krönika.
Ingmar Bergmans sista stora föreställning spelas postumt.
Först som tragedi. Ingen fanns som kunde ta hand om kvarlåtenskapen. Husen skulle säljas, människor slita i ägodelarna, familjens egendom splittras.
Inför sista scenen är det grått och dystert. Höststormarna viner på Fårö. Ingmar Bergmans arv är skingrat.
Men så ändras allt. In träder Hans Gude Gudesen, en gudasänd från norr, till familjens undsättning. I tysthet hade han köpt tillbaka Bergmans arv. Hemmet återskapas, familjen är överens, alla är lättade. Tragedin förvandlas på vägen till komedi, till ett lustspel. Ridå.
Var Ingmar Bergman än befinner sig i dag är han säkert nöjd. Hans testamente är åtföljt, allt såldes, men att det var Gudesons bulvaner som köpte upp det allra mesta, det kan regissören rimligen inte ha något emot. Pengarna kommer tillbaka – utom den hacka Bukowski gjort – och konstnärer, författare, musiker kommer att få glädje av det konstnärscentrum som nu skapas.
Det tycks vara yngsta dottern Linn Ullmann, som skickligt fört detta i hamn med sina åtta syskon och deras familjers stöd.
Det går inte att låta bli att tänka på Selma Lagerlöfs barndomshem Mårbacka, som hon köpte tillbaka samma år som hon fick Nobelpriset 1909.
På Hammars arbetade Ingmar Bergman, och flitens lampa ska fortsätta brinna på Fårö. Det här är verkligen helt osannolikt. Och roligt. En historia som har allt, och som är sann.
Tänk att det skulle till en norrman för att behålla Fårö-arvet. Seieren är vår.