna del av journalistyrket lika högt värderad som i dag. Stieg kände sig lite satt på undantag, att han inte var ”en riktig journalist”.

Mitt jobb som nattredaktör och ensam ansvarig för TT:s utgivning mellan klockan 23 och 6 var tidvis stressigt men senare på natten ofta ganska stilla, om världen höll sig lugn. Då var medielandskapet inte heller lika utvecklat som nu – då var TT:s huvudsakliga källor för utlandsmaterialet ett par utländska nyhetsbyråer och inte mer. Stieg och jag arbetade på olika våningar och han kom ibland ner till mig och jag kunde gå upp till honom framåt natten.

Jag arbetade på schema, men han jobbade frivilligt ofta på natten när inget distraherade.
Han visade mig de texter och bakgrunder som han skrivit till sin grafik och bad mig titta igenom dem, ”jag är ju inte så bra på det där”, kunde han säga om själva skrivandet.

Och jag kunde konstatera – och jag skriver inte detta för att på något sätt nedvärdera denne begåvade man – att skriva kunde han helt enkelt inte. Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fun­gera professionellt. Jag brukade ha synpunkter och han accepterade tacksamt, det var inget dramatiskt i detta två kolleger emellan.

Samma sak antyder nu också Stiegs gode vän Kurdo Baksi i sin bok om succéförfattaren. När han säger att Stieg var ”en medioker journalist” så syftar han uppenbarligen på just hans svagheter som skribent.

– Jag vägrade att läsa manus till Millenniumtrilogin för jag trodde helt enkelt inte att den kunde vara bra. Jag är en bättre skribent än vad han var, säger Kurdo Baksi när jag når honom när han är på väg mellan olika intervjuer.

– Det är fortfarande för mig en gåta hur han kunde skriva dessa böcker.

Baksi har också berättat att han brukade korta och skriva om Stiegs debattartiklar innan de skickades till tidningarna.

Jag frågar Kurdo Baksi rakt av om han tror att det är Stiegs livskamrat Eva Gabrielsson som skrivit böckerna medan Stieg stått för idé, fakta, research och story. Det är ju ingen ovanlig arbetsfördelning bland kända författarpar. Det skulle då också bättre förklara den bittra arvstvisten mellan Eva Gabrielsson och Stiegs far och bror.

Baksis svar är förvånansvärt detaljerat:

– Det är ingen dålig teori, det är klart spännande. Stieg sa aldrig något till mig om att Eva skulle ha hjälpt honom, men hon har antytt för mig att hon skulle ha bidragit på något sätt.
Jag har sökt ställa dessa frågor till Eva Gabrielsson, men hon avböjer vänligt en intervju.

På min fråga om hennes och Stiegs samarbete om Millenniumböckerna svarar hon dock på mejl att ”jag skriver en del om detta själv i min egen bok”.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut