Svenska Lundingruppen, känd för sina oljeaffärer i Sudan, samarbetar nu med diktaturen i Eritrea för att få gräva guld i landet. Under tiden dukar politiska fångar som Dawit Isaak under i fängelsecellerna, skriver Åke Wredén.
I onsdagens DN fanns Dawit Isaaks bild över större delen av förstasidan. Sedan 2001 är han statsfånge i Eritrea, därför att han innan all opposition krossades var en känd anhängare av fri press och fria riksdagsval.
I ett vittnesmål från en man som uppges ha varit fängelsevakt har det nu kommit uppgifter om de brutala och med tiden dödliga förhållanden som Dawit Isaak och andra politiska fångar lever under. Det som berättas är inte överraskande, det stämmer med sådant som bland annat Amnesty tidigare har rapporterat om hur de styrande i Eritrea behandlar oliktänkande.
Alla som har något med Eritrea att göra, eller som har försökt följa Dawit Isaaks öde, har länge vetat att det för många politiska fångar i Eritrea är dessa Gulag-förhållanden som gäller. Bland dem som med säkerhet vet finns inte bara svenska UD. Där finns den EU-förvaltning i Bryssel som varit så angelägen om att ge EU-pengar till Eritreas regim och att utvidga detta stöd. Där finns också den krets av företagare och finansiärer i Sverige och andra länder som får allt större betydelse som stöttepelare för diktaturen och förtrycket i Eritrea.
Tidigare kunde regimen i huvudstaden Asmara inte i nämnvärd grad stödja sig på internationella olje- eller mineralföretag, och på stater som för att understödja egna företag uppträder som förtryckarnas skyddsvakt och långivare.
Men de senaste åren har en rad rika malmfyndigheter blivit en viktig ekonomisk faktor för att vidmakthålla den polisstat som håller Dawit Isaak och andra inspärrade i vad som mest liknar dödsläger. Koppar, zink och inte minst guld kan väntas ge betydande belopp till regimens kassor, resurser som de styrande kan använda som de vill, utan insyn eller folklig kontroll.
Gruvföretagen, samt deras finansiärer på kapitalmarknaden och i olika statsorgan, är de nya vänner Dawit Isaaks plågoandar kan stödja sig på inför framtiden.
Åtskilliga gruvbolag har känt sig kallade. Minst 14 av dem är insläppta för att leta malm och förbereda brytning i Eritrea. I samtliga dessa vet de ansvariga med säkerhet vad de ger sig in på. Villkoren har gjorts tydliga. Diktaturen ska vara delägare. Den ska ha en stor del av inkomsterna.
Den som vill hämta guld i Eritrea måste ge guld till diktaturen, så att den kan behålla sitt järngrepp och hålla politiska fångar under de vidriga villkor som Dawit Isaak utsätts för. De som hunnit längst är inte den svenska Lundingruppen. Först i tur med guldbrytning står, Nevsun Resources, ett företag från Vancouver i Kanada. Deras gruva i Bisha anses mycket lovande. Den ligger mindre än två mil från en av de båda fyndigheter där svenska Lundins genom sitt bolag NGEx förbereder gruvdrift.
Det är helt uppenbart att Lundingruppen, med Lukas H Lundin som styrelseordförande i det Kanadaregistrerade NGEx, satsar på att driva gruvverksamhet i Eritrea på de enda villkor som är möjliga där – att ge landets diktatur ytterligare finansiella muskler som kan användas för att behålla det hårda politiska greppet.
När Dawit Isaak plågas i Eritreas Gulag kan de maktens män som inrättat detta Gulag alltså räkna med att hämta stöd från en välkänd svensk-kanadensisk företagsgrupp – som med en rad olika personrelationer, släktband och ekonomiska relationer är invävd i delar av svensk samhällselit.
Ledande tidningar försöker numera hålla uppmärksamheten levande om Dawit Isaaks öde. De borde också sätta ljuset på vilka vänner och understödjare Eritreas regim kan stödja sig på –medan de politiska fångarna en efter en dukar under i lägren.