”Ingen människa är en ö.” Så kallade Sture Linnér en liten bok med självbiografiska minnesbilder för några år sedan. Titeln anspelar på de berömda orden ur en av den engelske 1600-talspoeten John Donnes sjukdomsmeditationer. Passagen fortsätter: ”varje människa är en bit av kontinenten, en del av fastlandet. Om ett stycke jord sköljs bort av havet, förmins­kas Europa” ... När Sture Linnér nu lämnat oss, nittiotvå år gammal, står det klart att också vår svenska kultur förminskats, rejält och smärtsamt.

Sitt stora livsintresse fann han i unga år: det grekiska språket och litteraturen. 1943 disputerade han i Uppsala på en väsentligen språkvetenskaplig avhandling och blev docent i grekiska. Efter världskrigets slut arbetade Linnér på Electro­lux och andra svenska storföretag, mestadels utomlands, och det var också hans breda internationella erfarenhet – bortsett från vänskapen sedan studieåren i Uppsala – som fick FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld att 1960 anställa honom som sin närmaste medarbetare och organisationens högste chef i Kongo.

FN och Röda korset blev Linnérs arbetsplatser fram till pensionen. Därefter, på 1980-talet, gjorde han viktiga insatser i arbetet på att bygga upp det nya biblioteket i Alexandria. Han kunde mycket väl ha blivit dess chef. I stället valde han att ägna sina sista decennier åt en häpnadsväckande serie presentationer – ett drygt tjugotal volymer – av den grekiska kulturen i vid mening, från äldsta arkaisk tid över hellenismens metropoler och senantikens filosofer fram till Bysans patriarker och madonnor.

Hans vetande var enormt, men ännu starkare frapperar hans känslighet, den borrande blicken genom kulturlagren och, som sagt, insikten om att ingen människa är en ö. Den gäller också historien. Med Gunnar Ekelöf, som han gärna återvände till, visste han att den grekiska kulturen i sin tur förgrenade sig längs numera halvt osynliga vägar både öster- och söderut. Vi känner dem bara – med Ekelöfs ord – ”i skärvor och viskningar”, och dem ­visste Linnér att rekonstruera som få and­ra. Det är därför tomrummet efter honom känns så stort.

I den dagsaktuella verkligheten var Linnér med sin varma blick vänligheten och älskvärdheten personifierad. Så generös kan bara den vara, tänkte jag varje gång vi träffades, som rört sig över några av samtidens grymmaste skådeplatser, säg Thessaloniki 1943 eller Kongo 1961. Dem såg han i histo­riens ljus, och kanske det var för att förstå dem som han så intensivt ägnade sig åt Homeros, Alexander, Anna Komnena ...

I den meningen gick han till väga som de stora diktarna: han kände det levande blodet pulsera genom skuggorna, och han gjorde sällskap med dem så länge han bara kunde. Hans nya bok om körlyrikern Pindaros, just nu under utgivning, heter ”Solglitter över svarta djup”. Titeln är betecknande för Sture Linnérs livsgärning: djupen, också de bestialiska, pejlade han, men sist och slutligen är det glittret, den grekiska gryningens ljus, som kännetecknar hans stil och person.